Synvinklar

Besökaren

Att höra hemma. Då jag studerade i Göteborg hörde det till att vi skulle aktivera oss i någon församling som hörde till vårt samfund. Jag och en annan studerande som också var från Finland prövade i princip fem olika församlingar. I vissa rymdes man inte in i det färdiga konceptet, i andra skulle man ha fått bli predikant, kantor och ekonom samma dag man kom in. Att hitta en ”gemenskap” var inte lätt. En man från ett annat samfund bjöd in mig till en helg med deras herrkör.

De bjöd på grillkorv och kaffe. Gubbarna kom och undrade vem jag var och vips hade jag nya vänner. Jo, vissa var nästan 50 år äldre men det gjorde ingenting. Jag var med i ett sammanhang. En del av dem bjöd mig hem till sig, bland annat till någon söndagsmiddag efter t.ex. en gudstjänst där vi sjöng.

På många ställen är man utanför. Man är inte släkt, bekant eller vänner. Man är ingenting, varken då man kommer in eller går ut. Det är kanske OK om man bara vill komma in på besök eller har en annan gemenskap någonstans. Men alltför ofta blir studeranden, främlingen, flyktingen, sökaren ingenting för de ryms inte ens i minnet att de besökte oss… Herre förbarma dig.

———

Tiggaren och hemlöse

En del pastorer har gjort lite liknande försök. Jag gjorde det inför en Ansvarsvecka i slutet på 1980-talet. Jag skulle hålla ”inledning” vid gudstjänsten. Det hade varit en hel del prat om att vi älskar alla och välkomnar alla. Jag kände hur det pyrde inombords. Älskade vi faktiskt ”alla”? Nej det gjorde och det gör vi nog inte idag heller. Jag bad mamma om hjälp och vi letade bland gamla kläder, hittade slarviga kläder, en peruk, och en plastkasse som vi fyllde med tomma flaskor. Då det var dags för Ansvarsveckans gudstjänst väntade jag tills orgelpreludiet spelats färdigt. Sen gick jag in lite högljudd, och det första som naturligtvis hände var att vaktmästaren kom rusande så att jag måste visa vem jag var. Men sen gick jag vidare och bad om en mark av en kompis och så småningom kom jag fram till predikstolen, klädd som en uteliggare, en tiggare, en smutsig, en som luktar, en som inte är som vi, en som Jesus menar att han älskar. Han är lite udda den där Jesus!

En del pastorer har suttit eller legat utklädda utanför sin kyrka när deras medlemmar gått in. Vissa medlemmar eller kyrkobesökare har kanske böjt sig ner och frågat vad de kan göra, kanske gett en slant, kanske gått in efter en varm kaffekopp, kanske bett för sin förklädde pastor. Ibland skulle jag vilja lägga mig vid kyrkingången då det är någon speciell gudstjänst, kanske där man speciellt betonar att man älskar alla… för det är svårt, det är skitsvårt! Förbarma dig Herre.

——

Förstår du var du är?

För många år sedan ordnade vi en konsert för ungdomar i kyrkans regi. Det var högt ljud, nej jag sa det var högt ljud, så högt att allting dallrade. Då kom ”oj nej inte hon – tanten” in och satte sig längst bak för att lyssna. Jag blev orolig och rädd, vad skulle hon tycka. Jag gick fram så där halvt i panik och kontrollerade att hon faktiskt visste vad det var för tillställning hon var med på? Jo, förstår du, hon kände en kallelse för att komma och be för och välsigna varendaste en av ungdomarna som var där. En kallelse för att be för varenda en. Istället för en mysig hemmakväll med tack och gonatt i vanlig tid så satt hon sent i kyrkan och bad för ungdomarna. Efteråt kom hon och tackade och sa ”Det är längesedan jag har hört allting i kyrkan”! Så älskade Gud hela världen att vi skall be om en tröja till? Nej, vi är kallade att be för vår värld, för vänner och ovänner, vi är kallade att be att vi alla får det gemensamt att vi har Jesus som vän, frälsare och Herre. Tack gode Gud för alla ”kallade” tanter och andra liknande människor. Be och ni skall få, bulta och dörren skall öppnas. Herre förbarma dig.

—–

Parkeringsplatsen

En pastor i en stor församling där man förnyade parkeringsplatsen fick erbjudandet att få en helt egen plats var som helst där han själv önskade. De flesta, även han tänkte att närmast dörren det skull vara perfekt. Men så funderade han en stund. Han ville sända ett budskap med sitt val. Han valde platsen längst bort. Vem vet, kanske det finns handikappade eller andra som har behov för att komma nära dörren. Jag prövade att predika om det här med annorlunda resultat. Församlingsråd och predikanter, alla ville de parkera närmast dörren. Så många med olika viktiga roller inom församlingarna vill bli hälsade och uppmärksammade på olika speciella sätt. Man vill ha sin speciella bänkplats eller vad det nu må vara. Men vet du, den som skall uppmärksammas mest heter Jesus och den närmaste efter honom kan vi kalla vår nästa! Söisleis!

