…på Jesus Kristus…
…som för oss människor
och för vår frälsnings skull steg ner från himlen,
blev människa genom den heliga Anden och jungfru Maria
och föddes som människa…
Jag är medlem i två kristna kyrkor – den lutherska och den anglikanska. Denna situation, som på ett sätt är lite märklig ur ekumenisk synvinkel, möjliggörs av den gemensamma Borgådeklarationen, ett gemenskapsavtal mellan de nordiska och nordeuropeiska lutherska och anglikanska kyrkorna. Jag är döpt i den lutherska kyrkan och uppvuxen inom dess gemenskap. Under mina teologistudier lärde jag känna anglikanismen och upplevde en stark samhörighet med det anglikanska tänkesättet och livet. Så stark att jag flera år senare ville bli medlem också i den kyrkan. Till min glädje behövde jag ändå inte lämna den lutherska kyrkan. Jag kunde fortsätta som lutheran och samtidigt identifiera mig som anglikan – på något sätt ”utan sammanblandning, utan förändring, utan delning och utan åtskillnad” (om en lite lekfull jämförelse tillåts).
En av de drag som särskilt tilltalade mig inom anglikanismen var den starka betoningen på att Gud blev människa. Det syntes både i teologin och i liturgin på ett sätt som jag inte hade mött någon annanstans. Jag vill inte påstå att detta vore något som är unikt för anglikanismen i jämförelse med andra. Att Gud blir människa, inkarnationen, är naturligtvis en del av alla kristna kyrkors teologi och trosbekännelser. Men i min egen erfarenhetsvärld öppnade anglikanismen upp detta på ett nytt sätt. Att Gud föds in i sin skapelse helgade – ja, sakramentaliserade – världen på ett sätt som gjorde att Guds helighet konkret är närvarande också i vår värld. Min förståelse av sakramenten – särskilt nattvarden – fördjupades, och min erfarenhet av Guds helighets närvaro växte. I födelsen i köttet upphävdes klyftan mellan den allsmäktige Guden och den värld han skapat. Den obeskrivlige Guden fick mänskligt ansikte och blev på ett nytt sätt möjlig att identifiera sig med, mänsklig. När jag väl förstått detta var inkarnationen för mig inte längre bara en logisk förutsättning för uppståndelsen, utan också i sig själv teologiskt betydelsefull. Jul och påsk är ett, men båda har sin egen särskilda plats i den kristna trons helhet. Den ena är inte större än den andra.
Jag minns hur jag var medhjälpare på den anglikanska församlingens julnattsmässa och vi övade att knäböja när vi läste orden om inkarnationen. På något sätt kulminerar i minnet min identitet som anglikan just i den stunden. Betoningen av inkarnationen, den sömlösa föreningen mellan liturgi och tro, och det kroppsliga uttrycket var på något sätt nytt och samtidigt så hemtamt och naturligt.
Jag tror att man efter Jesu födelse inte längre behöver dra en tjock gräns mellan det hinsides och den här sidan. Lätta, tunna penseldrag räcker.
Text: Rev. Miika Ahola, Anglican Church in Finland, Suomen Ekumeenisen Neuvoston hallituksen jäsen