Andakt: Samma tårar – men från en annan källa

Om någon skulle fråga mig hur jag skulle sammanfatta min erfarenhet av God Jul Vasa, skulle jag troligen landa i ett enda ord: tårar.

Under de år som min hemförsamling i Vasa har arbetat med detta projekt har jag personligen fått bevittna många tårar. Först finns tårarna hos mamman vars kylskåp gapar tomt och som inte vet vad hon ska ge sina barn att äta. Det är en smärtsam sanning att vi år 2026 har fler hungriga invånare i min hemstad än på väldigt många år. Enligt Vasa mathjälp, i uppgifter som återges av Vasabladet, har besöken hos dem ökat från 15 000 år 2016 till cirka 240 000 år 2025. Det är en smärtsam siffra som vittnar om att allt inte står väl till i Vasa.

Jag har också sett tårarna hos föräldrar som med smärta berättar att deras barn inte kan delta i olika aktiviteter och hobbyer. Det gör ont när föräldrar vill ge sina barn det allra bästa, men helt enkelt saknar förutsättningarna att göra det. Det är en stor sorg för en förälder när barnet inte kan spela fotboll, dansa eller delta i andra fritidsaktiviteter, bara för att pengarna inte räcker till.

Cirka tio procent av alla barn lever idag i fattigdom i vårt land. Det betyder att vart tionde barn vi möter inte har samma möjligheter som andra barn att delta, utvecklas och känna gemenskap.

Men mitt i all denna smärta har jag under åren också fått se en annan sorts tårar. Tårar från samma ögon, men från en annan källa. Tårar som kommer när människor för första gången på väldigt länge upplever att någon faktiskt bryr sig om dem. När kylskåpet oväntat blir fullt. När en fyraåring får en leksak på sin födelsedag. När ett barn trots allt får möjlighet att utöva sin hobby.

Då kommer också tårarna. Men dessa tårar säger något annat. De ropar ut till omvärlden: Tack för att ni bryr er om mig. Tack för att ni inte har glömt bort mig.

En gest som för många av oss kan kännas liten kan för någon annan betyda att mörker byts mot ljus. Då gråter man inte längre av smärta, utan av tacksamhet.

Jag är själv en ganska blödig och emotionell människa. Det har berört mig djupt att se hur tusentals människor i vårt land ställer upp för att hjälpa medmänniskor i nöd. Ingen tvingar dem att göra det. De hade inte behövt engagera sig. Men de gör det ändå.

Människor gör otroliga insatser för människor de aldrig har träffat – och kanske aldrig kommer att träffa. De stannar upp mitt i vardagen, likt den barmhärtige samariten. De sätter sitt eget liv på paus för en stund för att sträcka ut en hjälpande hand till en okänd människa, bara för att hon är en människa.

Det skapar hopp. Det skapar tro. Och det får också mig att fälla tårar. Tårar över att det ännu år 2026 finns så många människor som ser den enskilda människan och fortfarande är villiga att gå en extra mil för att hjälpa till.

Jag minns särskilt en ensamstående mamma som precis hade fått ett par kassar med mat. Hon stod bredvid sitt kylskåp medan tårarna rann ner för hennes kinder. Hennes fyraåriga dotter såg på henne, ryckte henne försiktigt i byxbenet och sade:

”Men mamma, nu behöver du inte gråta mera – för nu har vi ju mat.”

Samma tårar, men från en annan källa.

Låt oss tillsammans göra vad vi kan för att framkalla fler sådana tårar.

Bibeltext: Efesierbrevet 2:10
Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

Bön
Jesus, vi ber om mod att satsa hela våra små liv, med alla våra styrkor och också våra svagheter. Tack för att när vår egen kraft tar slut finns du där, vår himmelske Far, som den bästa hjälparen. Ingen sten i livet är för stor för dig att flytta.
Amen.

Andakt: Korsformade styrkor
Vi samlas till den ekumeniska ansvarsveckans andakt. Årets tema är ”Se människan”.
Visste du att grundordet på grekiska för ordet verk har anknytning till ordet dikt? Tänk så vackert och kreativt Gud ser på oss: vi är hans diktverk. Ser vi, i temaveckans anda, också detta hos andra människor?

Att se en annan människa innebär att acceptera hennes olikhet, möta henne och bygga relation trots fördomar. Men skulle det kunna vara något ännu modigare: att medvetet lyfta upp den andre? Tänk om det till och med handlade om att upptäcka och uppmärksamma andras styrkor?
Trots att styrkor är något positivt kan de vara svåra att förhålla sig till. Att se dem hos sig själv är särskilt svårt, och positiv respons kan ibland till och med väcka skam, särskilt hos den som som barn eller ungdom fått höra att man inte duger till något. Därför avvisar många beröm eller god återkoppling. Ibland kan det till och med kännas mer andligt att inte ta emot uppskattning än att göra det.

Att se styrkor hos andra är betydligt lättare, och det skulle kunna vara veckans övning: berätta för någon vilka styrkor du ser hos honom eller henne. Du kommer att mötas av glada ansikten.
Vi kristna har två slags styrkor: naturliga styrkor (färdigheter, kunskaper, kompetenser, karaktärsstyrkor och intressen) och de infuserade eller ingjutna styrkor som Thomas av Aquino talade om. De första är gåvor vi får med oss från födseln och genom vår utveckling, de senare är den helige Andes suveräna verk i oss, och som tur är verkar han trots våra begränsningar.
De naturliga styrkorna, våra Imago Dei-styrkor, är resurser och tillgångar när de blir medvetandegjorda, identifierade och tagna i bruk. Tyvärr har de inom vissa väckelserörelser tidvis betraktats nästan som ”fiendens knep”, och människor har varit rädda för att använda dem eftersom man tänkt att fokus då flyttas från Jesus till människan. Vi har varit så rädda för högmod att vi börjat se gömda gåvor som ödmjukhet och mäta andlighet i att ingen ska tro sig vara något.
Resultatet har blivit att många församlingsmedlemmar gömt sina gåvor och använt dem i arbetslivet och på fritiden, men inte i Guds rikes arbete. De har blivit andligt passiva, kyrkbänkssittare, kyrkliga motsvarigheter till soffpotatisar. Vilket resursslöseri ur Guds rikes perspektiv! Och ännu värre: inte ens i Bibeln kommer den som gräver ner sina talenter undan med en axelryckning, utan får en skarp tillrättavisning för sitt handlande (Matt. 25). Jag känner igen detta också hos mig själv. Det har varit lättare att tala om mina svagheter än att ta ansvar för och använda de gåvor Gud har gett mig. Om du känner igen dig i detta kanske det just här finns ett område att omvända sig på.

Därför vill jag uppmuntra dig att ta dina styrkor i bruk, men på ett korsformat sätt! Stanna först upp och fundera över vad som känns naturligt, lätt och energigivande för dig, eller inom vilka områden du blomstrar. Lämna sedan helt enkelt över allt detta till Gud!
Ett korsformat bruk av styrkorna innebär att de inte bara tjänar dig själv. Gud ger dem sitt syfte, sin riktning och sin kallelse. Korsformen är också ett styrsystem som ser till att styrkan inte blir en motor som kör över andra, utan en kraft som drar med sig dem som själva inte orkar gå vidare. Se människan!

Korsformen skyddar oss från högmod, för ytterst är det Gud som vakar över sin egen ära. Styrkor är gåvor, inte hedersmedaljer. Men korsformen rymmer också en dimension av kraft. När din egen kraft tar slut kopplas den verkliga kraftkällan in: den helige Ande. Satsa därför hela ditt lilla liv, och det som saknas hos dig kommer Gud att ge.

Bibelställe
Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Om foten säger: »Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen«, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: »Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen«, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp. Ögat kan inte säga till handen: »Jag behöver dig inte«, och inte heller huvudet till fötterna: »Jag behöver er inte.« Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra. Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.” – 1 Kor. 12:12-27

Andakt: Se människan – vägar till enhet och helande

När Aposteln Paulus skriver i Första Korinthierbrevet 12, beskriver han församlingen som en kropp: ”Kroppen är en och har många delar […] men alla är de en enda kropp.” Det är en vacker bild – men också en krävande. För den betyder att vi inte kan välja bort varandra utan att samtidigt skada oss själva. ”Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra.”

I en stridande kyrka eller församling blir det här väldigt konkret. När misstro får fäste, när ord misstolkas, när vi börjar tillskriva varandra dolda motiv – då är det inte bara relationer som brister, utan själva kroppen som såras.

Och kanske är det just här vi behöver stanna upp. Att inte alltid misstänkliggöra den andres motiv. Att våga snälltolka.