——

Pastorn som stal

En ung pastor hade låg lön. Församlingen ville att det skulle se bra ut där han och hustrun skulle bo och av olika orsaker så de hamnade att hyra en lägenhet som de egentligen inte hade råd med. Frun hade svårt att hitta ett arbete så hon började studera istället. Räkningarna ville ibland bilda en lägre och ibland en högre samling på skrivbordet. Det här var den tiden ingen betalade med kort utan allting var i mynt och sedlar.

En helg hade man haft en basar i församlingen, en sån där tillställning där bland annat damerna bakade en massa saker för att i slutändan köpa det mesta tillbaka. Allt för missionen. När det skulle städas kom kassören och undrade om den unge pastorn kunde ta den oräknade påsen med pengarna och föra sedan påsen till banken.

Han kom hem, där högen med räkningar var mycket stor just då för tillfället. Påsen med oräknade pengar låg bredvid räkningarna. Svårt! Den unge mannen föll för frestelsen och betalade räkningar med missionspengarna. Han räknande sedan noga vad han var skyldig, och hade så dåligt samvete att han sist och slutligen betalade tre gånger den stulna summan till missionen.

Vi har många varianter på samma tema inom olika samfund under historiens lopp. Man borde ha någon att tala med, man borde ha någon som ställer frågor, även obekväma. Att sopa församlingens och kyrkans synder under alla sorters samfunds mattor är något vår Herre avskyr. Det är ju vi som borde ha fungerande system för att stöda varandra. När olyckan/synden skett så kanske vi gärna står där och ropar efter hämnd och rättvisa. Syndarens skall gärna hängas offentligt och vi står där i hopen och ropar med alla andra. Nåden räcker alltför många gånger bara för oss själva men inte så långt för andra eller så sopar vi undan så att kvastarna bågnar.

Men huvudpoängen här. Be för era ledare, stöd era ledare, stöd varandra. Alla, även du, möter frestelser i och utanför kyrkan. Meningen är att vi bär varandras bördor, att vi hjälper varandra, att vi hjälper även vårt samhälle. Men hur skall vi kunna det om vi envisas med att bära allting ensamma. Att be om hjälp är svårt om kulturen säger ”ensam är stark”, ”tsemppiä” eller liknande. Kyrkan kan visa på något annat än en egotrippad duktighetskultur, svårt men inte omöjligt. Skulle jag ta hand om min broder? Ja, det borde vi. Svårt, men inte omöjligt. Förbarma dig Herre.

—–

Tänk om det inte är du?

Det var vid ”viadukten” i Vasa. En bil med tre damer hade stannat mitt på körbanan. Antagligen var det mormor, mamma och dotter. En bekant kom dit, stannade och erbjöd bogsering. De hade just hämtat bilen från verkstaden och nu hade motorn dött ville inte starta. Han bogserade damerna tillbaka till verkstaden. De undrade hur de kunde tacka. Mannen konstaterade att det alltid finns någon som behöver hjälp. Så de kan hjälpa någon annan de möter i livet som behöver hjälp, det fick vara betalningen. Svaret fick honom att komma helt av sig, ”Ja, men, om det inte är du som behöver hjälp då?”. Han blev så förbryllad att han svarade, jaha nå ge mig 20 då. Jag skäms lite för slutet där, berättade han.

Alla behöver vi hjälp och alla har vi ett ansvar. En del har ibland lyckats starta ”hjälp-kedjor” där någon som fått hjälp har i sin tur fått hjälpa andra som i sin tur hjälpt andra som i sin tur hjälpt. Men om det inte är du? Jesus sa något om att det kan vara han som vi hjälper. Ansvar är ofta att se, höra, känna, tänka och handla oavsett om det är du eller någon annan. Herre förbarma dig.

—–

Helt ut och cyklar

Jag talade lite med bekant som jag vet har kämpat länge med en dålig ekonomi. Det finns en del som har beaktats som lyx ifrån myndigheternas sida. Bil, hund, det lilla skogsskiftet, registrerad båt, det ärvda huset som kanske i det närmaste är ett kråkslott och som skulle må bäst av att rivas men det är en fastighet, en egendom som kan påverka ekonomiska bidrag. Att man bor på landet och bussen slutade gå 2019, det är 35km till centrum är det kanske inte så många som tänker på. Man behöver alltså den där bilen och får man ett deltidsjobb på andra sidan stan måste helst ta jobbet fast man i princip går på minus efter att bränslet är betalt, för nej till jobb förstår man inte.

