Andligt material

I denna övning flätas element från en bönestund och en andlig övning samman. Övningen har sina rötter i den ignatianska retreaten. Den har utarbetats för Ansvarsveckan 2025 av Juha Tanska och Susanna Erätuli från Hiljaisuuden ystävät.

Den andliga övningen börjar inomhus, t.ex. i en kyrka eller ett kapell. I början av övningen ställer man sig till exempel i en halvcirkel vid altaret.

1. Psalm eller andlig sång
   
2. Bön:
   Kristus, du har kallat oss att leva i gemenskap med andra och frigjort oss till kärlek. För att din Faders vilja ska ske i världen, ge oss mod att försvara de förtryckta, ge röst åt de som ingen röst har och lyssna till de tystas ord. Hjälp oss att känna igen din närvaro i de fattiga och ensamma, du Uppståndne.
   
3. Evangelium (t.ex. Matt. 6:16–18)
   Jesus säger: ”När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.”
   
4. Vägledning:
   Lämna mobiltelefon, plånbok, ryggsäck och allt onödigt. Ge dig ut på stan i två (eller tre) timmar. Vandra i riktning mot din längtan, dit där något resonerar i din själ. Var öppen för möjliga möten, för allt det som kommer i din väg. Du är inte ute för att evangelisera eller omvända människor, utan för att lyssna och se med medkänsla. Högst en gång kan du fråga någon du möter: ”Jag söker Gud. Kan du hjälpa mig med det?” Men inte ens detta är nödvändigt. Det är också tillåtet att bli uttråkad, att känna tristess när inget verkar hända. Att med medkänsla lyssna till sin egen erfarenhet och alla slags känslor är en del av övningen.
   
5. När ni återvänder från staden, samlas åter vid altaret. Var och en får i tur och ordning berätta om sin erfarenhet, sin berättelse från staden. Ni tävlar inte med era erfarenheter. Se till att alla får lika mycket tid (man behöver inte använda all tid om berättelsen är kortare). Berättelserna kommenteras inte och inga följdfrågor ställs.
   
6. Bön:
   Gud, jag stannar upp för att betrakta den gångna dagen. Jag tänker på dem jag mötte. Jag tänker på dem jag längtar efter. Jag tänker på dem jag misslyckades med och på dem jag känner glädje och tacksamhet över. Jag ber om din välsignelse över var och en av dem.
   
   Vår Fader, du som är i himlen.
   Låt ditt namn bli helgat.
   Låt ditt rike komma.
   Låt din vilja ske på jorden så som i himlen.
   Ge oss i dag det bröd vi behöver.
   Och förlåt oss våra skulder,
   liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
   Och utsätt oss inte för prövning,
   utan rädda oss från det onda.
   Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
   Amen.
   
7. Andlig sång eller psalm

Obs! Innan man går ut i staden är det viktigt att påminna om säkerheten när man rör sig, och eventuellt komma överens om en plats dit man kan gå vid problem. Även den som leder övningen rör sig ute på stan.

Övningen har skrivits för den Ekumeniska ansvarsveckan 2025 av Juha Tanska ja Susanna Erätuli från Hiljaisuuden Ystävät ry. Övningen hittar du även här (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.).

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. Rom 8:38-39

Det händer mycket i världen just nu. Många av oss känner oss oroliga. Osäkra. Kanske till och med ängsliga. Vad väntar härnäst? Kan allt vända? Finns det fortfarande utrymme för hopp?
Oro är förstås en naturlig reaktion på det som sker omkring oss — och ärligt talat: att inte känna någon oro alls just nu skulle nästan vara naivt.

Men jag måste också erkänna: jag känner det i mig själv. Kan jag stå stadigt i den här tiden? Kan jag förbli den person jag vill vara? Ibland känns allt tungt. Jag blir pessimistisk. Ibland uppgiven, trött, likgiltig — till och med maktlös. När det sista jag hör innan jag somnar är ännu en oroande nyhet, och det första jag ser på morgonen är detsamma, då är det inte konstigt att hoppet känns långt borta.