Inte naivt. Inte så att vi förnekar det som gör ont. Men så att vi ger varandra den nåd vi själva behöver. Att vi tänker: ”Kanske menade hon inte så.” ”Kanske finns det något jag inte ser.” Det är ett sätt att leva som kropp – där vi skyddar varandra, inte river ner.

Samtidigt leder oss Första Johannesbrevet 1 in i ljuset: ”Om vi vandrar i ljuset […] har vi gemenskap med varandra.” Gemenskapen hänger ihop med ljuset. Inte med att vi har rätt, utan med att vi är öppna.

Och så detta löfte, som är själva nyckeln i en sårad gemenskap: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet” (1 Joh 1:9).

Det står inte om vi förklarar oss, inte om vi försvarar oss. Utan om vi bekänner.

Det finns en väg framåt för varje kyrka och församling men den går alltid genom ödmjukhet. Genom att någon vågar börja säga: ”Jag hade fel. Förlåt mig.”

Och när det händer – då börjar ljuset bryta igenom.

I Johannesevangeliet 17 hör vi Jesu bön: ”att de alla ska vara ett […] så att världen tror.”

Enheten är inte bara till för vår trivsel. Den är en del av evangeliets trovärdighet. När vi lever i splittring, blir vårt vittnesbörd otydligt. Men när vi – trots olikheter, sår och brister – söker varandra igen, då blir något av Kristus synligt.

Och så till sist orden från Första Petrusbrevet 4:8: ”Framför allt ska ni älska varandra uthålligt, för kärleken överskyler många synder.”

Kärleken överskyler, inte genom att låtsas som ingenting, utan genom att vägra låta synden definiera den andre. Genom att inte samla på fel. Genom att ibland välja att släppa taget, att förlåta, att gå vidare.

Och kanske är det just här allt knyts ihop: Kroppen behöver kärlek för att hålla ihop. Ljuset behöver ödmjukhet för att bli möjligt. Enheten behöver nåd för att bli verklig.

Så vad kallas vi till här och nu? Att leva som en kropp, där vi skyddar varandra. Att vandra i ljuset, där vi vågar bekänna. Att ta Jesu bön på allvar, och söka enhet. Och att öva oss i kärlek, också genom att snälltolka varandra.

För ibland börjar helandet inte med stora ord eller förändringar, utan i en enkel handling: att på nytt välja att se människan, med en ny tolkning av den andres hjärta.

Bibelställe
Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Om foten säger: »Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen«, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: »Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen«, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp. Ögat kan inte säga till handen: »Jag behöver dig inte«, och inte heller huvudet till fötterna: »Jag behöver er inte.« Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra. Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.” – 1 Kor. 12:12-27

När Aposteln Paulus skriver i Första Korinthierbrevet 12, beskriver han församlingen som en kropp: ”Kroppen är en och har många delar […] men alla är de en enda kropp.” Det är en vacker bild – men också en krävande. För den betyder att vi inte kan välja bort varandra utan att samtidigt skada oss själva. ”Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra.”

I en stridande kyrka eller församling blir det här väldigt konkret. När misstro får fäste, när ord misstolkas, när vi börjar tillskriva varandra dolda motiv – då är det inte bara relationer som brister, utan själva kroppen som såras.

Och kanske är det just här vi behöver stanna upp. Att inte alltid misstänkliggöra den andres motiv. Att våga snälltolka.

Inte naivt. Inte så att vi förnekar det som gör ont. Men så att vi ger varandra den nåd vi själva behöver. Att vi tänker: ”Kanske menade hon inte så.” ”Kanske finns det något jag inte ser.” Det är ett sätt att leva som kropp – där vi skyddar varandra, inte river ner.

Samtidigt leder oss Första Johannesbrevet 1 in i ljuset: ”Om vi vandrar i ljuset […] har vi gemenskap med varandra.” Gemenskapen hänger ihop med ljuset. Inte med att vi har rätt, utan med att vi är öppna.

Och så detta löfte, som är själva nyckeln i en sårad gemenskap: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet” (1 Joh 1:9).

Det står inte om vi förklarar oss, inte om vi försvarar oss. Utan om vi bekänner.

Det finns en väg framåt för varje kyrka och församling men den går alltid genom ödmjukhet. Genom att någon vågar börja säga: ”Jag hade fel. Förlåt mig.”

Och när det händer – då börjar ljuset bryta igenom.

I Johannesevangeliet 17 hör vi Jesu bön: ”att de alla ska vara ett […] så att världen tror.”

Enheten är inte bara till för vår trivsel. Den är en del av evangeliets trovärdighet. När vi lever i splittring, blir vårt vittnesbörd otydligt. Men när vi – trots olikheter, sår och brister – söker varandra igen, då blir något av Kristus synligt.

Och så till sist orden från Första Petrusbrevet 4:8: ”Framför allt ska ni älska varandra uthålligt, för kärleken överskyler många synder.”

Kärleken överskyler, inte genom att låtsas som ingenting, utan genom att vägra låta synden definiera den andre. Genom att inte samla på fel. Genom att ibland välja att släppa taget, att förlåta, att gå vidare.

Och kanske är det just här allt knyts ihop: Kroppen behöver kärlek för att hålla ihop. Ljuset behöver ödmjukhet för att bli möjligt. Enheten behöver nåd för att bli verklig.

Så vad kallas vi till här och nu? Att leva som en kropp, där vi skyddar varandra. Att vandra i ljuset, där vi vågar bekänna. Att ta Jesu bön på allvar, och söka enhet. Och att öva oss i kärlek, också genom att snälltolka varandra.

För ibland börjar helandet inte med stora ord eller förändringar, utan i en enkel handling: att på nytt välja att se människan, med en ny tolkning av den andres hjärta.

Bibelställe
Matteusevangeliet 25:40

”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Bön

Allsmäktige Gud, ge oss mod att bry oss om varandra och därigenom göra ditt rike synligt överallt. Ge oss ansvarskänsla och mod att vara dina vittnen i världen. Genom Kristus, vår Herre. Amen.

Andakt: Kallade att se de osynliga

Kära systrar och bröder i Kristus!

Vi är alla kallade att följa Kristus tillsammans och att bära ansvar för varandra. Ordet ansvar uppfattas ofta som något tungt. Det förknippas lätt med plikt, tvång eller en börda som vi måste bära.

Det finns mycket lidande och nöd i världen. Under de senaste åren har människors utsatthet i krig och andra konflikter kommit allt närmare oss. Samtidigt upplever många att kraven och förväntningarna i arbetslivet, i sociala sammanhang och i medierna blivit allt tyngre att bära.

Under den ekumeniska ansvarsveckan kan vi på ett särskilt sätt försöka uppmärksamma vår nästa, särskilt dem som ofta lämnas ensamma och vid sidan om, dem som andra inte ser, såsom årets tema uttrycker det.

Varje människa är oändligt värdefull i Guds ögon, och varje liv är heligt, eftersom all helighet kommer från Gud. Kallelsen till medmänsklighet och respekt för den andre påminner oss om människans viktiga uppgift att förvalta skapelsen och ta ansvar för den. De människor som är ”osynliga” i samhället är ofta just de människor i vilka Kristus är särskilt nära oss. Det påminner Jesu ord i Matteusevangeliet 25:40 oss om.

En människa kan vara ”osynlig” på många sätt. Ensamhet handlar inte bara om att sakna människor omkring sig. Man kan vara ensam mitt i en folkmassa, i ett hektiskt liv och till och med mitt i den egna familjen eller släkten. Fattigdom är på samma sätt ett mångfacetterat problem som tar sig olika uttryck i olika delar av världen.

I västvärlden döljer det materiella välståndet ofta mycket andlig och psykisk fattigdom. Moder Teresa av Calcutta påminde ofta om den sociala och andliga fattigdom som finns i västvärlden och som också innebär ensamhet. En liten gest, att vända bort blicken, kan göra sinnet mörkt och känslan av att vara osynlig blir verklig. På samma sätt kan en vänlig handling, ett ord eller ett leende rädda en hel dag. Många helgon har betonat betydelsen av de små goda gärningarna. Att av hela sitt hjärta göra något för sin nästa är samtidigt en stor gärning inför Gud.

Den helige Franciskus av Assisi, vars död vi i år minns 800 år efter hans bortgång, sade att det viktigaste är att genom sitt liv och sina handlingar vittna om sin tro och föra evangeliet vidare. Först när handlingarna inte räcker till behöver vi tala och predika. Varje liten detalj kan vara viktig, eftersom helheten består av sådana detaljer. Vi kan påverka våra medmänniskor på många sätt. När många ljus tänds växer ljuset och mörkret får ge vika.

