Synvinklar

Aurora Karamzin (1808–1902) var en superstjärna på sin tid: en bildskön kosmopolit och miljonär som slutligen blev välgörare och modig påverkare. Den rika änkan nöjde sig inte med att bara ge mat åt de mindre bemedlade, utan förnyade socialt arbete, bland annat genom att introducera den tyska innovationen, diakonissanstalten, i Finland. Denna tid behöver sin Aurora – skulle du kunna vara en sådan?

För drygt 150 år sedan förekom många smittsamma sjukdomar i Finland, bland annat tyfus, röda hund och smittkoppor. Dessa var allvarliga sjukdomar, och under denna tid dog över tio procent av finländarna av svält eller smittsamma sjukdomar. Det var i slutändan kolera som gav änkan Aurora Karamzin drivkraften att föreslå inrättandet av ett sjukhus i Helsingfors. Diakonissanstaltens verksamhet började på initiativ av Aurora Karamzin och med hennes medel år 1867 som ett åttaplatssjukhus för kvinnor med begränsade ekonomiska resurser som drabbats av smittsamma sjukdomar.

Från allra första början fungerade Diakonissanstalten enligt samma princip som sociala företag gör idag: en del av sjukhusets platser var reserverade för dem som själva kunde betala för vården, medan en del var avsedd för behövande fattiga.

När den värsta epidemivågen hade lagt sig började Diakonissanstalten ge utbildning i sjukvård. På så sätt startade sjuksköterskeutbildningen i Finland.

Samhället förändras, och Diakonissanstalten med det

Finland har förändrats enormt sedan Auroras tid, men behovet av medmänsklighet och att göra gott har inte försvunnit. Idag är Diakonissanstalten en allmännyttig stiftelsekoncern med två – eller egentligen tre – stödben.

Som allmännyttig stiftelse är den en modig försvarare av människovärde och en samhällsförnyare som står vid sidan av människor när nöd och skam är som störst, och när upplevelsen av människovärde sviktar. I verksamheten möts bland annat människor som diskriminerats på olika sätt, ensamma, ungdomar som söker sin väg, ensamkommande barn, hemlösa, personer med beroendesjukdomar, traumatiserade, papperslösa och andra som hamnat i samhällets utkant. Förutom det stödjande arbetet byggs också gästvänliga gemenskaper och påverkan sker på människors liv på samhällsnivå.

Det kommersiella benet i stiftelsekoncernen representeras av det sociala företaget Rinnekodit, som tillhandahåller social- och hälsovårdstjänster för äldre, personer med utvecklingsstörning, olika funktionsnedsättningar, personer med psykisk ohälsa och beroendeproblematik, hemlösa, barn och ungdomar samt andra som behöver särskilt stöd över hela landet.

Det tredje stödbenet är utbildning, då Diakonissanstalten är delägare i Suomen Diakoniaopisto och Diakonia-ammattikorkeakoulu.

Från åttaplatssjukhus för smittsamma sjukdomar har verksamheten med tiden utvecklats till en arbetsplats för cirka 3 400 personer, med en stark värdegrund som fortfarande styr allt arbete. All verksamhet leds av människovärde, kärlek till nästan och ansvarstagande.

Gör goda gärningar – var Aurora!

Aurora Karamzins historia som välgörare har inspirerat många av oss genom decennierna, även konstnärer. Till exempel våren 2025 var Auroras liv ämnet för musikalen på turkiska Teater Puro, och finska rapmusiken gladdes åt Nea Neuroosins (feat. Tiia Karoliina) nya låt Aurora.

Att följa i Auroras fotspår kan göras på många olika sätt. Världen blir bättre när vi förändrar den. Även en liten handling kan växa till en stor flod av mänsklighet och godhet.

Att hjälpa personer i utsatt position byggde på Aurora Karamzins tid mycket på välgörenhet, och Karamzin var en mycket generös givare. Än idag får många hjälp och stöd med donationer – via Diakonissanstalten eller andra organisationer. Det är ett sätt att göra gott.

Ett annat sätt är att delta i frivilligarbete: hjälpa till med läxor, mentorera ungdomar som söker sin väg, vara fadder för ensamkommande barn eller arrangera verksamhet på D-stationen eller annan mötesplats. Eller vara aktiv i att bygga sin egen gemenskap, till exempel genom att baka till skolans försäljning.

Ett tredje sätt är att uppmärksamma medmänniskor: se dem i ögonen och le, fråga hur de mår, lyssna på en vän.

Om du redan idag skulle ringa en äldre mormor, moster eller granne och fråga hur det är, hur du kan hjälpa – vad skulle hända då?

Läs mer:

• Aurora Karamzin lämnade ett bestående avtryck | Diakonissanstalten
• Frivilligverksamhet | Diakonissanstalten
• Skänk och hjälp de mest utsatta | Diakonissanstalten

Jenni Sarolahti är kommunikationschef för Diakonissanstaltens allmännyttiga verksamhet.