Och ändå — just nu — är vi kallade att vara kyrka. I framtiden kommer människor att fråga: Vad gjorde vi? Vad sade vi? Hur levde vi?

Vårt svar börjar här: Kyrkan är en hoppets rörelse. Vi bär hoppet in i en orolig värld. Martin Luther King sade att vi kan möta svåra tider på tre sätt: med uppgivenhet, med dagdrömmeri, eller med ett kämpande hopp. I uppgivenheten ger vi upp framtiden. I dagdrömmarna flyr vi nuet. Men i det kämpande hoppet möter vi verkligheten — här och nu — med öppna ögon, vända framåt.

Vi kan inte vänta på att världen ska bli perfekt innan vi börjar leva. När vi håller våra hjärtan öppna för livets gåvor — vänskap och kärlek, gemenskap med Gud och medmänniskor, gudstjänst och bön, musik och konst, god mat och skratt — när vi vågar tro att det goda kan ske och står upp för det vi tror på, då blir hoppet en gåva vi både får ta emot och dela, utan att vända oss bort från världen.

Jag har bestämt mig för några enkla, konkreta saker:
• Bjuda någon jag inte sett på länge på kaffe.
• Gå på fler konserter, utställningar och kulturevenemang.
• Fråga människor oftare hur de verkligen har det.
• Läsa fler bra böcker — och kolla nyheterna lite mer sällan.
• Välja att vara mer positiv — envist, men förhoppningsvis inte irriterande envist.

Det kan verka smått, men varje handling är ett uttryck för hopp.

Gud älskar den här världen och verkar i den — också i osäkra tider. Jag tror inte att Gud styr varje detalj. Framtiden är öppen, fylld av möjligheter. Men det betyder inte att Gud står på avstånd. Gud älskar. Gud bär. Gud kämpar för det goda. Guds skapande Ande inspirerar, stärker och ger mod.
Och vi — varje dag, varje timme — kan välja det goda. Vi kan svara på Guds stilla inbjudan till kärlek och rättvisa. Ju mer Guds godhet formar oss, desto mer blir vi dem vi var skapade att vara.
Att hålla fast vid hoppet är inte naivt. Det är att möta verkligheten med öppna ögon — och ändå tro att nyhetsflödet inte är hela sanningen.

Historien är inte bara grymhet och makt. Den är också godhet, rättvisa, mod — människor som gör världen bättre. Hoppet avskaffade slaveriet. Hoppet vann rättigheter för marginaliserade. Hoppet byggde broar mellan nationer.

Det vi väljer att se formar våra liv. Om vi bara fäster blicken på det värsta, försvagas tron på framtiden. Men när vi också ser det goda, växer kraften att handla.

Även om våra insatser inte synbart förändrar världen, sker något ändå: Vi formas. Vi förblir trogna det som är rätt. Vi kan bli bättre människor än vi var igår.

Hopp är mer än en känsla. Det är en hållning, ett åtagande, en motkraft till pessimism och uppgivenhet. Hoppet är en kraft som kan förändra världen.

Men hopp är också vila. Vi gör det vi kan för att förbättra världen — och sedan lägger vi allt i Guds händer. Vår berättelse och världens berättelse är en del av en större berättelse: Guds stora, pågående berättelse om kärlek. En berättelse som ger näring åt vårt hopp att en dag ska allt bli nytt, gott och rätt.

Jag behöver kyrkan mer än någonsin. För här blir jag påmind om att jag tillhör en gemenskap som tror att livet är starkare än döden, hoppet starkare än förtvivlan, kärleken starkare än hatet. Och i den gemenskapen finns det rum för alla.

I Romarbrevet 8 står det:
”Jag är viss om att varken död eller liv, varken det som är nu eller det som ska komma, kan skilja oss från Guds kärlek.”

Vi är inte ensamma. Världen är inte övergiven. Guds kärlek håller oss, bär oss och förvandlar oss. Därför kan vi säga — också nu: Vi hoppas. Vi kämpar. Vi lever.
Med blicken framåt, i tillit till att våra liv och vår tid ligger i Guds händer.

Biskop Knut Refsdal,
Metodistkyrkan (UMC) i Norden, Balticum och Ukraina
Andakt på kyrkoledarnas möte 7.10.2025 i Kristuskyrkan, Helsingfors.