Jesus Kristus är ljuset som lyser upp världen och fördriver mörkret. Även när mörkret och lidandet tycks växa och ta över livet är vi kallade att vara ljus för varandra. Vi får vara Kristi hjälpande händer och lyssnande öron, verkliga sakrament i världen, synliga tecken på kärleken till varandra. Så att ingen diskrimineras eller görs osynlig. Så att ingen människas värde ifrågasätts, utan så att vi ser Kristus i våra systrar och bröder.

Ansvar är en gåva som vi får använda till varandras bästa. Till verklig frihet har Kristus befriat oss, och till friheten hör alltid ansvar.

Amen.

Bibelställe
Galaterbrevet 3:26–29

”Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.”

Bön

Helige Gud,
öppna våra öron för de tysta rösterna
och våra ögon för dem som lämnas utanför.
Hjälp oss att avstå från fiendebilder,
bygga fred och bemöta varje människa med värdighet.
Gör oss till redskap för din fred.
Amen.

Andakt: Hör du de tysta rösterna?

Det öronbedövande ljudet från flyglarmssirenen väckte mig mitt i natten. Sirenerna tjöt och en mansröst sade:

”Du är i fara. Gå omedelbart till en säker plats. Varje sekund är avgörande. Agera.”

Sirenen ylade outhärdligt högt, hjärtat bultade och rösten upprepade sina ord:

”Du är i fara. Varje sekund är avgörande. Sök skydd. Agera.”

Skräckslagen satte jag mig upp i sängen och insåg att jag befann mig i Ungern, ännu inte i Ukraina. Jag hade lagt in hela min resrutt i Ukraina i en flyglarmsapp, och nu bombades Kiev, dit jag var på väg.

Med darrande händer steg jag upp för att stänga av ljudet. Jag lyckades inte få tyst på larmet förrän jag avinstallerade appen från telefonen. Jag kunde avlägsna livsfaran ur mitt eget liv, till skillnad från de tusentals människor som den kalla natten sprang till skyddsrum. Följande dag installerade jag appen igen, och tillsammans med mitt resesällskap korsade jag gränsen mellan Ungern och Ukraina i en skåpbil.

Jag reste som medlem i en delegation från Europeiska kyrkokonferensen till Lviv, Kiev och Transkarpatien för att möta företrädare för kyrkorna, forskare och beslutsfattare inom olika ministerier. Jag är medlem i styrgruppen för Europeiska kyrkokonferensens fredsinitiativ Pathways to Peace. Vår grupp stöder de ukrainska kyrkorna, religionsfriheten och demokratins utveckling mitt under kriget.

Ett av våra viktigaste mål är att lyssna till ukrainarna själva, deras erfarenheter av kriget och deras syn på hur vi kan stödja dem på vägen mot fred och återuppbyggnad. Under resan frågade vi dem hur vi kunde hjälpa och vad en rättvis fred betyder för ukrainarna själva.

Vem ger minoriteterna en röst?

Under resan fick vi höra att allt stöd vi visar ukrainarna är viktigt: bönen, närvaron och att de inte blir bortglömda. Att de blir sedda och hörda.

En rättvis fred kan förverkligas när offren själva får komma till tals. För att bygga försoning behövs människor i alla åldrar och med olika bakgrund. Kvinnor, barn, personer med funktionsnedsättning och andra minoriteter måste också få höras. Erfarenheten visar att en hållbar fred endast kan uppnås när olika befolkningsgrupper blir lyssnade till, inte bara ledare och majoriteter.

Fred förhandlas alltså inte enbart vid internationella förhandlingsbord, utan också i mindre gemenskaper och i kyrkorna. Erfarenheten visar att freden då blir mer hållbar. Vägen till försoning och förlåtelse är lång, men det är den enda vägen. Här kan kyrkorna spela en viktig roll som stöd för fredsarbetet.

Förändring börjar alltid hos individen. Därför är det viktigt att varje röst blir hörd. När jag själv skriver analyser eller drar slutsatser efter olika möten funderar jag ofta på vems röst som inte kom fram. De högljudda blir alltid hörda, men var finns den andra berättelsen, de andra parternas erfarenheter?

Det är egentligen inte särskilt kristet att bara läsa vinnarnas och ledarnas historia, för då går de tysta rösterna förlorade.

Vems röst skulle du vilja höra?

Av Galaterbrevet ser vi att det för tvåtusen år sedan fanns kulturella, religiösa och sociala murar mellan judar och andra folk. Paulus ord om judens och grekens, slavens och den fries samt mannens och kvinnans enhet i Kristus var radikala i ett samhälle där hierarkier och uppdelningar var djupt rotade. Jesu exempel lär oss att lyssna på dem som annars inte blir hörda eller sedda och att ge röst åt dem som lever i marginalen.

I Galaterbrevet betonas att de gränser som skiljer människor åt inte avgör deras värde eller ställning inför Gud i Kristus. Vi kallas att bygga rättvisa och se varandra som jämlika. Vi är också beroende av varandra. Om det pågår krig långt borta kan dess följder komma nära oss. Därför får vi inte glömma dem som lever långt borta, utan vi ska hjälpa dem och be för dem.

Gud verkar i världen genom människor. När vi ger röst åt de tysta och åt minoriteterna främjar vi freden i världen. Freden stärks hos varje människa genom erfarenheten av att bli hörd. Till detta är vi alla kallade på olika sätt i våra liv: att lyssna till människors olika erfarenheter och att avstå från fiendebilder.

För fred behövs var och en, också du – varenda en av oss!

Amen.

Psalmförslag: Psalm 887: Fredens Gud ge oss kärlek

Bibelställe
Johannesevangeliet 14:27

”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”

Bön

Herre Jesus Kristus, fredens Furste,
se i barmhärtighet till din värld, som lever i fruktan och oro.

Du ser motsättningarna mellan folken,
hoten om krig och den växande misstron i människors hjärtan.
Släck hatet som utlöser strider,
och styr människornas sinne in på fredens och försoningens väg.

Led folkens ledare på rättfärdighetens, vishetens och barmhärtighetens vägar,
så att de söker fred i stället för våld
och värnar varje människoliv som något dyrbart.

Skydda världen från krigets fasor,
trösta dem som är rädda,
och styrk dem som ber för freden.

Ge oss ett ödmjukt hjärta,
så att vi lär oss att skapa fred i våra egna liv,
i våra familjer, bland våra folk och i hela världen.

Ty du är fredens Gud, och till dig höjer vi vårt lov,
Fader och Son och Helig Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.

Andakt: Fred börjar i hjärtat

Den helige Serafim av Sarov lär: ”Förvärva den inre friden, så ska tusentals omkring dig bli frälsta.” (Redaktionell översättning.) I den ortodoxa traditionen har kyrkofädernas läror vårdats och deras visdom använts också för att möta vår tids utmaningar. Många av dagens problem har sina rötter i samma källor som tidigare. Grymheter har begåtts förr, men vi lever i en tid då förstörelsen har mångdubblats jämfört med tidigare epoker.

Vi kristna har därför en skyldighet att verka för fred och dialog. Freden börjar dock i oss själva och förutsätter en förändring hos var och en av oss. Det handlar om att medvetet och aktivt välja fred framför krig, att motsätta sig skadliga normer och hierarkier samt att ha modet att avstå från stolthet och fördomar.

Fred är inte enbart frånvaron av krig och konflikter. Den är en strävan efter ömsesidig förståelse, acceptans och samtal. Serafim av Sarovs tanke om den inre friden påminner oss om att freden har sitt ursprung i hjärtat. Hur möter jag andra människor? Hur agerar jag i olika situationer? Hur bygger jag samförstånd? Hur kan Guds frid växa inom mig? Var kan jag bidra till försoning?

Den helige Serafim levde under lång tid som eremit och valde tystnadens och bönens väg. Det är kanske inte en livsväg som är möjlig för oss alla i vardagen. Tystnad och bön kan vara fredens utgångspunkt, men de behöver förenas med kärlek. Kärleken är kärleken till Gud och, genom honom, till hela skapelsen. Du kan inte bygga en relation till Gud utan att samtidigt bygga en relation till hans skapelse och till de människor som är skapade till hans avbild. Därför kan vi inte acceptera något som kränker människolivet eller skadar naturen.