”Det har hänt flera gånger att jag cyklat i snöstorm 30 – 40km till socialen eller till ett tillfälligt jobb för att jag inte haft bränsle i bilen eller att jag inte haft råd med bilskatt eller liknande och inte vågat säga det”, berättade en av mina vänner.

Vid jul har det ibland delats ut presentkort, kanske till den där butikskedjan som inte säljer alkohol eller tobak, sådant presentkort tycker religiösa om att dela ut. Att det är 35km dit också, verkar inte så viktigt. Herre förbarma dig.

—–

Ackukablar.

Det var tidigt en vintermorgon som en man skulle till arbetet men bilen startade inte. Ackun, alltså batteriet var tomt. Han ringde grannen och undrade om de snabbt kunde komma förbi med sin bil och ha med ”ackukablar”. Nej, det kunde de inte, de skulle köra ungarna till dagis och skola och höll redan på att bli försenade. Men han kunde få låna en laddare som de hade i sitt garage och dörren var öppen, bara att gå och hämta.

Tack men nej tack, kan ni inte komma, det tar väl inte så länge. Jag får inte bilen startad och jag skulle verkligen behöva komma till arbetet. Som sagt, sorry, du får låna laddaren i garaget men vi hinner komma förbi med bilen. Kan du som läser det här klura ut varför mannen som inte fick startat bilen var så envis? Varför gick han inte bara till grannen efter laddaren? Som ledtråd, det brann en märklig blå låga på köksbordet kvällarna före det här hände. Ingen annan belysning, varken på gården eller inne i huset. Vad skulle han ha gjort med en laddare då strömmen var avstängd, och har man strömmen avstängd kan det hända att man verkligen vill till arbetet.

Att gå i någon annans skor är i princip omöjligt, har vi lärt oss det har vi lärt oss mycket, man kan till och med säga att då har vi gått långt. Herre förbarma dig.

—-

Ett långhårigt lik med koögon

Min familj har haft väldigt roligt ett antal gånger då vi varit utomlands eller helt enkelt bara ute på resa och gång på gång verkar folk tro att jag bor där eller till och med arbetar på restaurangen vi råkar besöka. Men så är det ju naturligtvis inte om jag skulle vara i Afrika eller Asien. Jag var en gång i Seoul i Korea på en sorts evangelisationskonferens. Då på början av -90 talet hade det inte varit så många turister i Korea. De amerikanska soldaterna körde förbi i sina bilar på väg till eller från sina egna ställen. Väckelsen låg ännu starkt över staden. Man steg upp tidigt på morgonen för att gå till en kyrka för morgonbön. En taxichaufför frågade om vi var troende kristna och han berättade att han hade kommit till tro ett år tidigare och behövde inte slå sin fru och sina barn mera.

En dag hamnade jag att ta tunnelbanan. Det här var långt före Gangnam style och hela den koreanska ungdomskulturens framväxt. En karl hade kort svart hår, absolut inget skägg, svart kostym, vit skjorta, slips och ofta en portfölj. Dessa män var överallt, på stan, i kyrkan, i tunnelbanan, överallt. Sedan såg man mammor med småbarn. Till saken hör att en karl inte gråter, en korean får inte stirra. Nåja, när jag kom ner till min vagn fanns inga lediga platser. Jag kände mig som mins 1,5 meter längre än genomsnittet.

Handstången var så lågt ner att det såg löjligt ut då jag höll i den. Jag hade blont, rätt långt (för en korean) hår, T-skjorta, shorts, håriga (och jättebleka) ben, lite skäggstubb och tja, en man från Europa. Vid bänken mot fönstret satt en mamma med sin gråtande baby. Grannen hade försökt trösta med Coca-Cola men inget hjälpte. Snart såg babyn en konstig bild i fönstret. Det var något stort monster bakom honom. Det var jag. Babyn vände på sig, glömde bort att gråta och stirrade ända tills jag klev av. Mamman och till och med bänkgrannen försökte be om ursäkt på alla sätt de kunde på korengelska. Sen fick jag dessutom veta att enligt deras kultur så är ju en människa enbart blek då döden skett och allt detta hår måste ha varit en chock, och som pricken på i så kan man avsluta med att det är i princip bara kor som har runda ögon. Tack nu bara! Mina vänner från Tonga med en matchvikt på cirka 130kg, sin nationaldräkt som är vit kostym, ”kjol”, guldfärgat virkat skärp, knästrumpor och sandaler blev så på stirrade att… men den historien kan vi ta en annan gång. Ni förstod poängen, stirra mindre, umgås mer. Dela livet med olika hår och olika ögon, med olika händer och olika språk. Guds barn behöver inte slå vare sig familj eller främling längre, de kan till och med fungera bättre än Coca-Cola för att förändra världen, våga – leva. Förbarma dig Herre.

