Under mina studieår bodde jag några år i München i det ekumeniska studenthemmet Collegium Oecumenicum, som ägdes av Bayerns evangelisk-lutherska kyrka. Studenterna kom från hela världen och representerade många olika samfund och kristna traditioner. Där fanns sydkoreaner, greker och brasilianare, romersk-katoliker, ortodoxa och lutheraner. Några tillhörde mycket små minoritetskyrkor i sina hemländer. Andra var aktiva i sina regioners megakyrkor. Något år hade man också antagit helt religionslösa studenter från länder i det tidigare östblocket. Vi hade mycket att förundras över hos varandra.
Under dessa år pågick, bara några hundra kilometer från där vi bodde, det blodiga kriget i det sönderfallande Jugoslavien. Kriget kom ännu närmare när både serber och kroater flyttade in i vårt studenthem samtidigt. Företrädare för krigets motsatta sidor alltså, alla övertygade kristna. Vi följde deras reaktioner på varandra: kontakten var korrekt men förståeligt försiktig och distanserad. Vi såg hur situationen i hemlandet och krigets meningslöshet tyngde deras sinnen.
Till husets program hörde en aftonandakt varje kväll. På dagarna erbjöds gemensam lunch. Det fanns också annan gemensam verksamhet, såsom utflykter och månatliga samkväm. Man var tvungen att mötas, samtala, se och bli sedd, anpassa sig till ett gemensamt liv. Inbjudan till både det gemensamma matbordet och den gemensamma bönen återkom varje dag.
Jag vet inte vilken erfarenhet av samboendet våra serbiska och kroatiska syskon till slut fick. Många andra av husets invånare bar också på sina egna reservationer gentemot medborgare från andra länder eller kristna med en annan bakgrund.
Liksom många andra fick jag ändå se och erfara att gemenskap kan vara möjlig, också mitt i stora motsättningar, åtminstone i tillräcklig utsträckning och ibland genom den minsta gemensamma nämnaren, när man medvetet söker den, försöker finna den och sedan stärker den.
I vårt studenthem kunde knuten till gemenskap för någon långsamt lösas upp genom gemensam bön eller sång. Någon annan behövde dessutom en stunds avspänt volleybollspel eller ett gemensamt stopp på en närliggande biergarten.
Som kristna är vi kallade att vara fredsstiftare i världen: ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.” (Matt. 5:9)
Förändringen börjar mitt ibland oss och i vår inbördes gemenskap, en gemenskap som ständigt är värd vår omsorg och ansträngning. Vårt gemensamma vittnesbörd för världen spelar en viktig roll.
På denna väg må vi uppmuntras och inspireras av Paulus påminnelse till församlingen i Korinth om att vi aldrig kan gå vidare enbart i egen kraft: ”Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.” (2 Kor. 4:7)
Låt oss därför med glädje söka gemenskapen och bygga fred!
TD Minnamari Helaseppä
Styrelseledamot i Finlands Ekumeniska Råd, kyrkoherde i Hertonäs evangelisk-lutherska församling