Freden bygger på att övervinna rädslan och växer genom kärleken. Vi behöver välja kärleken framför rädslan i vårt handlande. Jesu ord: ”Älska era fiender” (Matt. 5:44) är inte bara en vacker formulering utan en utgångspunkt för livet. De utmanar oss att se människovärdet hos varandra också när vi möter oenighet, misstänksamhet eller motsättningar. Det innebär dock inte att vi accepterar orättvisor. Tvärtom är det kärleken som får oss att försvara människovärdet, motsätta oss våld och värna om skapelsen.

Vad kan då tystnad, bön och kärlek innebära i våra liv? Tystnad betyder inte likgiltighet inför krig eller konflikter, vare sig små eller stora. Inte heller innebär kristen fred att vi blundar för lidandet eller drar oss undan vårt ansvar. Tvärtom. Den helige Serafim levde inte som eremit resten av sitt liv. Han kallades tillbaka till världen, till människorna, för att undervisa, och han svarade på den kallelsen.

När vi väljer fred har vi redan erkänt att våra handlingar påverkar andra människor, eller insett de omfattande konsekvenserna av krig och våld. Då framträder freden som den enda hållbara vägen framåt. Fredsbyggande kräver engagemang och uthålligt arbete, men det kan inte göras ensam. Vi som representerar och leder olika trosgemenskaper måste arbeta tillsammans för att ha större möjlighet att lyckas.

Med patriark Bartolomeus ord: ”Om vi handlar i solidaritet kan vi vara förvissade om Guds närvaro, den Gud vars helande nåd genom Kristus alltid finns där ’två eller tre är samlade i mitt namn’” (Matt. 18:20).

Låt oss därför vara modiga när vi blir kallade, när vi får möjlighet att välja det goda och när vi kan förändra världen genom våra handlingar.

Jesus säger i Johannesevangeliet 14:27 att han ger oss sin frid och uppmanar oss att inte tappa modet. Gud gav oss inte sin frid för att vi skulle gömma oss i den och dra oss undan världen. Han gav oss sin frid som ett redskap för kärlek och handling, så att vi kan tjäna hans skapelse.

Amen.

Bibelställen

”Underordna er varandra i vördnad för Kristus.” (Ef. 5:21)
”Sätt andra högre än er själva.” (Fil. 2:3)
”Överträffa varandra i ömsesidig aktning.” (Rom. 12:10)

Bön

Herre Jesus Kristus, ge mig ögon att se den människa du älskar bakom de åsikter hon har, den främling du fört till min dörr bakom de bördor hon bär, den nästa som du gick långt för att rädda bakom de skillnader jag uppfattar. Hjälp mig att varsamt flytta mig från centrum på min egen karta. Låt nyfikenhet växa i mig i stället för misstänksamhet, öppenhet i stället för otrygghet och kärlek som inte är beroende av enighet. Lär mig att se som du ser. Amen.

Andakt: Vad krävs för att verkligen se den andra?

Att flytta in i en lägenhet kan vara en process. Efter att ha bott på vår nuvarande adress i flera år fick vi äntligen upp tavlor och tryck på flera av väggarna. Bland dem finns reproduktioner av Martin Waldseemüllers Universalis Cosmographia (1507) och jesuiten Matteo Riccis berömda Karta över världens myriader av länder, även känd som Kunyu Wanguo Quantu (1602).

Waldseemüllers karta är den första kända publicerade kartan som benämner den nyupptäckta landmassan väster om Europa som ”Amerika”. För mig personligen är det mest slående inslaget området märkt ”okänt land bortom” (terra ultra incognita), vilket under det följande århundradet visade sig omfatta betydligt större landmassor än vad kartan gav utrymme för, det vi idag känner som Nord- och Sydamerika.

En av de anmärkningsvärda egenskaperna hos Riccis karta, förutom att den är den tidigaste kinesiska världskartan, är att Kina placerats i centrum, vilket man kan förvänta sig i ”Mittens rike”. Jag har alltid tyckt om att se dessa två kartor som vägvisare för mötet med andra människor.

Terra incognita

Varje människa är som ett land, eller rentav en kontinent, som till största delen fortfarande är outforskad. Allt vi ser är det som finns på ytan. Även när det gäller goda vänner eller långvariga arbetskamrater är detta förvånansvärt lite: deras yttre erfarenheter, namn, yrke, kanske utbildning, ursprungsland och några gemensamma berättelser och upplevelser.

Ett test: tänk på de tre personer som står dig närmast. Om du skulle hålla ett tal till deras ära och berätta om deras liv, hur mycket skulle du egentligen veta? Hur många detaljer skulle du behöva kontrollera och hur många luckor skulle andra behöva fylla i? Och hur mycket mindre vet vi då inte om den person vi möter för första gången i morgon genom ett arbetsuppdrag, eller grannen som flyttar in bredvid från ett annat land?

Att verkligen se en annan människa kräver att vi inser att det alltid finns mer hos henne än vad vi faktiskt kan och kommer att se.

Perspektivskifte

Riccis liv, och hans karta, är ett imponerande vittnesbörd om vad det innebär att byta perspektiv och anstränga sig för att se världen ur en annan människas synvinkel.

När han publicerade Kunyu Wanguo Quantu hade Ricci redan tagit till sig ett radikalt nytt sätt att leva, något vi idag skulle kalla inkulturation. Han hade bytt den katolske prästens svarta kåpa mot den konfucianske lärdes sidenkläder och ägnat sig åt att lära sig kinesiska på en nivå som sannolikt ingen västerlänning före honom hade uppnått.

I ett tidigare försök hade han emellertid gjort en mer ”traditionell” världskarta med Europa i centrum, något som väckte irritation bland hans kinesiska samtalspartners. När han utarbetade den karta som gjorde honom berömd fattade han ett anmärkningsvärt beslut: att flytta sin egen kultur och kontinent från centrum till periferin och att åtminstone delvis se världen ur perspektivet hos dem han ville nå och förstå.

Båda dessa perspektiv harmonierar väl med hur Paulus under det första århundradet uppmanar kristna att gå ”ett steg längre” i att ära varandra:

”Underordna er varandra i vördnad för Kristus.” (Ef. 5:21)
”Sätt andra högre än er själva.” (Fil. 2:3)
”Överträffa varandra i ömsesidig aktning.” (Rom. 12:10)

Placera dig själv ”under” och andra ”över” eller ”före” dig (ὑποτασσόμενοι, ἡγούμενοι ὑπερέχοντας, προηγούμενοι).

Det låter underbart att tala om att älska sin nästa på detta sätt, men hur fungerar det när den personen har en helt annan uppfattning än vi själva, eller uppträder på sätt som vi finner oväntade, även om personen är kristen? Kan vi med tillförsikt instämma i John Wesleys ord i predikan Catholic Spirit (1750):

”Även om vi inte kan tänka lika, kan vi då inte älska lika? Kan vi inte vara av ett hjärta, även om vi inte delar samma åsikter? Utan allt tvivel kan vi det. Häri kan alla Guds barn förenas, trots dessa mindre olikheter.”

När jag läser sådana ord, vare sig de kommer från Paulus eller Wesley, märker jag att jag helhjärtat håller med. Men hur mycket svårare är det inte att faktiskt leva efter dem!

I International Evangelical Church dyker nya människor upp nästan varje vecka. För närvarande finns omkring 70 nationaliteter representerade, alla större kristna samfund samt flera par där den ena maken eller makan tillhör en annan religion.

Ofta är det en gåva att få höra en ny människas berättelse. Men som i alla familjer händer det ibland att vissa familjemedlemmar helt enkelt är irriterande! Vissa traditioner känns främmande. Vissa åsikter märkliga.

Detsamma gäller våra många fina kontakter med andra internationella och etniska församlingar och gemenskaper i huvudstadsregionen. Många goda vänner kommer i tankarna medan jag skriver detta, men också ett antal intressanta, eller ska jag säga irriterande, erfarenheter. Eller fysiskt utmanande sådana, som att dansa i nästan två timmar under en gudstjänst i en etnisk församling. (Har jag nämnt att jag inte är någon bra dansare?)

Vi är olika, och ofta är olikheter uppfriskande, berikande eller åtminstone väcker de vår nyfikenhet. Ända tills de är så stora att de blir, och jag använder medvetet samma ord för tredje gången, irriterande.

Det är därför både den lokala församlingen och det nära samspelet mellan olika kyrkor är en så fantastisk träningsplats. Var annars skulle vi regelbundet tillbringa tid med människor som kanske inte har någonting gemensamt med oss förutom tron på den treenige Guden?

Kyrkan är en övningsplats, ett slags andligt gym där vi tränar gästfrihetens, nyfikenhetens och ödmjukhetens muskler och senor.