—

Jag skall med Herren vandra och strunta i andra?

Om vi vill få en rättvisare värld, en värld där växter, djur och människor kan andas och må bra, så börjar det med Guds bud, fortsätter med bekännelserna, tack för korset och att döden krossats och slutar någonstans med den bön Jesus lärde sina lärjungar att be. Respekt först uppåt till Skaparen sedan åt sidan både till djur, natur och människor men också inåt, att ödmjukt förstå att Herren är min Herde och jag fattar egentligen ingenting, eller inte så mycket i alla fall. Det är enbart nåd och därför måste jag, aj förlåt visst ja, nu använde jag ju det där tabu ordet igen ”måste”. Nä, vet du vad, på riktigt det är precis måste det handlar om. Jag måste be att jag, mitt och mina får ett nytt hjärta, ett hjärta som bultar och älskar. OK, du gör vad du vill men åtminstone jag måste böja både hjärta och knän för att kunna leva i detta kaos vi kallar nu. En ond värld som Gud älskade så mycket så att han gick korsets väg. Trons mysterium. Förbarma dig Herre, Kyrie eleison.

Texterna är författade av Leif Galls som är diakoniarbetare i Replot församling.

Suomen Caritas koordinerar ett projekt som heter Mitt jämlika liv. Till projektet hör nästan tjugo bilder av bangladeshiska fotografen GMB Akash och berättelser som är förknippade med dem.

Den fysiska utställningen visas för tillfället i yrkeshögskolan Diakonias i Helsingfors (Byholmsgränden 2) i matsalen på nedre våningen under tiden 3.10.-13.12.2024.

Mer om projektet, bilderna och berättelserna kan du läsa på projektets webbplats (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.).

​

Jag tänker så här: Vi kan alla bidra till att bygga ett samhälle som baserar sig på respekt, omtanke och medmänsklighet. Då jag skrivit insändare till HBL, så har det ibland känts som att ropa ut i skogen. Ofta har ändå flera mänskor sagt: det var bra det du skrev. Att påverka samhällsklimatet, kan vara att just skriva eller berätta något, som ingen annars skulle få veta om eller läsa. Det är att initiera en diskussion kring teman som ingen annan vågar lyfta eller ha tänkt på att lyfta. I en alltför ensidig diskussion, finns den en risk för att viktiga synvinklar bli oberörda. Vi behöver gemensamt ta ansvar inte enbart för oss själva, utan även för samhällsklimatet som vi alla är en del av.

Vad betyder hållbarhet i dagens värld och i din vardag? På ett individuellt plan påverkar våra värderingar, men också våra ekonomiska förutsättningar våra val i vardagen. Vem skapas det ekonomiska möjligheter för i dagens värld? Vem har, de fakto, valfrihet?

Nora Hämäläinen skrev en artikel om att då vi arbetar så är vi tvungna (?) att acceptera de villkor som jobbet skapar. Någon av oss kan kanske välja att jobba i ett företag som prioriterar rättvis handel, miljöfrågor eller jämställdhet.  Men situationen ser olika ut i olika branscher. Som sjuksköterska under nuvarande knapphetspolitik har hälsovårdspersonalen inte möjlighet att ägna den tid som ibland skulle vara nödvändig åt individuella patienter. Någon person kanske jobbar i en helt annan bransch och säljer elektronikprylar, som innehåller komponenter som kommer från barnarbete i koboltgruvor.  En annan arbetar inom logistik, och kan ha enorm tidspress och press på att göra ett felfritt arbete som ständigt mäts och följs upp. Vi möts alla av varierande utmaningar som berör ojämställdhet, exploatering, vardagsstress eller dåligt fungerande strukturer.

Ansvarsfullhet, innebär att vi tänker efter på de konsekvenser våra handlingar har på andra, utöver oss själva. Vår tid behöver människor i arbetslivet, i församlingarna och i kampanjer som står stadigt på de goda värderingarnas sida. Som tänker analytiskt och som vågar förändra i situationer som kräver det.

Vi ska vända oss till Bibeln, och se vad Jesus har lärt oss att göra. Han har lärt oss att respektera och älska vår nästa, som oss själva.

Respekt innebär att vi inte accepterar att någon person blir utanför i vårt samhälle eller utanför en gemenskap. Att älska vår nästa, innebär att vår nästa är lika viktig som du och jag är. Det betyder att ge plats och utrymme åt vår nästa, och att se att var och en av oss bär på resurser, kunnande och gåvor.  Det är att se vår nästa och att respektera Gud.