Bakom den här texten står Rasse, en 22-årig helt vanlig typ som studerar till ungdomsarbetsledare i kyrkan vid sidan av allt annat som ger glädje i livet. Min egen påverkningsbana började i elevkåren på en liten byskola, och därifrån gick jag vidare till såväl högstadiets som gymnasiets elevkårer. I slutet av högstadiet kom också församlingens påverkansverksamhet med i bilden, och via ledarskolningen blev jag en del av ungdomarnas påverkansgrupp. Numera fungerar jag som ordförande för yrkeshögskola Diakonias studentkår O’Diako, genom vilken jag även är aktiv i NAVI.

Tre poänger om att påverka

1. Vägen.
   Det enda riktiga sättet att påverka är när du känner till de vägar där påverkan får störst genomslag. Lika viktigt är att det faktiskt finns sådana vägar på den plats där du vill påverka. Ta reda på var besluten om de frågor du vill påverka fattas, vem som fattar dem, på vilka grunder besluten görs och hur man tar sig dit. I den egna församlingen är församlingsvalen och ungdomarnas påverkansgrupper de viktigaste organen för påverkan.
2. Sanningen.
   Påverkan måste vara trovärdig och något du själv kan stå bakom. Fundera igenom dina centrala och tydliga mål som du vill påverka, och vägen för hur du tänker förverkliga dem. För att hålla uppe motivationen är det bra att sätta upp delmål och glädjas över när de nås.
3. Livet.
   Verklig påverkan uppstår när saker faktiskt förändras. Att själv genomföra sina tankar och förändringsönskningar i sitt eget liv visar att det finns behov av förändring och att du är beredd att förverkliga den i praktiken. Förändring sker inte vid mötesbordet med klubban i handen, utan i vardagens praktiska situationer.

Inspiration för framtiden

Det som inspirerar mig mest i min roll är att arbeta för sådant som underlättar unga människors och studenters liv. Min största motivation kommer från min styrelse, vars stöd gör att vi orkar driva saker framåt även i svåra situationer. Mitt huvudmål under hela min påverkanskarriär är att vara en del av den maskin som gör det möjligt för unga i det finländska samhället att ha världens bästa möjligheter att påverka sina egna liv.

​Rasmus Teperi, studerande och ordförande för yrkeshögskola Diakonias studentkår O’Diako
NAVI (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)

Om att följa Kristus

Att följa Kristus är den kristnes uppgift, gåva och glädje. Vi kallar människor till försoning med Gud och till att följa Kristus. Guds kärlek drar människor till sig, för han är en god Gud som älskar människorna. Guds kärlek till människor, världen och hela skapelsen har blivit verklig i Jesus Kristus.

Jesu liv, undervisning och gärningar är ett exempel på vad det innebär att leva som kristen. Förutom tron på uppståndelsen handlar det också om att verka för rättvisa. ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har sänt mig att frambära ett glädjebud till de fattiga, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” (Luk 4:18–19). På denna programförklaring från Jesus vilar de kristnas gemensamma uppdrag.

Redan från början har kyrkan haft en samhällelig och socialetisk kallelse att stå på de svagas, lidandes, fattigas, förtrycktas och utsattas sida. De kristnas uppgift är också att påminna både makthavare och varandra om att vi alla är ansvariga inför Gud för våra val och vårt bruk av makt. I detta följer vi Jesu exempel.

Att följa Kristus börjar med kallelsen: ”Kom och följ mig, sade Jesus.” (Matt 4:19). Det var typiskt för Jesus att möta människor mitt i deras vardag och be dem följa honom. Allt utgår från honom: ”Ni har inte utvalt mig, men jag har utvalt er” (Joh 15:16). Att följa Kristus handlar både om relation och om syfte. Denna relation är ödmjuk och sårbar. När vi går in i den börjar vår växt mot Kristuslikhet, både inåt och i våra handlingar.

Vi lär oss att se Gud mitt i kamp och motgångar – hur han ger människor kraft att förändra handlingsmönster som förstör det liv Gud har skapat. När Kristus kallar oss betyder det att vi blir Guds medarbetare i att förändra världen. Att följa Kristus sker här och nu, i denna verklighet. Vi varken fastnar i det förflutna eller flyr in i framtiden – även om vi bärs av hoppet om en ny värld och det kommande riket av rättvisa och kärlek. Världen där vi följer Kristus är osäker, instabil och brusten.

Om förändring

Evangeliet och den tro som föds genom att höra det förvandlar både individer och gemenskaper: löftet om frälsning och evigt liv väcker hopp och vilja att handla så att Guds godhet blir synlig i världen. Denna förändring är den heliga Andes verk. Han får oss att vända oss till Gud och verkar sinnesändring och förnyelse. Det är en daglig, helhetsmässig process av förnyat tänkande och handlande.

Gemenskapen med Kristus genom den heliga Anden och Guds livgivande närvaro vänder oss också mot andra människor, mot världen och hela skapelsen. Denna vändning är en dynamisk kraft som får oss att gå i rörelse. Vi går Kristi väg ledda av den heliga Anden, i tron och hoppet att liksom vi själva har fått förvandlas, så är det också vår uppgift att bära förändring in i våra gemenskaper.