En plats där detta sker oftare än någon annanstans inom IEC är Alpha. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många fantastiska människor och berättelser jag mött genom åren.

Men du kan fråga min hustru hur många gånger hon under hemresan efter en Alpha-kväll har hört mig sucka uppgivet: ”Den här personen är omöjlig.” Ändå känner jag inte till något annat sätt att hantera mina egna brister och min oförmåga att omfamna främlingen än att fortsätta försöka och be Guds Ande fylla mig med ännu mer av sin kärlek.

Och medan jag gjort det har Gud, i sin oändliga och varsamma nåd, gång på gång hjälpt mig att upptäcka att Kristus älskar människor som inte är som jag lika mycket som han älskar mig. Han har också påmint mig om att hans kyrka inte är tänkt att vara en plats där alla är som jag, utan ett hem där främlingar blir familj.

Amen.

Bibelställe
Ordspråksboken 31:8
”Höj din röst för den stumme, till försvar för alla som sviktar.”

Bön
Att bli lik Jesus, det är min längtan,
att tanke, gärning, ord må visa vad jag tror.
Att bli lik Jesus, det är min längtan,
hans Ande hjälper mig, bli honom lik.

(”To Be Like Jesus”, text: John Gowans, melodi: John Larsson)

Andakt: Öppna våra ögon – se människan

För många år sedan satt jag en vardagsmorgon klockan nio i en fullpackad lokalbuss. De flesta passagerarna var antagligen på väg till jobbet eller skolan. Några kanske var på väg in till centrum för att uträtta ärenden, och på sätena satt en grupp dagisbarn på väg till simskolan. Så minns jag det i alla fall. Bussens mittgång var full av stående passagerare och dessutom fanns det två barnvagnar ombord.

De vintriga snövallarna längs vägarna var höga. Bussen körde vidare i jämn takt och nästa hållplats syntes framför oss. Ingen av passagerarna hade tryckt på stoppknappen, så chauffören behövde egentligen inte köra in till hållplatsen för någon av dem som redan befann sig ombord. Men vid hållplatsen stod en ung mamma med barnvagn. Till allas förvåning fortsatte chauffören bara förbi utan att stanna. Chauffören måste med all säkerhet ha sett henne, eftersom hon vinkade åt bussen. Men bussen var redan full och det fanns helt enkelt inte plats för mamman och barnvagnen.

Jag följde mamman som blev kvar vid hållplatsen med blicken. Hennes besvikelse över att bussen körde förbi var så stor att hon kastade sig ner i snödrivan och fick ett ordentligt utbrott – hon grät och sparkade omkring sig. Några andra passagerare lade också märke till det som hände. Vi såg reaktionen hos en mamma som kanske hade vakat om nätterna, som kanske var ensam, orolig och redan försenad i dagens tidsschema – och som nu överväldigades av sina känslor. Vi såg henne, men vi kunde inte göra någonting åt situationen.

De situationer vi befinner oss i eller hamnar i är inte alltid sådana som vi själva har valt. Ibland har vi kanske gjort ett val, men valet kan ha grundat sig på falska löften. Situationen kan också förändras längs vägen, precis som för mamman i berättelsen. Hon var på rätt plats vid rätt tidpunkt, men förutsättningarna förändrades. Därför hamnade hon i en svår situation och blev tvungen att göra upp en ny plan för att kunna fortsätta sin resa.

Inom Frälsningsarmén uppmärksammas varje år den fjärde söndagen i september som en böndag för offer för människohandel. Årets tema är ”Öppna våra ögon!” För att kunna se måste vi öppna ögonen. Om vi ser oss omkring kan vi upptäcka människor som är utsatta och människor som har hamnat i svåra situationer.

Åt vilket håll ser du som kristen? Håller du ögonen öppna men vänder bort blicken när du ser något du helst inte skulle vilja se? Är du kanske rädd för att få syn på sådant som kräver att du reagerar? Vart riktar du blicken när du har sett utnyttjande och förtryck – på arbetsplatsen, på fritiden, i hemmet?

Den här uppmaningen finns i Ordspråksboken 31:8. Att se den som är utsatt och att höja sin röst för social rättvisa för hans eller hennes skull kan kännas svårt. För att kunna försvara någons rätt behövs ofta rätt slags kunskap, och den har vi inte alltid. Och precis som med mamman i berättelsen: vi såg henne, men vi kunde inte hjälpa henne.

En bekant till mig inledde ett inlägg på sociala medier så här: ”Människor som har rest mycket dömer andra mindre än de som inte har gjort det.” Det ligger säkert mycket i det. Deras ögon har öppnats. De har hållit ögonen öppna. De ser människan!

Nu talar jag inte om att de ser hur en människa ser ut på utsidan eller hur hon beter sig. Jag menar att de har börjat se människan – hennes verkliga jag, hennes innersta. Allt annat har blivit mindre viktigt.

Världen är full av olika människor, med olika sätt att leva och i olika livssituationer. Precis som vi själva är olika – du och jag – här i världen.

Var modig. Möt människan. Le mot henne. Var närvarande. Visa empati för den som behöver det. Lyssna till det hon har att säga. Stå vid hennes sida!

Mamman som blev kvar vid hållplatsen hade behövt någon som fanns där, någon som såg henne och därför också kunde vara närvarande och tillgänglig – någon vars varma blick sade: Jag ser dig. Jag förstår.

Människor som utsätts för förtryck och utnyttjande behöver människor som ser dem och möter dem med empati – som människor. Jesus såg människan, vare sig det till exempel handlade om en rövare som hamnat där genom egna val eller på grund av omständigheter. Oavsett deras handlingar såg Jesus dem.

När jag sjunger: ”Jesus, jag vill bli lik dig” – är det också detta jag menar? Skulle jag våga bli ens lite mer lik Jesus?

Som tur är finns VI, du och jag, här.

Låt oss våga tillsammans – se människan.

I denna övning flätas element från en bönestund och en andlig övning samman. Övningen har sina rötter i den ignatianska retreaten. Den har utarbetats för Ansvarsveckan 2025 av Juha Tanska och Susanna Erätuli från Hiljaisuuden ystävät.

Den andliga övningen börjar inomhus, t.ex. i en kyrka eller ett kapell. I början av övningen ställer man sig till exempel i en halvcirkel vid altaret.

1. Psalm eller andlig sång
   
2. Bön:
   Kristus, du har kallat oss att leva i gemenskap med andra och frigjort oss till kärlek. För att din Faders vilja ska ske i världen, ge oss mod att försvara de förtryckta, ge röst åt de som ingen röst har och lyssna till de tystas ord. Hjälp oss att känna igen din närvaro i de fattiga och ensamma, du Uppståndne.
   
3. Evangelium (t.ex. Matt. 6:16–18)
   Jesus säger: ”När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.”
   
4. Vägledning:
   Lämna mobiltelefon, plånbok, ryggsäck och allt onödigt. Ge dig ut på stan i två (eller tre) timmar. Vandra i riktning mot din längtan, dit där något resonerar i din själ. Var öppen för möjliga möten, för allt det som kommer i din väg. Du är inte ute för att evangelisera eller omvända människor, utan för att lyssna och se med medkänsla. Högst en gång kan du fråga någon du möter: ”Jag söker Gud. Kan du hjälpa mig med det?” Men inte ens detta är nödvändigt. Det är också tillåtet att bli uttråkad, att känna tristess när inget verkar hända. Att med medkänsla lyssna till sin egen erfarenhet och alla slags känslor är en del av övningen.
   
5. När ni återvänder från staden, samlas åter vid altaret. Var och en får i tur och ordning berätta om sin erfarenhet, sin berättelse från staden. Ni tävlar inte med era erfarenheter. Se till att alla får lika mycket tid (man behöver inte använda all tid om berättelsen är kortare). Berättelserna kommenteras inte och inga följdfrågor ställs.
   
6. Bön:
   Gud, jag stannar upp för att betrakta den gångna dagen. Jag tänker på dem jag mötte. Jag tänker på dem jag längtar efter. Jag tänker på dem jag misslyckades med och på dem jag känner glädje och tacksamhet över. Jag ber om din välsignelse över var och en av dem.
   
   Vår Fader, du som är i himlen.
   Låt ditt namn bli helgat.
   Låt ditt rike komma.
   Låt din vilja ske på jorden så som i himlen.
   Ge oss i dag det bröd vi behöver.
   Och förlåt oss våra skulder,
   liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
   Och utsätt oss inte för prövning,
   utan rädda oss från det onda.
   Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
   Amen.
   