Elina Sagne-Ollikainen är doktorand i mänskliga rättigheter på Åbo Akademi

Integreringen av utlandsfödda i arbetslivet har förbättrats i Finland, men den rasistiska retoriken och den strukturella rasimen frodas. – Jag ger 200 procent för att bidra till samhället, men debatten just nu får mig att känna mig som en exotisk utlänning, säger Emmanuel Acquah.

Emmanuel Acquah är ursprungligen från Ghana men flyttade till Finland 2007. Som biträdande professor i minoritetsstudier vid Åbo Akademi är han väl insatt i rasism och dess strukturer i teorin. Som individ vet han vad rasism innebär i praktiken.

Som akademiker och biträdande professor i minoritetsstudier, vad tänker du om den pågående debatten kring rasism i Finland?

– Om jag svarar ur ett renodlat akademiskt perspektiv så är debatten väldigt ytlig. Det finns en utbredd okunnighet inför vad rasism är.

– Rasismen är strukturell. Det innebär att viktiga strukturer i samhället är byggda för vita, inte för människor som mig, men det går också bortom det. Ignoransen är så utbredd för att människor inte vill konfrontera och konfronteras. Det är delvis knutet till kulturen. Finländare är blyga och vill undvika konfrontation och obekväma situationer, säger Emmanuel Acquah.

Hur har samhällsklimatet sett till rasismen förändrats i Finland under de senaste åren?

– Det beror på vilken disciplin eller vilken aspekt av livet man tittar på. Om man ser på hur människor integreras i arbetslivet kan jag ärligt säga att jag ser framsteg.

– Samtidigt känner jag människor som stude­rat sig till en doktorsexamen men som lämnat Finland på grund av diskriminering och att de inte fått jobb.

Sett till den politiska retoriken ser Emmanuel Acquah en tydlig tillbakagång. Han beskriver det som att Finland krymper i ställer för att växa.

Själv är han chef för en engelskspråkig magisterutbildning. I det arbetet har han sett finländsk migrationspolitik från insidan, och hans bild är inte särskilt positiv.

– Att försöka få uppehållstillstånd i Finland är en hemsk upplevelse för utländska medborgare. Särskilt för dem som kommer från fattiga länder. Du måste ha tillräckligt med pengar på banken, du måste ha bostad och du måste vänta många månader för att säkra en intervju vid en finländsk ambassad.

Gällande att få finskt medborgarskap beskriver han processen som en mardröm och ifrågasätter varför det enda officiellt erkända sättet är att skriva ett språktest på svenska eller finska och bli godkänd.

Helst krasst skulle många etniska finländare inte själva ha de förutsättningar som krävs för att få medborgarskap i landet.

Om man fortsätter att behandla immigranter så som man gör i Finland i dag tror Emmanuel Acquah att vi går en hård framtid till mötes. I länder där diskrimineringen av andra etniciteter varit lika utbredd har det lett till oroligheter och utstötthet.

– Det är psykologiskt och sociologiskt bevisat. En hungrig människa blir arg. Men vi har ännu en chans att inte låta det hända i Finland.

Du är kristen akademiker. Inom kristendomen betonas allas lika värde. I universitetsvärlden är kunskap ett ideal. Har du trots det bevittnat rasism i de sammanhangen?

– I kyrkan kan jag inte säga att jag sett rasism. Jag har väldigt fina erfarenheter från metodistförsamlingarna både i Åbo och Vasa. Vi har underbara pastorer.

– I den akademiska världen har jag själv inte upplevt rasism, men jag har blivit diskriminerad. Det finns rasistiska strukturer i samhället och den akademiska världen gör inget för att ändra på det. Att det akademiska, som den institution det är, förhåller sig passivt och väljer att inte höja sin röst, det är fel.

Han betonar vikten av att prata om den diskriminering som hela tiden pågår och tar ett exempel ur familjelivet. Om barnen märker att något inte är som det ska men föräldrarna inte adresserar problemet skapar det en oro hos barnen.

– Samma sak gäller i kyrkan och i andra sammanhang. Om något händer i samhället behöver vi kommunicera om problemen och ta ställning, annars skapar det oro. Jag vill se mer av det i Finland.

Du har familj och barn. Pratar ni om rasismen?

– Jag och min fru diskuterar det. Vi vet att barnen kommer att utsättas. De är bruna, inte vita.

Emmanuel Acquah konstaterar att det inte leder till något konstruktivt att få människor att må dåligt. Därför vill han hellre prata om hur vi kan förändra framtiden än om den rasism han utsatts för under årens lopp. Men den senaste tiden har det varit svårt också för honom att bibehålla fokus.

– Då jag hör retoriken och de diskussioner som förs blir jag traumatiserad. Jag ger 200 procent för att bidra till samhället, men debatten just nu får mig att känna mig som en exotisk utlänning. Jag kommer med diversitet, jag vill vara progressiv, jag strävar efter att skapa en fridfull miljö.

