Lausannerörelsen är namnet på en global evangelisationsrörelse som bildas av väckelsekristna organisationer, kyrkor och nätverk. Den fyller 50 år 2024, eftersom den anses ha fötts i Lausanne 1974, då den har fått sitt namn från det möte som hölls och den kommitté som blev resultatet av det.
Lausannerörelsen har sitt ursprung i anglosaxisk evangelikalism eller väckelsekristendom. Det grekiska ordet ”εύαγγέλιον”, ”goda nyheter”, evangelium, är roten till det engelska ordet ”evangelicalism”. Representanter för väckelsekristendomen deltog bland annat i Internationella missionsrådets verksamhet när det fortfarande var aktivt i början av 1900-talet. Det internationella missionsrådet, som grundades 1921, var en direkt fortsättning på 1910 års världsmissionskonferens som hölls i Edinburgh.
Väckelsekristendomen identifierar sig inte enbart med ett enda kristet samfund. Dess särdrag eller betoningar kan dock beskrivas. Dessa prioriteringar för anglosaxisk evangelikalism innehåller: behovet av omvändelse, det vill säga tron på att en persons liv måste förändras genom omvändelse; aktivitet, det vill säga manifestationen av evangeliets inflytande på mänsklig verksamhet; bibliskhet, det vill säga betoning av Bibelns betydelse; dödens centrala roll på korset, det vill säga Kristi försoningsdöd på korset. (1)
Efter mitten av förra seklet blev en av galjonsfigurerna för den nordamerikanska väckelsekristendomen baptistpredikanten Billy Graham (1918–2018), som deltog i 1966 års världskonferens om evangelisation i Berlin som dess sammankallare och hedersordförande. Temat för mötet var ”One Race, One Gospel, One Task” och omkring 1100 delegater från över hundra länder deltog. Deltagarna i Berlinkonferensen ville klargöra begreppet ”biblisk evangelisation”. Majoriteten av deltagarna representerade väckelsekristna som inte var nöjda med att Internationella missionsrådet blev en del av Kyrkornas Världsråd (WCC), som grundades 1948, vid dess generalförsamling i New Delhi 1961. Man fruktade att sammanslagningen av de två globala ekumeniska koncilierna skulle uppsluka missionen i Kyrkornas världsråds strukturer och försvaga kyrkans uppdrag och dess fullbordan. Det internationella missionsrådet och världsmissionskonferensen som hölls i Edinburgh 1910 visades emellertid av det faktum att Berlinkonferensen 1966 fem år senare förklarade sig vara efterföljaren till världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910.
1960-talet var en tid av social polarisering, och upptrappningen av attityderna mot oliktänkande var också tydlig i kyrkorna och den ekumeniska rörelsen. De evangeliska kristnas missnöje riktades särskilt mot Kyrkornas världsråds programverksamhet, som på 1960-talet ansågs vara alltför ensidig mot samhället. Den starka betoningen på socialetik vid Kyrkornas världsråds generalförsamling i Uppsala 1968 provocerade fram en motreaktion mot den evangelikala kristendomens avståndstagande från den ekumeniska rörelse som Kyrkornas världsråd representerar. Billy Grahams dröm var att förena världens evangelikala kristna kring ett gemensamt uppdrag, evangelisationen av hela världen. Kyrkorna skulle hålla fast vid Bibelns grundvärden, även om samhället förändrades snabbt.
Den ”första internationella konferensen om världsevangelisation” som hölls i Lausanne i juli 1974 initierades också av Graham, som först hade skickat ett brev till missions- och evangelisationsledare runt om i världen och bett om deras syn på att hålla en ny konferens. 2700 deltagare från mer än 150 länder samlades i Lausanne för en världsevangelisationskonferens under temat ”Låt jorden höra hans röst”.
Deltagarna önskade att konferensens arbete skulle fortsätta och på deras begäran inrättades en kommitté för att fortsätta på den väg som stakades ut i Lausanne. Lausannekommittén för världsevangelisation gav upphov till den Lausannerörelse som den är känd idag.
Ett annat anmärkningsvärt resultat av Lausannekonferensen om världsevangelisation var the Lausanne Covenant. Lausannedeklarationen (”Avtalet”, ”Åtagandet”, ”Förbundet”), vars syfte var att uttrycka en evangelikal förståelse och vision av evangelisationsarbetet i den moderna världen samt att lägga grunden för kristen kollektiv evangelisation. Lausannedeklarationen undertecknades offentligt av Billy Graham och den anglikanska biskopen Jack Dain från Australien på konferensens sista dag.
Huvudförfattare till dokumentet var den anglikanska teologen och pastorn John Stott (1921–2011), som var ordförande i den kommitté som utarbetade dokumentet. Den begicks av nästan alla mötesdeltagare, och Lausannedeklarationen blev snabbt ett grunddokument för den evangelikala kristendomens mission och evangelisation som rörelsen representerade.
Det är värt att notera att paragraf 5 i dokumentet talar starkt om samexistensen mellan evangelisation och socialt ansvar: ”Även om försoning med människor inte är evangelisation, och politisk frigörelse inte är frälsning, tror vi ändå att både evangelisation och sociopolitiskt deltagande är en del av vårt kristna ansvar.” Lausannedeklarationen – Lausannerörelsen. https://lausanne.org/fi/statement/lausannen-julistus (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)
Det engelska ordet ”evangelization” som användes i Lausannerörelsen är faktiskt holistiskt, det vill säga det innefattar både den verbala förkunnelsen av evangeliet och det socio-politisk-diakonala ansvaret. Betoningen av det socialpolitiska ansvaret i Lausannedeklarationen kan å ena sidan ses som inflytandet från latinamerikanska företrädare vid mötet, som René Padilla och Samuel Escobar, och å andra sidan som en önskan att ta hänsyn till Kyrkornas världsråds betoningar.
