På Island finns en liten by som heter Vík í Mýrdal. Den är känd för sina svarta sandstränder och sin lilla kyrka med rött tak. Island är fullt av små rödtakiga kyrkor, men just den här kyrkan har en alldeles särskild uppgift. Byn ligger nämligen precis vid vulkanen Katla. Vulkanen hade sitt senaste utbrott år 1918, och nästa väntas kunna ske när som helst – med risk för översvämningar som följd.
Men det finns ingen orsak till oro – myndigheterna är väl förberedda. När vulkanen nästa gång ger ifrån sig livstecken får alla som befinner sig i området ett varningsmeddelande i sina mobiltelefoner. Efter att ha fått meddelandet har man två timmar på sig att ta sig upp till kyrkan som ligger på en höjd. Där är man i trygghet, skyddad både från lavan och från översvämningen som hotar dalen.
Tanken på kyrkan som en plats av trygghet berör mig. Genom århundradena har kyrkobyggnader runt om i världen gett människor skydd mitt i kriser. Kyrkklockornas ljud har burit långt: de har kallat till gemenskap, varnat för fara, påmint om livets skörhet och uppmanat människor att stanna upp inför det som är väsentligt. Klockorna har ringt både i glädje och i sorg, i livets och gemenskapens avgörande skeden.
Vi vet att kyrkan i grunden är något annat än en byggnad mitt i byn, och att kyrkans röst är så mycket mer än klockornas klang en söndagsmorgon. Kyrkan är alla de människor som bekänner sin tro på den uppståndne Kristus, och kyrkans röst är de troendes röst.
I vår tid hörs kanske kyrkklockorna allt mer sällan. Nya kommunikationsmedel har tagit över deras roll, också i Vík í Mýrdal. Men kyrkans viktigaste kommunikationskanal är fortfarande de enskilda kristna. Genom dem bär kyrkans röst ut i världen – den hörs både i det offentliga samtalet och i det personliga mötet mellan människor. Den ljuder inte bara på helgdagar eller vid högtidliga tillfällen, utan når människor mitt i deras vardag.
Genom vanliga kristna flödar kyrkans röst vidare överallt, nästan som lava från en vulkan – men med den avgörande skillnaden att kyrkans röst inte bär förstörelse, utan fred. Den förkunnar framtid och hopp (Jer. 29:11). Kyrkans röst är försoningens och nådens röst. Det är evangeliets röst. Där lavan drar fram och förstör allt i sin väg och lämnar tomhet efter sig, skapar och bevarar evangeliet liv överallt där det når fram.
Överstelöjtnant Saga Lippo
ledare för Frälsningsarméns territorium i Finland och Estland,
vice ordförande för Ekumeniska Rådet i Finland