Liksom förändringen är helhetsmässig är också vårt uppdrag det. De kristna håller fram det goda budskapet både med ord och med handling, och genom att verka för rättvisa. Vi erkänner alla dimensioner av Guds skapelseverk och ser därför till människans olika andliga, kroppsliga, psykiska och sociala behov samt hennes samhörighet med resten av skapelsen.

När vi möter en människa möter vi henne därför helhetsmässigt, med alla hennes behov. Vi bekräftar hennes människovärde och handlingskraft och ser henne inte som ett objekt för välgörenhet. Vi känner igen Kristus i den andre: ”Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni tog hand om mig. Jag satt i fängelse och ni besökte mig.” (Matt 25:35–36).

När vi tjänar varandra, bär varandras bördor och delar våra resurser i en anda av ömsesidighet, gör vi bara det som är vår skyldighet. Vi förstår att vi alla är beroende av varandra och av skapelsen. Vi finns till för varandra och för skapelsen.

Kati Kemppainen, ledande sakkunnig i missiologi
Finska Missionssällskapet

Naturens välbefinnande kan tas i beaktande genom många handlingar. Var och en kan hitta sitt sätt att agera, men det krävs en förändring av sinnet och en vilja till förbättring. Alla våra handlingar har konsekvenser för skapelsen. Vi är vana vid att se och tala om relationen mellan mig och Gud. Tron är en personlig angelägenhet. Ibland kommer vi ihåg att, utöver mig och Gud, också beakta dig – en annan människa. Vi har tagit det för givet att andra skapelser omkring oss, Guds levande varelser, finns där, utan vilka vi ändå inte skulle klara oss. Jag skulle önska att ingen kristen sammankomst längre enbart fokuserade på människan, utan mindes hur vi människor är en del av skapelsen. En närmare relation till skapelsen gör gott, både för skapelsen och framför allt för människan.

Av helige Franciskus av Assisi (1181–1226) är känt att han var djurvän. Enligt legenderna tämjde han en varg och predikade för fåglarna. En vän till mig, som för många år sedan hade fått höra de grundläggande berättelserna om Franciskus, kände plötsligt en stark nyfikenhet att lära sig mer om honom. När vi träffades utbrast hon förundrat över hur omfattande, öppet och aktivt Franciskus relation till skapelsen var.

För Franciskus utgjorde naturen livet, hela skapelsens väv, som han blev en del av. Franciskus levde frivilligt fattig. För honom innebar det inte någon teoretisk ideologi, utan genom sin andliga omvändelse ville han frigöra sig från de bojor som knöt honom till världsliga ägodelar och materiell energi, för att möta Frälsaren, nästan och allt skapat dagligen som jämlikar, sina syskon. Han drog sig tillbaka för bön, men mest av allt delade han ständigt livet med resten av skapelsen och arbetade för dess bästa.

Franciskus valde fattigdom. Han utmanar oss som är privilegierade i världen att fundera: kan jag följa hans exempel? Även om jag inte ger upp allt på en gång, kan jag ständigt förenkla mitt liv, bli gradvis fattigare. Äkta frihet finns i ett öppet möte med skapelsen. Varje ägd sak, ting och pengar binder oss. Allt detta måste vårdas, köpas och säljas. Våra tankar och känslor är desto mer knutna till materiella ting ju mer vi äger. När naturen inte längre ses som ett nyttomedel, uppstår en mer personlig och fördjupad relation till den. Som människa vill man inte längre att våra syskon – djur och växter – exploateras för våra saker. Som människa, som del av skapelsens väv, gläds och lider man med naturen och vill försvara den.

Jag hörde nyligen en berättelse från medeltiden om insekter som förstörde människors åkrar. Istället för att förgifta eller på annat sätt förinta dem hölls en rättegång i byn: bönder mot insekter. På den tiden insåg man att även insekterna hade rätt till liv och en viktig uppgift som en del av ekosystemet. Man försökte förena insekternas och människornas liv på olika sätt.

Det är också gott att vistas i naturen eftersom det påminner om människolivets betydelse, samtidigt om dess storhet och litenhet. När jag ser upp mot himlen, dina händer verk, månen och stjärnorna som du har placerat, vad är då människan! Ändå kommer du ihåg henne. (Ps 8:4–5). Döden, som är skräck och förlust bland stadens hektiska folkmassa som stirrar på mobilskärmar och sociala medier, blir i skogen, på ängen eller vid vattnet en naturlig avslutning på en skapelsedels liv, vars tid och syfte Gud i sin visdom känner.

Jag drömmer om att efter gudstjänster och kyrkliga sammankomster ska människors själar vara närda på ett sätt som inte stannar i egna känslor, utan att varje person när de lämnar platsen beslutsamt och glädjefyllt gör åtminstone en handling till gagn för vår skapelse.

Katri Kuusikallio (TSSF), medlem i Finlands tredje franciskanska orden