En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« Jesus sade: »Vad står det i lagen? Hur lyder orden?« Han svarade: »Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.« Jesus sade: »Det är rätt. Gör det, så får du leva.« För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: »Och vem är min nästa?« På den frågan svarade Jesus: »En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?« Han svarade: »Den som visade honom barmhärtighet.« Då sade Jesus: »Gå du och gör som han!« – Lukas 10:25-37

Vi känner alla till berättelsen om den barmhärtige samariern. Det är en berättelse som Jesus återger för att svara på frågan ”vem är då min nästa”. Berättelsen visar att en misshandlad man fick hjälp från det mest oväntade hållet medan de som man kunde ha förväntat sig att skulle hjälpa, inte gjorde det.

Men berättelsen leder inte till spekulationer varför de andra inte hjälpte utan Jesus ställer bara en fråga: Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?

Den som är observant märker att den ursprungliga frågan som var ”Vem är min nästa” förvandlas nu till ”Vem var den överfallne mannens nästa?” för att den laglärde skall reflektera över om han skulle ha gått förbi eller stannat upp. 

Hursomhelst ger uppmaningen på slutet inte rum för några tolkningar. Poängen är klar och tydlig. Vi skall göra så som samariern gjorde och visa barmhärtighet.

Men hur långt skall vår barmhärtighet sträcka sig? Det vore rimligt att vilja hjälpa enbart dem som man har kontakt med, som betyder något för en och för vilka man själv betyder något. Men omsorgen om nästan kan inte begränsas till att omfatta bara den närmaste kretsen. Den insikten är inte ny. Redan på 1600 –talet skrev den engelska poeten och prästen John Donne så här: Ingen mänska är en ö. Det citatet känner ni säkert till. Men det finns en fortsättning som är mindre bekant: Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv. Varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs i havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor. Varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar. Den klämtar för dig. 

I en tid som präglades av sjukdom, smuts och fattigdom, var själaringningen ett vanligt inslag i ljudlandskapet och den klocka som John Donne själv hörde när han skrev dessa rader, var klockan i Blunham i Bedforshire där han var konvalescent efter en allvarlig sjukdom.

I vår tid möter andra människor död och nöd oss genom media.  Det är inte bara en påminnelse om att vi är dödliga utan också en påminnelse om att det en annan gång kan vara vi som behöver hjälp.

Sist och slutligen är nationer och gränser ett mänskligt påfund som inte får utgöra hinder för att vi skall kunna betrakta alla människor som lika värda och som en enda befolkning på jorden

För oss alla återstår att dagligen frimodigt i förtröstan på Gud finna hur vi kan hjälpa någon just den dagen. Tveka inte heller att be om hjälp av andra. Då ger du dem möjligheten att vara din nästa och inte minst, finna mening i tillvaron.

Psalm 475 Vem kallar du din nästa här.

Vem kallar du din nästa här? Vem är det Herren menat?
Är det blott den som närmast är i frändskap som förenat?
En vän kanske? Ja, vidare
den fromma hop som Kristi dop
har samlat, styrkt och renat?

Om nära, om i fjärran land en mänska bo vill fästa,
hon vårdas av Guds allmakts hans och får hans godhet gästa.
På slätt, på berg, hur skild i färg
och språk och stam hon träder fram,
är hon ändå din nästa.

Du ser en människa som du vid fröjd och sorger bunden,
du ser ett liv som leves nu och som förgår med stunden,
du ser den lott du själv har fått
av lust och nöd, av liv och död:
så lika allt i grunden.

Det är din nästa som du ser. Så följ då ordets lära
och skynda, där han fallit ner, att hjälpa, stöda, bära.
Till bistånd var beredd och snar
med tröst och råd, med verk och dåd
till Jesu fröjd och ära.

Ja, Jesus, du som lidit har för vän och ovän lika,
i kärlek låt oss en och var att ej vår nästa svika.
Om känd han är, om främling här:
är han i nöd bör vi ge stöd
och ej från honom vika.

