Emmanuel Acquah, professor, Åbo Akademi
”Finland är byggt för vita”
Integreringen av utlandsfödda i arbetslivet har förbättrats i Finland, men den rasistiska retoriken och den strukturella rasimen frodas. – Jag ger 200 procent för att bidra till samhället, men debatten just nu får mig att känna mig som en exotisk utlänning, säger Emmanuel Acquah.
Emmanuel Acquah är ursprungligen från Ghana men flyttade till Finland 2007. Som biträdande professor i minoritetsstudier vid Åbo Akademi är han väl insatt i rasism och dess strukturer i teorin. Som individ vet han vad rasism innebär i praktiken.
Som akademiker och biträdande professor i minoritetsstudier, vad tänker du om den pågående debatten kring rasism i Finland?
– Om jag svarar ur ett renodlat akademiskt perspektiv så är debatten väldigt ytlig. Det finns en utbredd okunnighet inför vad rasism är.
– Rasismen är strukturell. Det innebär att viktiga strukturer i samhället är byggda för vita, inte för människor som mig, men det går också bortom det. Ignoransen är så utbredd för att människor inte vill konfrontera och konfronteras. Det är delvis knutet till kulturen. Finländare är blyga och vill undvika konfrontation och obekväma situationer, säger Emmanuel Acquah.
Hur har samhällsklimatet sett till rasismen förändrats i Finland under de senaste åren?
– Det beror på vilken disciplin eller vilken aspekt av livet man tittar på. Om man ser på hur människor integreras i arbetslivet kan jag ärligt säga att jag ser framsteg.
– Samtidigt känner jag människor som studerat sig till en doktorsexamen men som lämnat Finland på grund av diskriminering och att de inte fått jobb.
Sett till den politiska retoriken ser Emmanuel Acquah en tydlig tillbakagång. Han beskriver det som att Finland krymper i ställer för att växa.
Själv är han chef för en engelskspråkig magisterutbildning. I det arbetet har han sett finländsk migrationspolitik från insidan, och hans bild är inte särskilt positiv.
– Att försöka få uppehållstillstånd i Finland är en hemsk upplevelse för utländska medborgare. Särskilt för dem som kommer från fattiga länder. Du måste ha tillräckligt med pengar på banken, du måste ha bostad och du måste vänta många månader för att säkra en intervju vid en finländsk ambassad.
Gällande att få finskt medborgarskap beskriver han processen som en mardröm och ifrågasätter varför det enda officiellt erkända sättet är att skriva ett språktest på svenska eller finska och bli godkänd.
Helst krasst skulle många etniska finländare inte själva ha de förutsättningar som krävs för att få medborgarskap i landet.
Om man fortsätter att behandla immigranter så som man gör i Finland i dag tror Emmanuel Acquah att vi går en hård framtid till mötes. I länder där diskrimineringen av andra etniciteter varit lika utbredd har det lett till oroligheter och utstötthet.
– Det är psykologiskt och sociologiskt bevisat. En hungrig människa blir arg. Men vi har ännu en chans att inte låta det hända i Finland.
Du är kristen akademiker. Inom kristendomen betonas allas lika värde. I universitetsvärlden är kunskap ett ideal. Har du trots det bevittnat rasism i de sammanhangen?
– I kyrkan kan jag inte säga att jag sett rasism. Jag har väldigt fina erfarenheter från metodistförsamlingarna både i Åbo och Vasa. Vi har underbara pastorer.
– I den akademiska världen har jag själv inte upplevt rasism, men jag har blivit diskriminerad. Det finns rasistiska strukturer i samhället och den akademiska världen gör inget för att ändra på det. Att det akademiska, som den institution det är, förhåller sig passivt och väljer att inte höja sin röst, det är fel.
Han betonar vikten av att prata om den diskriminering som hela tiden pågår och tar ett exempel ur familjelivet. Om barnen märker att något inte är som det ska men föräldrarna inte adresserar problemet skapar det en oro hos barnen.
– Samma sak gäller i kyrkan och i andra sammanhang. Om något händer i samhället behöver vi kommunicera om problemen och ta ställning, annars skapar det oro. Jag vill se mer av det i Finland.
Du har familj och barn. Pratar ni om rasismen?
– Jag och min fru diskuterar det. Vi vet att barnen kommer att utsättas. De är bruna, inte vita.
Emmanuel Acquah konstaterar att det inte leder till något konstruktivt att få människor att må dåligt. Därför vill han hellre prata om hur vi kan förändra framtiden än om den rasism han utsatts för under årens lopp. Men den senaste tiden har det varit svårt också för honom att bibehålla fokus.
– Då jag hör retoriken och de diskussioner som förs blir jag traumatiserad. Jag ger 200 procent för att bidra till samhället, men debatten just nu får mig att känna mig som en exotisk utlänning. Jag kommer med diversitet, jag vill vara progressiv, jag strävar efter att skapa en fridfull miljö.
– Nu går jag på gatan och undrar ifall människor tittar på mig, om de pratar om mig för att jag har mitt ursprung i ett annat land. I fjol gjorde jag inte det. Då hade vi en annan regering.
Text: Rebecca Pettersson, KP
Intervjun publicerades ursprungligen i Kyrkpressen (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)9.8.2023