7. Andlig sång eller psalm

Obs! Innan man går ut i staden är det viktigt att påminna om säkerheten när man rör sig, och eventuellt komma överens om en plats dit man kan gå vid problem. Även den som leder övningen rör sig ute på stan.

Övningen har skrivits för den Ekumeniska ansvarsveckan 2025 av Juha Tanska ja Susanna Erätuli från Hiljaisuuden Ystävät ry. Övningen hittar du även här (Vieraile ulkoisella sivustolla. Linkki avautuu uuteen välilehteen.).

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. Rom 8:38-39

Det händer mycket i världen just nu. Många av oss känner oss oroliga. Osäkra. Kanske till och med ängsliga. Vad väntar härnäst? Kan allt vända? Finns det fortfarande utrymme för hopp?
Oro är förstås en naturlig reaktion på det som sker omkring oss — och ärligt talat: att inte känna någon oro alls just nu skulle nästan vara naivt.

Men jag måste också erkänna: jag känner det i mig själv. Kan jag stå stadigt i den här tiden? Kan jag förbli den person jag vill vara? Ibland känns allt tungt. Jag blir pessimistisk. Ibland uppgiven, trött, likgiltig — till och med maktlös. När det sista jag hör innan jag somnar är ännu en oroande nyhet, och det första jag ser på morgonen är detsamma, då är det inte konstigt att hoppet känns långt borta.

Och ändå — just nu — är vi kallade att vara kyrka. I framtiden kommer människor att fråga: Vad gjorde vi? Vad sade vi? Hur levde vi?

Vårt svar börjar här: Kyrkan är en hoppets rörelse. Vi bär hoppet in i en orolig värld. Martin Luther King sade att vi kan möta svåra tider på tre sätt: med uppgivenhet, med dagdrömmeri, eller med ett kämpande hopp. I uppgivenheten ger vi upp framtiden. I dagdrömmarna flyr vi nuet. Men i det kämpande hoppet möter vi verkligheten — här och nu — med öppna ögon, vända framåt.

Vi kan inte vänta på att världen ska bli perfekt innan vi börjar leva. När vi håller våra hjärtan öppna för livets gåvor — vänskap och kärlek, gemenskap med Gud och medmänniskor, gudstjänst och bön, musik och konst, god mat och skratt — när vi vågar tro att det goda kan ske och står upp för det vi tror på, då blir hoppet en gåva vi både får ta emot och dela, utan att vända oss bort från världen.

Jag har bestämt mig för några enkla, konkreta saker:
• Bjuda någon jag inte sett på länge på kaffe.
• Gå på fler konserter, utställningar och kulturevenemang.
• Fråga människor oftare hur de verkligen har det.
• Läsa fler bra böcker — och kolla nyheterna lite mer sällan.
• Välja att vara mer positiv — envist, men förhoppningsvis inte irriterande envist.

Det kan verka smått, men varje handling är ett uttryck för hopp.

Gud älskar den här världen och verkar i den — också i osäkra tider. Jag tror inte att Gud styr varje detalj. Framtiden är öppen, fylld av möjligheter. Men det betyder inte att Gud står på avstånd. Gud älskar. Gud bär. Gud kämpar för det goda. Guds skapande Ande inspirerar, stärker och ger mod.
Och vi — varje dag, varje timme — kan välja det goda. Vi kan svara på Guds stilla inbjudan till kärlek och rättvisa. Ju mer Guds godhet formar oss, desto mer blir vi dem vi var skapade att vara.
Att hålla fast vid hoppet är inte naivt. Det är att möta verkligheten med öppna ögon — och ändå tro att nyhetsflödet inte är hela sanningen.

Historien är inte bara grymhet och makt. Den är också godhet, rättvisa, mod — människor som gör världen bättre. Hoppet avskaffade slaveriet. Hoppet vann rättigheter för marginaliserade. Hoppet byggde broar mellan nationer.

Det vi väljer att se formar våra liv. Om vi bara fäster blicken på det värsta, försvagas tron på framtiden. Men när vi också ser det goda, växer kraften att handla.

Även om våra insatser inte synbart förändrar världen, sker något ändå: Vi formas. Vi förblir trogna det som är rätt. Vi kan bli bättre människor än vi var igår.

Hopp är mer än en känsla. Det är en hållning, ett åtagande, en motkraft till pessimism och uppgivenhet. Hoppet är en kraft som kan förändra världen.

Men hopp är också vila. Vi gör det vi kan för att förbättra världen — och sedan lägger vi allt i Guds händer. Vår berättelse och världens berättelse är en del av en större berättelse: Guds stora, pågående berättelse om kärlek. En berättelse som ger näring åt vårt hopp att en dag ska allt bli nytt, gott och rätt.

Jag behöver kyrkan mer än någonsin. För här blir jag påmind om att jag tillhör en gemenskap som tror att livet är starkare än döden, hoppet starkare än förtvivlan, kärleken starkare än hatet. Och i den gemenskapen finns det rum för alla.

I Romarbrevet 8 står det:
”Jag är viss om att varken död eller liv, varken det som är nu eller det som ska komma, kan skilja oss från Guds kärlek.”

Vi är inte ensamma. Världen är inte övergiven. Guds kärlek håller oss, bär oss och förvandlar oss. Därför kan vi säga — också nu: Vi hoppas. Vi kämpar. Vi lever.
Med blicken framåt, i tillit till att våra liv och vår tid ligger i Guds händer.

Biskop Knut Refsdal,
Metodistkyrkan (UMC) i Norden, Balticum och Ukraina
Andakt på kyrkoledarnas möte 7.10.2025 i Kristuskyrkan, Helsingfors.

En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« Jesus sade: »Vad står det i lagen? Hur lyder orden?« Han svarade: »Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.« Jesus sade: »Det är rätt. Gör det, så får du leva.« För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: »Och vem är min nästa?« På den frågan svarade Jesus: »En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?« Han svarade: »Den som visade honom barmhärtighet.« Då sade Jesus: »Gå du och gör som han!« – Lukas 10:25-37

Vi känner alla till berättelsen om den barmhärtige samariern. Det är en berättelse som Jesus återger för att svara på frågan ”vem är då min nästa”. Berättelsen visar att en misshandlad man fick hjälp från det mest oväntade hållet medan de som man kunde ha förväntat sig att skulle hjälpa, inte gjorde det.

Men berättelsen leder inte till spekulationer varför de andra inte hjälpte utan Jesus ställer bara en fråga: Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?

Den som är observant märker att den ursprungliga frågan som var ”Vem är min nästa” förvandlas nu till ”Vem var den överfallne mannens nästa?” för att den laglärde skall reflektera över om han skulle ha gått förbi eller stannat upp. 

Hursomhelst ger uppmaningen på slutet inte rum för några tolkningar. Poängen är klar och tydlig. Vi skall göra så som samariern gjorde och visa barmhärtighet.

Men hur långt skall vår barmhärtighet sträcka sig? Det vore rimligt att vilja hjälpa enbart dem som man har kontakt med, som betyder något för en och för vilka man själv betyder något. Men omsorgen om nästan kan inte begränsas till att omfatta bara den närmaste kretsen. Den insikten är inte ny. Redan på 1600 –talet skrev den engelska poeten och prästen John Donne så här: Ingen mänska är en ö. Det citatet känner ni säkert till. Men det finns en fortsättning som är mindre bekant: Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv. Varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs i havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor. Varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar. Den klämtar för dig. 

I en tid som präglades av sjukdom, smuts och fattigdom, var själaringningen ett vanligt inslag i ljudlandskapet och den klocka som John Donne själv hörde när han skrev dessa rader, var klockan i Blunham i Bedforshire där han var konvalescent efter en allvarlig sjukdom.

I vår tid möter andra människor död och nöd oss genom media.  Det är inte bara en påminnelse om att vi är dödliga utan också en påminnelse om att det en annan gång kan vara vi som behöver hjälp.

Sist och slutligen är nationer och gränser ett mänskligt påfund som inte får utgöra hinder för att vi skall kunna betrakta alla människor som lika värda och som en enda befolkning på jorden

För oss alla återstår att dagligen frimodigt i förtröstan på Gud finna hur vi kan hjälpa någon just den dagen. Tveka inte heller att be om hjälp av andra. Då ger du dem möjligheten att vara din nästa och inte minst, finna mening i tillvaron.

Psalm 475 Vem kallar du din nästa här.

Vem kallar du din nästa här? Vem är det Herren menat?
Är det blott den som närmast är i frändskap som förenat?
En vän kanske? Ja, vidare
den fromma hop som Kristi dop
har samlat, styrkt och renat?