Så sant och visst är Herrens ord att kärlek är det bästa.
I allt, i himmel och på jord, gör kärleken det mesta.
Men ensam går och utan spår
och utan vän försvinner den
sig själv blott har till nästa.

Och ni, bröder, tröttna inte på att göra vad som är riktigt. (2 Tess 3:13)

Fred innebär att människor har möjlighet att leva ett vanligt liv, planera sin framtid, låta barnen gå i skolan och de vuxna arbeta. Fredens innehåll är en trygg, levd vardag – och ibland också en fest.
Så här sammanfattade ärkebiskopens rådgivare det för två år sedan i ett samtal med Kristna Fredsrörelsen; samma ord nämnde en sudanesisk mor tidigare i år, som tillsammans med sin familj hade tvingats lämna sitt hem på grund av konflikten; och det är samma budskap som unga i Gaza, Somalia och Ukraina förmedlade i intervjuer med Kyrkans Utlandshjälp i september.
En sådan definition av fred känns nådig, tillgänglig och kanske till och med lätt att uppnå. Kanske kräver fredens förverkligande inte så stora handlingar? Är inte vår relativt smidiga vardag här i Finland ett tecken på att fred råder i landet?

I sitt brev till tessalonikerna uppmanade aposteln Paulus dem som väntade på Jesu snara återkomst att sluta med sysslolöshet och att leva på andras bekostnad, eftersom detta orsakade oordning i deras gemenskap. Det hotade samhällsfreden. Paulus budskap ”tröttna inte på att göra det som är gott” (2 Tess. 3:13) syftade på den nödvändiga vardagliga fliten och på handlingar för gemenskapens bästa.

Liksom den ekumeniska Ansvarsveckan två tusen år senare, var Paulus budskap till de troende i Thessaloniki detta: tron utan gärningar är död. Men budskapet var också att fred utan gärningar är död. Även krig och konflikter kräver handlingar och bränsle. De blir möjliga genom fiendebilder, demonisering av den andre och ifrågasättande av människovärdet. Om det på motståndarsidan inte finns någon människa alls, ingen nästa, sänks tröskeln för våld och dödande. Det betyder att nya våldsamma konflikter lätt uppstår och att det är svårt att avsluta de som redan pågår. De senaste åren har tyvärr bekräftat detta i Mellanöstern och Ukraina. Hat och agg bildar en självförstärkande och fördjupad spiral, där ingen utväg syns.

Förlåtelsen som redskap för fredsbyggande

Men vi kristna har tillgång till ett ovanligt starkt och verksamt redskap, med vilket man kan angripa fientlighetens rötter överallt. Ett redskap som bygger förtroende och framtid. Det är ett redskap som inte är lätt att använda, men som är oöverträffat effektivt när det används. Det är ett redskap som vår Herre Kristus har gett oss alla. Detta redskap är förlåtelsen.

Författaren Tommy Hellsten har sagt att förlåtelse är att återupprätta den andres människovärde. Det är just detta som det handlar om i de första stegen mot fred och försoning. Och det är detta som det handlar om när vi bygger fred och stabilitet i vårt eget samhälle – en trygg vardag. När vi återställer människovärdet åt den som förlorat det, återupprättar vi också vår nästa.

Pax Christi (2025)

Vi vänder oss till Dig, Gud Skapare.
Du är livets, skönhetens och kraftens källa.
Din Son Jesus är tron, hoppets och kärlekens väg.
Din Ande är kärlekens eld, vishetens källa, enhetens band.
Du kallar oss alltid att vara saligprisningarnas människor,
Vittnen till evangeliets fred, kärlek och förlåtelse.
Du kallar oss i denna tid, när krig och rykten om krig
tynger folken i Ukraina, Mellanöstern och andra delar av världen.
Deras liv är redan brustna av lidande och våld.
Vi förnyar vårt mottagande av Din kallelse.
Vi lovar att arbeta för att:
föra evangeliets ljus till dem som lever i mörker,
föra evangeliets hopp till dem som lever i förtvivlan,
föra evangeliets läkedom till de ensamma, de utsatta, de marginaliserade,
Och att föra evangeliets frid till en splittrad värld.
Amen.