– Nu går jag på gatan och undrar ifall män­niskor tittar på mig, om de pratar om mig för att jag har mitt ursprung i ett annat land. I fjol gjorde jag inte det. Då hade vi en annan regering.

Text: Rebecca Pettersson, KP
Intervjun publicerades ursprungligen i Kyrkpressen (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)9.8.2023

Unga människors psykiska utmaningar är en stor mänsklig och ekonomisk börda för samhället. Effekterna av unga och unga vuxnas psykiska utmaningar syns både i hemmet, i skolor, på arbetsplatser och i fritidsmiljöer. Behovet av mentalvårdstjänster för unga är alarmerande stort, och antalet unga som väntar på att få hjälp bara ökar. Unga behöver möjligheter att bearbeta sina bekymmer, till exempel om familjens ekonomiska situation, sin egen och sina näras säkerhet samt orken i studier och arbetsliv. De behöver perspektiv och nya tankar från trygga samhällen och vuxna, för att oron inte ska förvandlas till sjukdom eller leda till en känsla av utanförskap.

Walk in-terapin möter detta behov. Walk in-terapin som en verksamhetsmodell kom till Finland år 2021 som ett pilotprojekt av Kyrkostyrelsen och Tammerfors kyrkliga samfällighet. Jag fick höra om Walk in-terapin den 19 mars under professor Monte Bobeles föreläsning. Vi började arbeta lösningsorienterat med riktlinjen från 2000 år sedan: ”gå och gör”. Den första Walk in-terapimottagningen öppnade i Gamla kyrkan i Tammerfors hösten 2021. För närvarande erbjuds Walk in-terapi redan på 18 orter, på 30 mottagningar samt online via videomöten. Walk in-terapin är anonym och kostnadsfri, en lättillgänglig mentalvårdstjänst som särskilt riktar sig till unga och unga vuxna under 29 år. Walk in-terapin passar alla som känner ett behov av att tala om sitt liv, sina tankar, känslor eller handlingar med en professionell samtalspartner. Ingen diagnos, tidsbokning eller remiss krävs för Walk in-terapi, och inga journalanteckningar förs.

Praktiskt genomförande

Walk in-terapin garanterar kunden en kvalitativ, snabb och trygg terapitjänst, som genomförs lokalt i samverkan med flera olika yrkesgrupper. Barn- och ungdomscentralen koordinerar och utvecklar verksamheten nationellt. Lokalt utförs verksamheten huvudsakligen av församlingar antingen själva eller tillsammans med andra aktörer. De lokala aktörerna fattar beslut om verksamhetens genomförande i enlighet med nationella principer. Den lokala genomföraren ansvarar bland annat för att organisera verksamheten, ordna mottagningslokaler, marknadsföra tjänsten samt rekrytera och säkerställa kompetenskraven för terapeuterna. Walk in-terapeuterna har genomgått vidareutbildning (minst 20 studiepoäng i terapeutiska metoder) och har en relevant bakgrundsutbildning. Terapin genomförs antingen som en integrerad tjänst inom befintlig verksamhet och som en del av yrkesutövarens arbetstid eller med hjälp av frivilliga terapeuter.

Walk in-terapin bygger på en session i taget

En session i taget-terapi är inte en egen terapiform, utan ett arbetssätt som inkluderar element från bland annat lösningsfokuserad terapi. En session i taget-terapin (single session therapy) har utvecklats sedan slutet av 1980-talet i USA under ledning av Moshe Talmon, Michael Hoyt och Robert Rosenbaum.

En session i taget-terapin är ett arbetssätt som baseras på resultat från flera internationella studier som visar att upp till hälften av klienterna har fått den hjälp de önskade från ett enda möte. Av de klienter som deltog i en session rapporterade 88 % betydande framsteg i lösningen av det problem som behandlades. Det har inte heller funnits några signifikanta skillnader i behandlingsresultaten mellan klienter som deltog i en session och de som deltog i flera sessioner. (Talmon 1990, citerat i Hoyt 2019.) Ett enda möte kan alltså ha en stor betydelse i klientens liv.

I en session i taget-terapin strävar man efter att identifiera klientens önskemål om förändringar i sin livssituation, formulera konkreta, små mål samt hitta nya perspektiv, resurser och styrkor. Vid slutet av varje möte utvärderas terapins effektivitet tillsammans med klienten, och man diskuterar vad som kan tas med från sessionen och om det finns behov av ytterligare möten eller annan form av stöd. Det är viktigt att erkänna mötets unika karaktär, även om nya möten kan komma senare. Ett enda möte kan vara en komplett terapi med början, mitt och slut. När hjälpen inte behöver vänta växer inte heller problemen sig för stora. När rätt riktning är klar behövs kanske inga nya möten.