Om nära, om i fjärran land en mänska bo vill fästa,
hon vårdas av Guds allmakts hans och får hans godhet gästa.
På slätt, på berg, hur skild i färg
och språk och stam hon träder fram,
är hon ändå din nästa.

Du ser en människa som du vid fröjd och sorger bunden,
du ser ett liv som leves nu och som förgår med stunden,
du ser den lott du själv har fått
av lust och nöd, av liv och död:
så lika allt i grunden.

Det är din nästa som du ser. Så följ då ordets lära
och skynda, där han fallit ner, att hjälpa, stöda, bära.
Till bistånd var beredd och snar
med tröst och råd, med verk och dåd
till Jesu fröjd och ära.

Ja, Jesus, du som lidit har för vän och ovän lika,
i kärlek låt oss en och var att ej vår nästa svika.
Om känd han är, om främling här:
är han i nöd bör vi ge stöd
och ej från honom vika.

Så sant och visst är Herrens ord att kärlek är det bästa.
I allt, i himmel och på jord, gör kärleken det mesta.
Men ensam går och utan spår
och utan vän försvinner den
sig själv blott har till nästa.

Och ni, bröder, tröttna inte på att göra vad som är riktigt. (2 Tess 3:13)

Fred innebär att människor har möjlighet att leva ett vanligt liv, planera sin framtid, låta barnen gå i skolan och de vuxna arbeta. Fredens innehåll är en trygg, levd vardag – och ibland också en fest.
Så här sammanfattade ärkebiskopens rådgivare det för två år sedan i ett samtal med Kristna Fredsrörelsen; samma ord nämnde en sudanesisk mor tidigare i år, som tillsammans med sin familj hade tvingats lämna sitt hem på grund av konflikten; och det är samma budskap som unga i Gaza, Somalia och Ukraina förmedlade i intervjuer med Kyrkans Utlandshjälp i september.
En sådan definition av fred känns nådig, tillgänglig och kanske till och med lätt att uppnå. Kanske kräver fredens förverkligande inte så stora handlingar? Är inte vår relativt smidiga vardag här i Finland ett tecken på att fred råder i landet?

I sitt brev till tessalonikerna uppmanade aposteln Paulus dem som väntade på Jesu snara återkomst att sluta med sysslolöshet och att leva på andras bekostnad, eftersom detta orsakade oordning i deras gemenskap. Det hotade samhällsfreden. Paulus budskap ”tröttna inte på att göra det som är gott” (2 Tess. 3:13) syftade på den nödvändiga vardagliga fliten och på handlingar för gemenskapens bästa.

Liksom den ekumeniska Ansvarsveckan två tusen år senare, var Paulus budskap till de troende i Thessaloniki detta: tron utan gärningar är död. Men budskapet var också att fred utan gärningar är död. Även krig och konflikter kräver handlingar och bränsle. De blir möjliga genom fiendebilder, demonisering av den andre och ifrågasättande av människovärdet. Om det på motståndarsidan inte finns någon människa alls, ingen nästa, sänks tröskeln för våld och dödande. Det betyder att nya våldsamma konflikter lätt uppstår och att det är svårt att avsluta de som redan pågår. De senaste åren har tyvärr bekräftat detta i Mellanöstern och Ukraina. Hat och agg bildar en självförstärkande och fördjupad spiral, där ingen utväg syns.

Förlåtelsen som redskap för fredsbyggande

Men vi kristna har tillgång till ett ovanligt starkt och verksamt redskap, med vilket man kan angripa fientlighetens rötter överallt. Ett redskap som bygger förtroende och framtid. Det är ett redskap som inte är lätt att använda, men som är oöverträffat effektivt när det används. Det är ett redskap som vår Herre Kristus har gett oss alla. Detta redskap är förlåtelsen.

Författaren Tommy Hellsten har sagt att förlåtelse är att återupprätta den andres människovärde. Det är just detta som det handlar om i de första stegen mot fred och försoning. Och det är detta som det handlar om när vi bygger fred och stabilitet i vårt eget samhälle – en trygg vardag. När vi återställer människovärdet åt den som förlorat det, återupprättar vi också vår nästa.

Pax Christi (2025)

Vi vänder oss till Dig, Gud Skapare.
Du är livets, skönhetens och kraftens källa.
Din Son Jesus är tron, hoppets och kärlekens väg.
Din Ande är kärlekens eld, vishetens källa, enhetens band.
Du kallar oss alltid att vara saligprisningarnas människor,
Vittnen till evangeliets fred, kärlek och förlåtelse.
Du kallar oss i denna tid, när krig och rykten om krig
tynger folken i Ukraina, Mellanöstern och andra delar av världen.
Deras liv är redan brustna av lidande och våld.
Vi förnyar vårt mottagande av Din kallelse.
Vi lovar att arbeta för att:
föra evangeliets ljus till dem som lever i mörker,
föra evangeliets hopp till dem som lever i förtvivlan,
föra evangeliets läkedom till de ensamma, de utsatta, de marginaliserade,
Och att föra evangeliets frid till en splittrad värld.
Amen.

Jussi Ojala, ordförande
Finlands Kristliga Fredsrörelse

På olika håll i världen lägger sig människor till natten och vaknar på morgonen. Vi lever alla vårt liv i samma globala by. Vi sover, vaknar, gör goda och dåliga val, drömmer, älskar och är rädda. Vi jobbar för brödfödan, vi anstränger oss och gör framsteg eller blir frustrerade och ger upp.

På olika håll i världen kryper en del människor in under täcket och känner sig trygga medan andra ligger sömnlösa på grund av rädsla och bekymmer. Det finns inte jobb, framtiden ter sig skrämmande eller man måste bege sig på flykt i nattens mörker.

”Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma ande att dricka. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en hedrad, så gläder sig också alla de andra.” (1 Kor. 12: 12-13, 26)

Vem har privilegiet att känna sig trygg? Man säger att medborgaskapet i en stat ger rättigheter. Men rättigheter och skyldigheter är sociala konstruktioner som också kan utgöra gränser och skilja oss åt. Däremot är vi en enda kropp i Kristus och så länge ett enda barn går hungrig till sängs, så hungrar vi alla. Den villkorslösa kärleken ser Kristi ansikte i varje människa. Rätten till utkomst, utbildning och fred tillhör alla liksom rätten att drömma, älska, sträva, göra framsteg och även bli frustrerad och ge upp. Men också då skall man i horisonten kunna skönja hoppet om något bättre.

För att jag skall kunna lägga mig väl till mods, behöver jag reflektera över mina val, mina gärningar och mina ord under dagen och fråga mig om de stärkte alla delar i Kristi kropp och inte enbart mig själv.

Psalm och bön: 524 Bred dina vida vingar

Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig
och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig.
Bliv du min ro, min starkhet, min visdom och mitt råd
och låt mig alla dagar få leva av din nåd.

Förlåt mig alla synder, mig rena i ditt blod.
Giv mig ett heligt sinne, en vilja ny och god.
Tag i din vård och hägnad oss alla, stora, små,
och låt i frid oss åter till nattens vila gå.

En av mina tidiga förebilder var en barnmorska från Österbotten som arbetade hela sitt verksamma liv i Centralafrika. Hon ansvarade för mödrarådgivning, undervisade i hälsovård och hur man tar hand om nyfödda. Det var först långt senare som började förstå att det Valdine Renlund gjorde var ett sätt att skapa framtidstro, trygghet och gemenskap i ett litet afrikanskt samhälle. Idag, många år senare, inser jag att hennes arbete på kliniken i Nyantanga i Rwanda var en del av ett pågående fredsarbete som vi alla inbjuds att vara en del av.

Många av oss tänker att man behöver vissa kvalifikationer för att få vara med i fredsarbete. Så är det inte. Vi behöver ingen inträdesbiljett eller särskild utbildning. Den enda kvalifikation vi behöver är den vi redan har. Vi är människor.  

Ett annat vanligt missförstånd är att det bara är ett visst arbete och vissa uppgifter som kvalificerar som fredsarbete. Så är det inte heller. Alla är visserligen inte kallade att jobba bland de allra fattigaste i storstädernas slum som moder Teresa eller ansvara för internationella fredsprojekt som Martti Ahtisaari. Ingen annan skulle heller ha kunnat leda den sydafrikanska sannings-och försoningskommissionen som biskop Desmond Tutu. Men det finns att alltid ett jobb att göra där vi är.  

För att delta i Guds fredsarbete på jorden är det enda vi behöver förstå att vi tillhör samma mänsklighet, att vi är en del av en och samma familj. Oberoende av nationalitet, hudfärg, samhällsposition, kön, yrke, inkomst eller religion. Vi tillhör varandra. Vi bär ansvar för varandra och vi är alla ansvariga inför varandra.