Jussi Ojala, ordförande
Finlands Kristliga Fredsrörelse

På olika håll i världen lägger sig människor till natten och vaknar på morgonen. Vi lever alla vårt liv i samma globala by. Vi sover, vaknar, gör goda och dåliga val, drömmer, älskar och är rädda. Vi jobbar för brödfödan, vi anstränger oss och gör framsteg eller blir frustrerade och ger upp.

På olika håll i världen kryper en del människor in under täcket och känner sig trygga medan andra ligger sömnlösa på grund av rädsla och bekymmer. Det finns inte jobb, framtiden ter sig skrämmande eller man måste bege sig på flykt i nattens mörker.

”Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma ande att dricka. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en hedrad, så gläder sig också alla de andra.” (1 Kor. 12: 12-13, 26)

Vem har privilegiet att känna sig trygg? Man säger att medborgaskapet i en stat ger rättigheter. Men rättigheter och skyldigheter är sociala konstruktioner som också kan utgöra gränser och skilja oss åt. Däremot är vi en enda kropp i Kristus och så länge ett enda barn går hungrig till sängs, så hungrar vi alla. Den villkorslösa kärleken ser Kristi ansikte i varje människa. Rätten till utkomst, utbildning och fred tillhör alla liksom rätten att drömma, älska, sträva, göra framsteg och även bli frustrerad och ge upp. Men också då skall man i horisonten kunna skönja hoppet om något bättre.

För att jag skall kunna lägga mig väl till mods, behöver jag reflektera över mina val, mina gärningar och mina ord under dagen och fråga mig om de stärkte alla delar i Kristi kropp och inte enbart mig själv.

Psalm och bön: 524 Bred dina vida vingar

Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig
och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig.
Bliv du min ro, min starkhet, min visdom och mitt råd
och låt mig alla dagar få leva av din nåd.

Förlåt mig alla synder, mig rena i ditt blod.
Giv mig ett heligt sinne, en vilja ny och god.
Tag i din vård och hägnad oss alla, stora, små,
och låt i frid oss åter till nattens vila gå.

En av mina tidiga förebilder var en barnmorska från Österbotten som arbetade hela sitt verksamma liv i Centralafrika. Hon ansvarade för mödrarådgivning, undervisade i hälsovård och hur man tar hand om nyfödda. Det var först långt senare som började förstå att det Valdine Renlund gjorde var ett sätt att skapa framtidstro, trygghet och gemenskap i ett litet afrikanskt samhälle. Idag, många år senare, inser jag att hennes arbete på kliniken i Nyantanga i Rwanda var en del av ett pågående fredsarbete som vi alla inbjuds att vara en del av.

Många av oss tänker att man behöver vissa kvalifikationer för att få vara med i fredsarbete. Så är det inte. Vi behöver ingen inträdesbiljett eller särskild utbildning. Den enda kvalifikation vi behöver är den vi redan har. Vi är människor.  

Ett annat vanligt missförstånd är att det bara är ett visst arbete och vissa uppgifter som kvalificerar som fredsarbete. Så är det inte heller. Alla är visserligen inte kallade att jobba bland de allra fattigaste i storstädernas slum som moder Teresa eller ansvara för internationella fredsprojekt som Martti Ahtisaari. Ingen annan skulle heller ha kunnat leda den sydafrikanska sannings-och försoningskommissionen som biskop Desmond Tutu. Men det finns att alltid ett jobb att göra där vi är.  

För att delta i Guds fredsarbete på jorden är det enda vi behöver förstå att vi tillhör samma mänsklighet, att vi är en del av en och samma familj. Oberoende av nationalitet, hudfärg, samhällsposition, kön, yrke, inkomst eller religion. Vi tillhör varandra. Vi bär ansvar för varandra och vi är alla ansvariga inför varandra.

