Taxichauffören svänger vant ut i trafiken i Kenyas huvudstad Nairobi och presenterar sig som Moses. Vi fastnar snabbt i en bilkö mellan matatus, de små minibussarna. Bilarna är dekorerade med olika slagord, av vilka de flesta hänvisar till ägarens religion. ”Ära Gud” och ”Jesus räddar” lyser mot oss. Framför oss svänger en in med texten ”Allah är störst”. Och sedan finns det de som improviserar – eller tackar exempelvis kung Elvis.
I södern är religion inte en privat sak som göms undan eller nästan skäms för. Taxichaufförens lätta småprat börjar med att nyfiket fråga vad passageraren i baksätet tror på. Antagligen märkte han att jag, på grund av att det saknades säkerhetsbälte, började resan med ett korstecken.
Jag berättar att jag i Finland hör till den ortodoxa kyrkan. Chauffören blir ivrig, för även han gick som barn i ortodoxa gudstjänster tillsammans med sin mor. Numera är han anglikan. Han funderar att han mycket väl kunde återvända till ortodoxin, men när man en gång har bytt räcker det nu så. De som byter kyrka flera gånger verkar han se på med visst ogillande.
I det globala syd är religion en synlig del av människans vardag, och att tala om den berättar samtidigt något om en själv. Sällan övergår samtalet till ihärdig mission där man letar fel i den andres kyrka och framhäver sin egen överlägsenhet. De flesta går i kyrkan som hel familj på den dag som är helig för just dem. I Kenya tenderar en kyrkdag att ta hela dagen. En predikan som varar en eller två timmar förstör därför inte församlingens andra planer för dagen – det är ju för detta man har kommit. Ofta fortsätter man ännu efter gudstjänsten att umgås över mat eller en kopp te, när nästan-grannen ändå sitter bredvid.
På samma sätt är det i grannlandet Etiopien: att tala om tro i vardagen är vanligt. En tjänsteman i staden berättar att det i myndigheternas kontor inte får finnas synliga religiösa symboler för att markera neutralitet. Men under lunchpausen, när man äter fastemat, är bordsdiskussionen mellan människor av olika religioner ändå fylld av trosbekännelser. I utvecklingssamarbetsprojekt är förståelsen av en persons religiösa identitet ofta det gemensamma språk man så länge har saknat.
Även i Europa finns det ännu länder där religion sticker i ögonen på den som är van vid något annat. I Grekland är största delen av befolkningen ortodox, något som många betraktar som synonymt med ordet kristen. Under påsken inleder nyhetsankaret sändningen med orden: ”Mina damer och herrar, Kristus är uppstånden!” En motsvarande hälsning i Finland skulle nästa dag pryda kvällstidningarnas löpsedlar och sannolikt leda till att chefsredaktören avskedas. Också i bussar och metro i Grekland önskar man glad påsk med de samma orden om uppståndelsen. För många är det säkert bara ett uttryck, men visst är det också en mäktig trosbekännelse – om man ens en liten stund funderar över vad hälsningen betyder.
De senaste dagarna har jag funderat på den nicenska trosbekännelsen ur många vinklar. På Ekumeniska Rådet i Finlands höstmöte i Tammerfors för ett par veckor sedan var de tusen sjuhundra år gamla orden mötets huvudtema. Vi lever i jubileumsåret. Kejsar Konstantin kallade – och befallde – år 325 omkring trehundra av tidens kyrkoledare, teologer, biskopar och andra aktiva kristna till den lilla staden Nicaea för att enas om vad det egentligen är man tror på. Förföljelserna mot kristna hade nyligen upphört, så nu fanns möjlighet att börja forma en gemensam uttrycksform. Oenigheter och tolkningar fanns det gott om. Då också. Och allt blev inte klart på en gång.
Bland mötets beslut räknas i dag förståelsen av Fadern, Sonen och den Helige Ande som den heliga Treenigheten – samt den nicenska trosbekännelsen.
Särskilt bekännelsen till den treenige Guden förenar idag Ekumeniska Rådet i Finlands medlemmar. Med finns 11 medlemskyrkor, 5 observatörskyrkor och 27 medlemsorganisationer. Det betyder nästan alla kristna i Finland.
Finlands folkmängd är detta nådens år i november cirka 5 625 500. Av dem hör ungefär 3,5 miljoner till den lutherska kyrkan, till oss ortodoxa en procent, det vill säga 56 000, till den katolska kyrkan knappt tjugo tusen och så vidare. Om man definierade rådet som ett intresseorgan för sina medlemmar skulle det ha en förbluffande stor legitimitet och folkkraft.
I en enkätundersökning från 2024 identifierade sig 57 procent av finländarna som kristna. Enligt undersökningen är kristendomen i Finland snarare en kulturell än en religiös identitet. Vi har kulturellt också för vana att förringa och hålla en låg profil, för de stillsamma ska ärva jorden och de högljudda går en på nerverna. Men uppmuntrade av exemplet från södern skulle man ändå inte behöva frukta att en egen trosbekännelse skulle kränka någon annan – för den berättar ju helt enkelt om vem jag är.
Ljus av Ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad,
av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allt blev till;
som för oss människor och för vår frälsnings skull steg ner från himlarna
och blev kött av den Helige Ande och jungfru Maria och blev människa;
och som blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus, led och blev begravd,
som uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna, steg upp till himlarna,
sitter på Faderns högra sida och skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda,
och vars rike aldrig skall ta slut;
och på den Helige Ande som är Herre och ger liv, som utgår av Fadern,
som tillsammans med Fadern och Sonen blir tillbedd och förhärligad,
och som talade genom profeterna;
och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse
och väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv. Amen.
Minna Rasku är projektchef för ortodoxa kyrkans Filantropia rf och är styrelsemedlem i ERF:s styrelse