År 1989 höll Lausannerörelsen ”Second Lausanne Conference on World Evangelism” i Manila, Filippinerna. Temat var ”Förkunna Kristus som Herren; Hoppet om vår värld”. Mötet i Manila resulterade i ett dokument som kallades ”Manilamanifesto”: https://lausanne.org/fi/statement/manilan-julistus (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.), som kan ses som en fortsättning och finjustering av Lausannedeklarationen. Enligt Lausannekommittén för världsevangelisation får den inte publiceras separat från Lausannedeklarationen.
Den tredje globala världsevangelisationskongressen som organiserades av Lausannerörelsen hölls i Kapstaden 2010 och resulterade i ett dokument kallat The Cape Town Commitment; https://lausanne.org/statement/ctcommitment (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.), som till sin natur är en slags trosbekännelse. Det är också en uppmaning till handling. (2) Den fjärde globala världsevangelisationskongressen som organiseras av Lausannerörelsen kommer att hållas i Seoul, Sydkorea, 22–28.9.2024.
Det har funnits spänningar mellan Lausannerörelsen och den ekumeniska rörelsen och den ekumeniska missionsrörelsen. På det personliga planet har relationerna tidvis varit spända, och på organisatorisk nivå höll till exempel 1989 KVR:s kommission för världsmission och evangelisation en konferens om världsmission och evangelisation i San Antonio, USA, men samma år höll Lausannerörelsen också sin egen världsevangelisationskonferens i Manila, Filippinerna.
Men under sin 50-åriga historia har Lausannerörelsen närmat sig den ekumeniska rörelsen och världsmissionen och evangelisationen. I Kyrkornas Världsråds senaste officiella missionsdokument, Together towards life: Mission and Evangelism in Changing Landscapes (2013), står det till exempel följande om evangelisation (§ 86): ”Evangelisation som muntlig förkunnelse eller predikan av evangeliet (kerygma) är djupt bibliskt. Om vårt tal motsäger våra handlingar är vår evangelisation inte äkta. Muntlig förkunnelse och synliga gärningar vittnar tillsammans om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus och hans avsikter.” (”Yhdessä kohti elämää” – asiakirjan suomennos evl.fi) (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.). Sambandet med punkt 5 i Lausannedeklarationen, som citeras ovan, är uppenbart.
Åtminstone två viktiga faktorer har lett till detta. För det första är Lausannerörelsen inte en struktur, kyrklig union eller liknande, och den har inte heller någon egen definierad kyrkolära, utan är eftertryckligen en rörelse och ett nätverk som består av enskilda kristna som är engagerade i missions- och evangelisationsarbete. Ju fler företrädare för Lausannerörelsen och den ekumeniska missionsrörelsen som möts, desto mer kan den gemensamma förståelsen och förståelsen för missionens betydelse för kyrkan fördjupas. Det har funnits inflytelserika ledare på båda sidor som har förespråkat respekt och interaktion, i den ekumeniska missionsrörelsen som Lesslie Newbigin och Mortimer Arias, och i Lausannerörelsen John Stott och Emilio Castro.
En annan orsak till närmandet mellan den ekumeniska rörelsen och Lausannerörelsen har varit kristendomens globalisering. Kyrkorna i det globala syd är till stor del resultatet av missionsarbete, och många av dem utför missionsarbete både inom och utanför sin egen region. Många av dessa är medlemskyrkor i Kyrkornas världsråd, men samtidigt finns kyrkoledare och andra kristna som också identifierar sig med evangelikal kristendom och är aktiva i Lausannerörelsen. För dessa kyrkor och kristna är ekumenikens mål, synlig enhet, endast möjligt genom gemensamt kristet vittnesbörd (Joh 17:21). Mission är en rörelse som för församlingarna framåt och möjliggör deras förnyelse. För dessa kyrkor är missionsfrågorna ofta också existentiella frågor, och då kan det kristna vittnesbördet vara ett sant martyrskap, ett blodsvittnesbörd. Ofta har dessa kyrkor inte resurser eller tid att överväga om den verbala förkunnelsen av evangeliet är viktigare än att hjälpa sin nästa med handlingar när båda är nödvändiga och en realitet. I detta fall kommer alla skillnader i teologisk betoning oundvikligen att försummas. Att förbinda sig till ett gemensamt uppdrag skapar enhet mellan ekumeniska och evangelikala kristna och kyrkor.
Risto Jukko, TD, FD, Docent
Kyrkans missionscentral
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland
[1] D. W. Bebbington, Evangelicalism in Modern Britain. A History from the 1730s to the 1980s (London and New York: Routledge 1989), 2–3.
[2] Kaikki kolme Lausannen liikkeen tähänastista pääasiakirjaa on julkaistu teoksessa: J. E. M. Cameron (ed.), The Lausanne Legacy: Landmarks in Global Mission. Peabody, MA: Hendrickson Publishers, 2016.
Kuva: Lausannen liikkeen kolmannen maailmanevankelioimisen kongressin päätöstilaisuus Kapkaupungissa 2010. https://www.flickr.com/photos/thelausannemovement/5116814397/