Jesus från Nasaret menar att de som skapar fred och sanning är Guds barn. Men att hålla sig till sanningen blir allt svårare numera även om vi har goda intentioner. Vi utsätts allt oftare av misinformation och vilseledande lögner på sociala medier och ibland sprider vi det vidare utan att tänka efter eller kontrollera om det är sant. Fredsarbete kan idag vara att låta bli att göra sådant som skadar sanningen och bryter förtroende. Att arbeta mot polariseringen och radikalisering av åsikter är kanske det mest utmanande fredsprojektet idag. Bibeln uppmanar oss att inte sluta att tala gott om varandra och att fortsätta göra gott mot andra, även om vi möter motgångar. Jesus budskap fokuserar på kärlek, godhet och rättvisa i alla färger och former.

Men tillbaka till Valdine Renlund som levde i en värld utan sociala medier, när informationsgången var långsammare, men mera trovärdig. Vad har hon att lära mig och oss idag?
 
Var trogen din kallelse, tror jag hon skulle säga. Var ärlig mot dig själv, tala sanning. Respektera andra. Problem är till för att lösas. Fokusera på det viktigaste. Ha inte bråttom, det har inte Gud heller. Försök inte rädda hela världen. Gör det du kan, där du står, så länge du orkar. Fortsätt att tro och hoppas. Låt frustrationen komma, men ge inte upp. Tro på det goda och lita på Gud.

Jag vet inte om Valdine Renlund bad Franciskusbönen, men jag tror hon skulle instämma i de här orden.

Herre,
gör mig till ett redskap för din fred.
Hjälp mig att bringa kärlek, där hatet gror,
tro där tvivlet råder,
hopp där förtvivlan härskar.
Hjälp mig att skänka förlåtelse
där oförrätt begåtts,
att skapa endräkt där oenighet söndrar,
att sprida ljus, där mörkret ruvar,
att bringa glädje, där sorgen bor.

Mästare, hjälp mig att söka
inte så mycket att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket att bli förstådd som att förstå,
inte så mycket att bli älskad som att älska.
Ty det är genom att ge som vi får ta emot,
genom att förlåta som vi får förlåtelse,
genom att mista vårt liv som vi vinner det.
Det är genom döden som vi uppstår
till det eviga livet.                                            

Jazzpastorn Jani Edström är religionslärare och pastor i baptistförsamlingen Betel i Helsingfors.

Kyrkornas gemensamma människorätts- och ansvarskampanj Ekumeniska ansvarsveckan firas 19–26 oktober 2025. Årets tema är En tro utan gärningar är död, och kampanjen vill inspirera oss alla att leva ut vår tro i vardagen – genom små och större goda gärningar.

Temat hämtar sin rubrik ur Jakobsbrevet i Nya testamentet, där vi påminns om att gärningarna är trons uttryck. Författaren uppmanar oss att se de svagaste omkring oss och visa Guds kärlek och omsorg i handling.

Ansvarsveckan vill utmana alla kristna att göra gott året runt, men särskilt under kampanjveckan. Det kan handla om att förbättra livet för en människa eller en grupp, välsigna andra och på så sätt bidra till ett mer medmänskligt Finland – och en bättre värld för alla. Att göra gott kan vara både praktiska handlingar, vänliga ord och goda tankar.

Jag medger att Jakobsbrevet inte är den enda inspirationskällan till tanken bakom goda gärningar och konkreta handlingar. Jag är fortfarande djupt imponerad och berörd av en film från år 2000, filmen Pay It Forward, eller Sänd det vidare som den heter på svenska. Filmen handlar om den elvaårige Trevor McKinney som bor med sin ensamstående mamma Arlene i Las Vegas. När Eugene, hans lärare i samhällslära, ger klassen i uppgift att komma på en idé till att förändra världen till det bättre får Trevor idén om att sända det vidare – att göra tre stora goda gärningar och låta varje person föra samma goda handlingar vidare till tre andra. Trevor hjälper en hemlös man, han försöker para ihop sin mamma med sin svårt brännskadade lärare och vill skydda en mobbad klasskamrat. Även om inte allt lyckas leder hans handlingar till förändringar runtomkring honom. Trevor mister tragiskt livet efter att ha försvarat sin vän, men hans idé sprids över hela landet, och tusentals människor samlas för att hedra pojken vars enkla tanke inspirerade till en rörelse av godhet.

