Den nuvarande karibiska regionen bär på en sammansatt verklighet. Den har hämtat sitt namn från Kalinagofolket, som tidigare kallades kariber. Regionen är oerhört vidsträckt och omfattar både öar och fastlandsområden, som innehåller en rik och mångfaldig väv av etniska, språkliga och religiösa traditioner.
Den bär också på en komplex politisk verklighet med en mångfald av regeringsformer och konstitutionella ordningar med rötter från kolonialt beroende (brittiskt, holländskt, franskt och nordamerikanskt) till självständiga republiker.
Det nuvarande Karibien är djupt präglat av den koloniala utsugningens avhumaniserande projekt. Genom aggressivt utnyttjande för att skapa affärsmässiga vinster kom kolonisationen att låsa fast brutala system, som gjorde människor till handelsvaror och slavarbetare. Till att börja med kom detta att innebära förslavning och i en del fall utrotning av regionens ursprungsbefolkning. Detta följdes av förslavning av afrikaner och ”kontraktsanställda” människor från Indien och Kina.
Under varje skede av denna utveckling försökte kolonisatörerna att ta ifrån de underkuvade folken deras oavhängiga rättigheter: deras identitet, deras mänskliga värde, deras frihet och deras självbestämmande. Förslavningen av afrikaner innebar inte enbart ett sätt att förflytta arbetskraft från en plats till en annan. Genom kränkning av den mänskliga värdighet som är given av Gud, gjordes människor till handelsvaror och enskilda människor till andras ägodelar. Ur uppfattningen att slaven var en ägodel utvecklades andra tillämpningar, som medförde att afrikanerna avhumaniserades. Bland dessa fanns förnekande av rätten till kulturella och religiösa handlingar samt till äktenskap och familjeliv.
Det är beklagansvärt att kristna missionsaktiviteter under fem hundra år av kolonisation och slaveri, bortsett från några få utomordentliga undantag, var tätt förbundna med detta avhumaniserande system och på många sätt försvarade och förstärkte det. Medan de som förde evangeliet till denna region använde den heliga Skrift för att rättfärdiga underkuvandet av människor i fångenskap, blev Bibeln i händerna på de förslavade till inspiration och en försäkran om att Gud stod på deras sida och att han skulle leda dem till frihet.