En session i taget-terapin kan vara både effektiv, ekonomisk och anpassad efter klientens behov. Terapeutens och klientens goda samarbete är en förklaring till terapins effektivitet. I Walk in-terapin betonas klientens och terapeutens gemensamma förståelse av målen och aktiviteterna samt terapeutens respekt, närvaro och intresse för klientens upplevelse.

Walk in-terapi – verksamhet till din egen ort/församling?

Verksamheten drivs nu nationellt av Barn- och ungdomscentralen med stöd från Wihuris stiftelse. I oktober påbörjas ett projekt för att nationellt sprida Walk in-terapin, som förvaltas och genomförs av Barn- och ungdomscentralen och finansieras av Europeiska socialfonden (ESF). Målet för projektet är att under tre år öka tillgängligheten till Walk in-terapin nationellt genom att utbilda 120 nya Walk in-terapeuter och skapa en verksamhetsmodell och strukturer som stödjer verksamhetens kontinuitet. Målet är att expandera verksamheten till 25 nya mottagningar, som möter cirka 2000 unga klienter under 29 år årligen. Projektet finansieras av Europeiska socialfonden, ESF. Nu har församlingarna ett utmärkt tillfälle att starta Walk in-terapi, då projektet kan stödja igångsättandet av verksamheten bland annat genom att utbilda lokalt ansvariga anställda eller frivilliga till Walk in-terapeuter.

Med hjälp av Walk in-terapin kan vi erbjuda lättillgänglig, kostnadsfri hjälp till allt fler unga. Genom förebyggande och reparativ tjänst kan vi förhindra att problemen blir mer komplexa, fördjupas och får långsiktiga konsekvenser. Tidigt, rätt-tajmat stöd har i flera undersökningar visat sig vara tillräckligt i många fall, och fortsatta tjänster är inte nödvändiga. Tanken är att hjälpa den behövande innan behovet av hjälp blir till ett behov av vård.

Källa: Hoyt, M. 2019. Single-session therapy: when the first session may be the last
https://ccny.buffalo.edu/wp-content/uploads/sites/70/2019/05/CCNY-2019-Hoyt.pdf(Vieraile ulkoisella sivustolla. Linkki avautuu uuteen välilehteen.) (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)

Text: Mikko Mäkelä, verkställande direktör, prost
Lasten ja nuorten keskus ry

Under Ansvarsveckan har det publicerats många intressanta artiklar och inlägg av ERF:s sammarbetspartners och medlemskyrkor. Diakonissanstalten är ERF:s partnerskapsorganisation och deras projektledare Carolin Ahlvik-Harju har skrivit en artikel till Ansvarsveckan angående romer situation och ställning i Finland.

Att arbeta med och bland invandrarromer är många saker, men en sak som präglar tillvaron är att jag ständigt påminns om mina egna privilegier. Privilegiet att få växa upp i ett tryggt land. Privilegiet i att få bo i ett varmt hem. Privilegiet i att alltid ha mat på bordet. Privilegiet i att ha fått gå i skola och studera. Länge. Ja, till och med privilegiet att kunna läsa. Privilegiet i att som kvinna få välja vad jag vill arbeta med. Privilegiet i att få gifta mig om jag vill, då jag vill, och med vem jag vill. Privilegiet i att se ut ungefär som de flesta. Privilegiet i att kunna räkna med respektfullt bemötande. Privilegiet i att få föda barn på sjukhus. Privilegiet i att sällan särbehandlas i negativ bemärkelse.

Självklarheter, säger någon. Grundläggande mänskliga rättigheter, säger någon annan. Privilegier, säger jag.

En annan sak som jag ofta konfronteras med i mitt arbete med romer är något jag vill kalla för undantagets logik. Undantagets logik handlar om att inga befintliga tolkningsramar riktigt fungerar för att förstå romernas komplexa historia, livssituation eller hur de behandlas i många sammanhang. I många länder finns ingen lagstiftning som skyddar romernas rättigheter. Det finns nästan ingen service som är skräddarsydd för just deras behov. Oberoende av om det handlar om deras skyldigheter eller rättigheter så är det lite som med finska språkets grammatik: det finns alltid ett undantag. Och så ett till. Det finns så många sammanhang där romer alltid är undantag.

För många är romers livssituation och ställning i samhället en rätt perifer fråga. Nyhetsbevakningen då det gäller romer är närmast obefintlig, och trots ansatser från stödorganisationer och aktivister förblir romernas situation också en parentes i den politiska sfären. Inte ens i diskussioner kring invandring och integration ryms romerna med. I varje fall inte som mer än ett undantag.