Ett annat bibelställe som utmanar sin läsare är i Matteusevangeliet 25:35–40.

Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

I texten identifierar Jesus sig själv med de hungriga, törstiga, främlingarna, de nakna, sjuka och fängslade. Att tjäna dessa är att tjäna Kristus själv. John Wesley, metodismens grundare, tog detta på största allvar. För honom var tro och kärlek till Gud oupplösligt förenade med handlingar för nästan – särskilt de marginaliserade. Wesley betonade att metodister inte bara skulle predika evangeliet utan också praktiskt lindra nöd: besöka sjuka, stötta fattiga, undervisa barn, arbeta för rättvisa och motverka orättfärdiga samhällsstrukturer. Han såg diakonalt arbete som en naturlig frukt av helgelsen, och varnade för en tro som inte omsätts i konkret kärlek. Att hjälpa de marginaliserade var därför inte en frivillig gärning, utan en del av metodistens kallelse att följa Jesus. Varje troende som ville tillhöra den metodistiska rörelsen skulle engagera sig i frivilligarbete bland samhällets mest marginaliserade, såsom barnhem, sjukhus, fängelser och andra samhällsinstitutioner där framför allt industrialiseringens konsekvenser blivit synliga. Wesley såg också att vissa människogrupper blivit utstötta och utsatta p.g.a. orättvisa samhällsstrukturer och därför skulle metodisterna också engagera sig i att få ändring i dessa strukturer. Därför blev många brittiska metodister engagerade i för att få slut på slavhandeln, och de utsatta hemmafruarna i Nordamerika knackade dörr och upplyste om nykterhet för att motarbeta att männen i familjerna söp bort lönen och utsatte därmed resten av familjen för fattigdom och svält. De vägrade vara passiva åskådare utan tog itu med de utmaningar som de såg runtomkring sig som förminskade och förstörde individers liv, individer som alla ansågs vara högt älskade av Gud och spegla hans avbild. Deras små enskilda engagemang för sin nästa fick djupgående konsekvenser för individers och samhällen.

Att sikta högt kan kännas skrämmande. Men kanske det räcker med något mindre? Kanske det här med att göra världen till en bättre plats att leva på inte behöver vara så svårt. Kanske konkreta handlingar av godhet är exakt vad vi behöver i den här tiden. Det händer ju så lätt att man blir knäckt av alla de dåliga nyheter om krig, kaos, misär och annat negativt som hela tiden flödar över oss via olika kanaler. Det är så lätt hänt att man upplever att inget går att kontrollera längre. Men det stämmer inte. Vi har möjlighet att välja vad vi tar in i informationsväg. Vi har möjlighet att välja att fokusera på det goda som finns runtomkring oss; familj, vänner, naturen, kultur och konst, tro. Och vi har möjlighet ge vidare allt det goda som vi fått och välsigna en annan människa. Lite mindre snack, lite mer action, lite mera gärningar och konkreta handlingar. Och kanske vi då kan ta det här med att vara världens lyckligaste land och folk till en helt ny nivå.

Bön:

O Gud, du är god och du gör gott. Du visar din nåd mot alla människor som är dina händers verk, som bär din avbild och därför är kapabla att känna och älska dig för evigt. Låt mig, Herre, inte utesluta någon från min kärlek som är föremål för din barmhärtighet, utan låt mig bemöta alla mina medmänniskor med den ömma kärlek som tillkommer dina tjänare och alla dina barn. Du har begärt detta som ett kännetecken på min kärlek till dig: o, låt ingen frestelse föra mig till otacksamhet eller få mig att förlora din nåd, som är bättre än livet självt. Men ge mig nåden att stödja alla mina bröder och systrar med mina böner när jag inte kan nå dem med praktisk hjälp. Gör mig ivrig att ta vara på varje tillfälle att bidra till deras lycka: genom att hjälpa de behövande, skydda de förtryckta, undervisa de okunniga, styrka de vacklande, uppmuntra de goda och tillrättavisa de onda. – John Wesley

Sarah Tiainen
Ansvarsveckans koordinator

Den ursprungliga, långa bönen hittas på denna (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)websida, under Prayers for the morning – Intercession.