Jesus från Nasaret menar att de som skapar fred och sanning är Guds barn. Men att hålla sig till sanningen blir allt svårare numera även om vi har goda intentioner. Vi utsätts allt oftare av misinformation och vilseledande lögner på sociala medier och ibland sprider vi det vidare utan att tänka efter eller kontrollera om det är sant. Fredsarbete kan idag vara att låta bli att göra sådant som skadar sanningen och bryter förtroende. Att arbeta mot polariseringen och radikalisering av åsikter är kanske det mest utmanande fredsprojektet idag. Bibeln uppmanar oss att inte sluta att tala gott om varandra och att fortsätta göra gott mot andra, även om vi möter motgångar. Jesus budskap fokuserar på kärlek, godhet och rättvisa i alla färger och former.

Men tillbaka till Valdine Renlund som levde i en värld utan sociala medier, när informationsgången var långsammare, men mera trovärdig. Vad har hon att lära mig och oss idag?
 
Var trogen din kallelse, tror jag hon skulle säga. Var ärlig mot dig själv, tala sanning. Respektera andra. Problem är till för att lösas. Fokusera på det viktigaste. Ha inte bråttom, det har inte Gud heller. Försök inte rädda hela världen. Gör det du kan, där du står, så länge du orkar. Fortsätt att tro och hoppas. Låt frustrationen komma, men ge inte upp. Tro på det goda och lita på Gud.

Jag vet inte om Valdine Renlund bad Franciskusbönen, men jag tror hon skulle instämma i de här orden.

Herre,
gör mig till ett redskap för din fred.
Hjälp mig att bringa kärlek, där hatet gror,
tro där tvivlet råder,
hopp där förtvivlan härskar.
Hjälp mig att skänka förlåtelse
där oförrätt begåtts,
att skapa endräkt där oenighet söndrar,
att sprida ljus, där mörkret ruvar,
att bringa glädje, där sorgen bor.

Mästare, hjälp mig att söka
inte så mycket att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket att bli förstådd som att förstå,
inte så mycket att bli älskad som att älska.
Ty det är genom att ge som vi får ta emot,
genom att förlåta som vi får förlåtelse,
genom att mista vårt liv som vi vinner det.
Det är genom döden som vi uppstår
till det eviga livet.                                            

Jazzpastorn Jani Edström är religionslärare och pastor i baptistförsamlingen Betel i Helsingfors.

Kyrkornas gemensamma människorätts- och ansvarskampanj Ekumeniska ansvarsveckan firas 19–26 oktober 2025. Årets tema är En tro utan gärningar är död, och kampanjen vill inspirera oss alla att leva ut vår tro i vardagen – genom små och större goda gärningar.

Temat hämtar sin rubrik ur Jakobsbrevet i Nya testamentet, där vi påminns om att gärningarna är trons uttryck. Författaren uppmanar oss att se de svagaste omkring oss och visa Guds kärlek och omsorg i handling.

Ansvarsveckan vill utmana alla kristna att göra gott året runt, men särskilt under kampanjveckan. Det kan handla om att förbättra livet för en människa eller en grupp, välsigna andra och på så sätt bidra till ett mer medmänskligt Finland – och en bättre värld för alla. Att göra gott kan vara både praktiska handlingar, vänliga ord och goda tankar.

Jag medger att Jakobsbrevet inte är den enda inspirationskällan till tanken bakom goda gärningar och konkreta handlingar. Jag är fortfarande djupt imponerad och berörd av en film från år 2000, filmen Pay It Forward, eller Sänd det vidare som den heter på svenska. Filmen handlar om den elvaårige Trevor McKinney som bor med sin ensamstående mamma Arlene i Las Vegas. När Eugene, hans lärare i samhällslära, ger klassen i uppgift att komma på en idé till att förändra världen till det bättre får Trevor idén om att sända det vidare – att göra tre stora goda gärningar och låta varje person föra samma goda handlingar vidare till tre andra. Trevor hjälper en hemlös man, han försöker para ihop sin mamma med sin svårt brännskadade lärare och vill skydda en mobbad klasskamrat. Även om inte allt lyckas leder hans handlingar till förändringar runtomkring honom. Trevor mister tragiskt livet efter att ha försvarat sin vän, men hans idé sprids över hela landet, och tusentals människor samlas för att hedra pojken vars enkla tanke inspirerade till en rörelse av godhet.

Ett annat bibelställe som utmanar sin läsare är i Matteusevangeliet 25:35–40.

Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

I texten identifierar Jesus sig själv med de hungriga, törstiga, främlingarna, de nakna, sjuka och fängslade. Att tjäna dessa är att tjäna Kristus själv. John Wesley, metodismens grundare, tog detta på största allvar. För honom var tro och kärlek till Gud oupplösligt förenade med handlingar för nästan – särskilt de marginaliserade. Wesley betonade att metodister inte bara skulle predika evangeliet utan också praktiskt lindra nöd: besöka sjuka, stötta fattiga, undervisa barn, arbeta för rättvisa och motverka orättfärdiga samhällsstrukturer. Han såg diakonalt arbete som en naturlig frukt av helgelsen, och varnade för en tro som inte omsätts i konkret kärlek. Att hjälpa de marginaliserade var därför inte en frivillig gärning, utan en del av metodistens kallelse att följa Jesus. Varje troende som ville tillhöra den metodistiska rörelsen skulle engagera sig i frivilligarbete bland samhällets mest marginaliserade, såsom barnhem, sjukhus, fängelser och andra samhällsinstitutioner där framför allt industrialiseringens konsekvenser blivit synliga. Wesley såg också att vissa människogrupper blivit utstötta och utsatta p.g.a. orättvisa samhällsstrukturer och därför skulle metodisterna också engagera sig i att få ändring i dessa strukturer. Därför blev många brittiska metodister engagerade i för att få slut på slavhandeln, och de utsatta hemmafruarna i Nordamerika knackade dörr och upplyste om nykterhet för att motarbeta att männen i familjerna söp bort lönen och utsatte därmed resten av familjen för fattigdom och svält. De vägrade vara passiva åskådare utan tog itu med de utmaningar som de såg runtomkring sig som förminskade och förstörde individers liv, individer som alla ansågs vara högt älskade av Gud och spegla hans avbild. Deras små enskilda engagemang för sin nästa fick djupgående konsekvenser för individers och samhällen.

Att sikta högt kan kännas skrämmande. Men kanske det räcker med något mindre? Kanske det här med att göra världen till en bättre plats att leva på inte behöver vara så svårt. Kanske konkreta handlingar av godhet är exakt vad vi behöver i den här tiden. Det händer ju så lätt att man blir knäckt av alla de dåliga nyheter om krig, kaos, misär och annat negativt som hela tiden flödar över oss via olika kanaler. Det är så lätt hänt att man upplever att inget går att kontrollera längre. Men det stämmer inte. Vi har möjlighet att välja vad vi tar in i informationsväg. Vi har möjlighet att välja att fokusera på det goda som finns runtomkring oss; familj, vänner, naturen, kultur och konst, tro. Och vi har möjlighet ge vidare allt det goda som vi fått och välsigna en annan människa. Lite mindre snack, lite mer action, lite mera gärningar och konkreta handlingar. Och kanske vi då kan ta det här med att vara världens lyckligaste land och folk till en helt ny nivå.

Bön:

O Gud, du är god och du gör gott. Du visar din nåd mot alla människor som är dina händers verk, som bär din avbild och därför är kapabla att känna och älska dig för evigt. Låt mig, Herre, inte utesluta någon från min kärlek som är föremål för din barmhärtighet, utan låt mig bemöta alla mina medmänniskor med den ömma kärlek som tillkommer dina tjänare och alla dina barn. Du har begärt detta som ett kännetecken på min kärlek till dig: o, låt ingen frestelse föra mig till otacksamhet eller få mig att förlora din nåd, som är bättre än livet självt. Men ge mig nåden att stödja alla mina bröder och systrar med mina böner när jag inte kan nå dem med praktisk hjälp. Gör mig ivrig att ta vara på varje tillfälle att bidra till deras lycka: genom att hjälpa de behövande, skydda de förtryckta, undervisa de okunniga, styrka de vacklande, uppmuntra de goda och tillrättavisa de onda. – John Wesley

Sarah Tiainen
Ansvarsveckans koordinator

Den ursprungliga, långa bönen hittas på denna (Vieraile ulkoisella sivustolla. Linkki avautuu uuteen välilehteen.)websida, under Prayers for the morning – Intercession.