Ekumeniska ansvarsveckan 2026

Vi lever i en tid där det samhälleliga samtalet allt oftare tycks delas upp i ett vi och ett de. Åsikterna blir mer tillspetsade, tonen i samtalet hårdnar och sociala medier förstärker motsättningarna. Samtidigt upplever många människor att deras röst inte blir hörd. Vissa hamnar utanför samtalet eftersom de inte kan eller vågar uttrycka sig på ett sätt som motsvarar de rådande förväntningarna. Just i denna situation är årets tema för Ansvarsveckan, ”Se människan”, en viktig uppmaning till oss i kyrkor och församlingar.

Att se människan är mer än att lägga märke till henne. Det innebär att stanna upp inför den andre och vilja se honom eller henne innan man ser åsikterna, bakgrunden eller livssituationen. Det innebär en beredskap att lyssna också när den andre tänker annorlunda än vi gör. I den kristna tron är detta inte bara ett gott livsråd. Det är djupt förbundet med hur Bibeln beskriver människan som skapad av Gud och därför värdefull. I Jesu liv blev detta synligt i det sätt på vilket han mötte människor som andra lätt hade förbisett, kategoriserat eller fördömt.

Vi kan fråga oss själva: Skulle jag vilja att någon lyssnade på mig innan man drar slutsatser om mig? Skulle jag vilja att jag, trots att jag har en annan åsikt, behandlades med respekt? Om svaret är ja, gäller samma uppmaning också den människa som står på andra sidan en samhällelig eller kyrklig skiljelinje.

Kyrkornas och församlingarnas uppgift är inte bara att tala om polarisering, utan att genom sitt eget sätt att agera visa att ett annat sätt är möjligt. Församlingen kan vara en plats där olika människor möts och där man kan tala också om svåra frågor utan att människans värde är beroende av hennes åsikter. Gemenskap uppstår inte genom att alla tänker på samma sätt, utan genom att vi lär oss att se varandra som människor. Här finns också en möjlighet till ekumeniskt samarbete: trots våra olika betoningar kan vi tillsammans bygga ett samhälle där människovärde, respekt och kärlek till nästan gäller alla. Motkraften till polarisering är respektfulla möten, lyssnande och en vilja att förstå.

”Se människan” utmanar oss också att rikta blicken mot dem vi inte naturligt ser. Vem blir lätt osynlig? Vem kommer inte med eftersom han eller hon upplever att ingen lyssnar? Vem sitter mitt i gemenskapen men förblir ensam? Vems livssituation talar man om, men vars egen röst man aldrig lyssnar till? Vem har fått uppleva att han eller hon inte riktigt får plats i vår gemenskap?

Ibland behöver en människa framför allt att någon stannar upp vid hennes sida och säger: Jag ser dig. Din berättelse är viktig. Du har en plats här. Det finns något mycket kristet i ett sådant möte. Jesus mötte inte människor i första hand som problem, fall eller representanter för en grupp. Han mötte människor.

Det finländska samhället behöver gemenskaper där olikheter inte gör människor till varandras fiender. Vi behöver platser där man kan vara av olika åsikt, bli hörd och ändå höra till. Vi behöver kyrkor och församlingar som inte bygger murar utan broar.

Det är lätt att lyssna till dem som tänker som vi. Det är svårare att stanna upp inför den som utmanar våra egna uppfattningar. Därför är Jesu ord fortfarande aktuella: ”Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem.” (Luk. 6:31) Detta kallar oss att se den andra människan så som vi själva önskar bli sedda – lyssnade till, respekterade och värdefulla. Arbetet mot polarisering börjar i det lilla, men det kan förändra mycket. Det börjar med att vi inte först ser motståndaren – utan människan.