Då invandrarromer från östra Europa började synas mer i den finska gatubilden i början av 2000-talet var reaktionerna från både myndigheter och gemene man tämligen negativa och fördomsfulla. Det pratades om “tiggeriproblemet”, snarare än om människor som desperat försöker försörja sig genom att sitta på våra kalla gator med en papperskopp i handen. Det pratades om att de är potentiella kriminella, och att man av säkerhetsskäl bör säkerställa att de inte bosätter sig permanent. Man förargade sig över att de sov under broar och på allmänna parkeringar, men erbjöd i de flesta fall inga alternativ. I vissa städer stängdes offentliga toaletter för att majoritetsbefolkningen tyckte att romernas användning av dem störde gatubilden, trots att inga större ordningsproblem konstaterats.

I de ovanliga fall där romer omtalades i positiva eller neutrala ordalag så handlade det ofta om att försköna nomadlivet som något kringresande romer njuter av och vill göra, utan att egentligen ha en blåblek aning om vilka människorna är som reser runt och varför. En del tyckte och tycker om att framhålla att invandrarromerna från östra Europa – till skillnad från många andra flyktingar och invandrare – har rätten att röra sig fritt mellan länder, och därmed kan åka hem om de inte är nöjda med sin tillvaro i Finland. Man klädde alltså in romernas migration som något självvalt. Och i vår kultur är ju det självvalda ett ideal och någonting positivt laddat.

Kruxet är bara att livet för de uppskattningsvis 10 miljoner romer som lever inom det fria EU:s gränser bäst beskrivs som omänskligt, ovärdigt, ojämlikt och ohållbart. I vissa länder är situationen bättre, men i många länder har inträdet i EU tvingat romer till sådan hopplöshet att många inte ser någon annan möjlighet än att söka värdighet någon annanstans.

Så sent som den här veckan har FRA – European Union Agency for Fundamental Rights – publicerat en rapport som avslöjar att 80 % av romerna runt om i Europa finns i riskzonen för att hamna under fattigdomsgränsen (jfr 17% för den övriga befolkningen). 22% av romerna har inget rinnande vatten. 29% av romska barn somnar hungriga minst en gång i månaden. Endast 44% av romska barn går i skola (siffran är mer än dubbelt så hög när det gäller övriga befolkningen). Därtill är det inte ovanligt att unga romska flickor bortgifts tidigt, eller blir offer för trafficking. En uppskattning är att mellan 50-80% av alla traffickingoffer från t.ex. Bulgarien är romska flickor och kvinnor.

Så när vi säger att romer väljer att lämna sina hemländer, så är nog vår föreställning av det valet som ett uttryck för den fria individens autonomi långt borta.

Många romer är EU- medborgare och kan därför fritt resa till andra EU-länder. Men då myndigheter förstör deras tillfälliga bosättningar (som man gjort i många länder, inklusive Finland), eller förbjuder tiggeri (som man gjort i många länder, och försökt göra i Finland). Då man normaliserar hatprat mot romer (som gjorts i många länder, och görs i Finland) och kriminaliserar fattigdom (genom att göra deras uppehälle illegalt om de inte uppfyller högt uppställda krav). Då fortsätter man tyvärr den kultur av “inte välkommen” som många romer flytt ifrån.

Undantagets logik gör sig gällande då Finland vill ha arbetskraftsinvandring, men helst inte romer. Undantagets logik blir tydligt då Finland upphöjer diversitet, men helst inte den som inkluderar romer. Undantagets logik blir smärtsamt då Finland säger sig måna om att invandrarfamiljer ska få leva tillsammans, men inte om de är romer. Undantagets logik är per definition att säga sig jobba för allas mänskliga rättigheter, samtidigt som man idkar en mycket sofistikerad form av diskriminering när det gäller just romer.

På Diakonissantalten har man under ett antal år byggt upp ett omfattande och målmedvetet arbete med och för romer både i Finland och i östra Europa. I mitt arbete får jag ofta bevittna den sofistikerade diskriminering som sker mot romer på de mest oväntade platser. I mitt arbete får jag ibland uppleva besvikelse då personer som svartmålats hela sina liv, blir den “skurk” de av världen förväntas vara.

Jag tror att vi behöver konventioner om mänskliga rättigheter som påminnelse om var ribban borde ligga då det gäller arbetet för en jämlikare och hållbarare värld. Men det jag sett i mitt arbete med romer är vi också behöver öva oss i en slags medmänsklig anständighet.

Min bön är att romerna ska bemötas med anständighet. Att de ska få bo under anständiga förhållanden. Att de ska ha anständiga arbetsvillkor. Att de ska ha möjlighet till en anständig utbildning. Att inget romskt barn skulle behöva somna hungrigt. Amen.

Carolin Ahlvik-Harju är teolog och har fungerat som projektledare för Diakonissanstaltens projekt Romporten. Texten ingick i Ansvarsveckans artikelsamling år 2021-2022.