Den ekumeniska strävan att bygga enhet i Kristi kyrka hänger i grunden samman med skapelsen, frälsningen och helgelsen – som delar av den treenige Gudens verk att förnya hela skapelsen. Genom att Gud blev människa, genom Kristi korsdöd och uppståndelse, får detta verk betydelse inte bara för människan utan för hela skapelsen. Allt är ju skapat genom honom och till honom (Kol. 1:16). Kärlekens lag gäller alla, och det kristna hoppet är tänkt som ett ankare för alla – både i storm och i stillhet.
Inom den ekumeniska rörelsen har man ofta betonat sambandet mellan kyrkans enhet och skapelsens enhet. Det är inte likgiltigt hur världen mår och hur vi lever i den, om vi är skapade till Guds avbild. I vår tid påverkas vi alla – särskilt vi som lever i mindre stater – av en växande polarisering. Den märks i en minskad respekt för de internationella strukturer som byggdes upp efter andra världskriget för att skydda fred och samarbete. Polariseringen syns både globalt och lokalt: i motsättningar mellan olika ”bubblor” och inom dem.
Delvis handlar detta om en reaktion mot globaliseringens ekonomiska och ideologiska utveckling. Många upplevde att marken skakade när arbetsplatser försvann och värderingar förändrades under inflytande av konsumtionskultur, globala trender, underhållning och teknologiska innovationer.
Det har sagts att den industriella revolutionen på 1700–1800-talen, med sitt mekanistiska synsätt, innebar att individen riskerade att hamna under ett tekniskt-ekonomiskt maskineri – trots att massproduktionen höjde levnadsstandarden och ökade valfriheten. Samtidigt fick värderingar som ansågs hindra handeln ge vika eller omvandlades till ideologier som tjänade ekonomiska intressen. Sedan franska revolutionen 1789 har vi också sett olika former av totalitära politiska projekt, vars konsekvenser länge präglat vår världsbild. När människan eller pengar sätts i centrum på fel sätt leder det alltid till att både människor och natur nedvärderas.
De internationella ekumeniska kyrkoorganisationerna växte fram under 1900-talets början, men särskilt efter andra världskriget. De knöts till samma anda som FN och andra internationella organisationer: att bygga en regelbaserad världsordning som stöder mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat och jämlik behandling av stater. President Alexander Stubb skriver i sin bok Vallan kolmio (2025): ”FN blev den centrala globala multilaterala organisationen och ryggraden i den regelbaserade världsordningen. Dess viktigaste uppgift var att bevara freden.”
Samtidigt har FN kritiserats för ineffektivitet, för att inkräkta på nationell suveränitet och för att representera västerländska värderingar. Dess handlingsförmåga har särskilt begränsats av säkerhetsrådets vetorätt.
På liknande sätt har också Kyrkornas världsråd kritiserats – för att ibland vara tandlöst när det gäller att kritisera maktmissbruk och för att eftersträva enhet på bekostnad av sanning och rättvisa, oavsett om det gällt Nazityskland, Sovjetunionen eller Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Enhet kan inte bygga på tillfälliga kompromisser eller diplomati som sopar svåra frågor under mattan, utan måste grunda sig på sanning och kärlek.
Samtidigt lever vi i en värld av ofullkomliga människor. Trots sina brister finns det inga bättre globala strukturer än FN eller Kyrkornas världsråd för att bygga gemenskap och fred. Regionala organisationer spelar också en viktig roll, till exempel Europeiska kyrkokonferensen, som i vissa frågor varit tydligare i sina ställningstaganden.
Den globala utvecklingen har i allt högre grad präglats av regionalisering. Länder som lever nära varandra och i liknande förhållanden har ofta lättare att samarbeta. Men detta har också lett till att regionala makter försöker stärka sin egen position och att alternativa organisationer byggs upp – både politiskt och kyrkligt – ibland i opposition till väst. I vissa fall finansieras dessa av samma aktörer, vilket tyder på en medveten omorganisering av polariserande maktblock utifrån ideologiska utgångspunkter.
Här finns en risk för ideologisk förträngning. Därför behöver vi i ljuset av den kristna tron se helheten och möta människan som individ – inte reducera henne till vissa åsikter, vilket lätt sker i vår tid.
Inom både Lutherska världsförbundet och Kyrkornas världsråd har man talat om ”polysentricitet” (flercentrighet) som ett sätt att motverka västlig dominans. Det är viktigt att lyssna till olika röster och ta allas perspektiv på allvar, oberoende av ekonomisk makt. Samtidigt kan en alltför stark betoning av flercentrighet leda till en utveckling mot multipolaritet, vilket i sin tur kan öka spänningar och polarisering genom att förstärka motsättningar och ideologiska gränser.
Stubb menar att denna utveckling visar att dagens globala maktbalans inte motsvarar alla staters förväntningar. När vissa aktörer upplever sig förbisedda är protester förståeliga. Om regionalisering däremot leder till starkare och mer inkluderande multilateralt samarbete, är det en positiv utveckling. Regionala organisationer kan också spela en viktig roll i konfliktlösning, som Afrikanska unionen visat.
Gränsen mellan sund och osund regionalisering går vid om samarbetet bygger på gemensamma värderingar eller på kortsiktiga intressen. Det senare riskerar att bli instabilt eller dölja egna agendor.
Stubb drar slutsatsen att väst bör samarbeta med öst, hålla fast vid sina värderingar men undvika överlägsenhet. I relation till det globala syd behövs större rättvisa, till exempel i ekonomiska strukturer. Samtidigt gäller att allt inte kan accepteras överallt.
Inom den ekumeniska rörelsen kan man, med utgångspunkt i till exempel den nicenska trosbekännelsen och kärleken till nästan, finna en gemensam grund för samarbete i olika riktningar.
Ett konkret exempel på värdebaserat samarbete är den förnyade Charta Oecumenica för europeisk ekumenik. Där sägs:
”I lydnad för Kristi missionsbefallning och i enlighet med den helige Andes verk (Apg. 2:46–47) är vi beredda att ’förkunna evangeliet för hela skapelsen’ (Mark. 16:15), särskilt för Europas folk – och att göra det tillsammans. Vi tror och erfar redan nu att denna förkunnelse (kerygma) är ett kraftfullt tecken och en källa till vår enhet, som alltid är en Guds gåva.”
Tomi Karttunen
TD, docent
medlem i styrelsen för Ekumeniska Rådet i Finland