Jag minns en påsk för bortåt 30 år sedan när jag och en kompis gick i kyrkan en påskdag. Ingendera var döpta, hon för att traditionen i hennes familj bjöd att hon skulle välja dopet själv och jag för att mina föräldrar i ungdomen hade lämnat sina respektive kyrkor. Orsaken till att vi gick till kyrkan var kanske att en tredje kompis’ kör skulle sjunga i högmässan. Någon annan orsak till att vi båda var på väg till Grankulla kyrka kommer jag inte på, för ingendera hade vi någon direkt koppling till vare sig lutherska kyrkan eller Grankulla. Men jag minns att vi välkomnades vid kyrkdörren av ett glatt leende och hälsningen: ”Kristus är uppstånden!”
Det finns ett svar på det där, det visste jag. Men hur jag än grävde i hjärnan hittade jag det inte. ”Jo.” Det var inte det man skulle svara, det visste jag också. Men något måste man ju säga. Och tack för psalmboken också.
Själva gudstjänsten minns jag ingenting av längre. Jag vet att det var en tid av sökande för mig. Jag hade aldrig varit kyrksam, men sedan tonåren hade jag haft en levande tro och det var dags att hitta en kyrka, min kyrka, Kyrkan med stort K. Ett eller två år senare hade jag gjort det. Påsken 1993 blev jag döpt i katolska S:t Henriks katedral. Jag firade 28 år som kristen (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) i år.
28 år av Kyrka och 28 år av att veta att svaret är ”Sannerligen uppstånden”.
Men också 28 år av ekumenik. För lutherska kyrkan är ju närvarande omkring mig hela tiden. Det är mot den jag ibland får lov att markera min katolicism, men också med den jag får markera min kristenhet mot en alltmer sekulariserad värld. Det är den lutherska kyrkan som de senaste 500 åren har tagit hand om S:ta Katarina kyrka här i Karis, där jag bor, och som har sett till att den står kvar och att vi idag kan be och fira mässa på precis samma ställe som så väldigt många generationer har gjort före oss. Även katolsk mässa.
Som nu senast i lördags. Efter en mässpaus på två månader körde min kyrkoherde, pater Rafal Czernia SCJ, från Helsingfors och firade den heliga mässan vid ett altare som av allt att döma användes redan för 550 år sedan, när kyrkan var nybyggd. Vi följde naturligtvis alla coronabegränsningar – vi fick vara högst fem personer + prästen på plats – och den enda stunden vi tog av våra munskydd var när vi tog emot eukaristin.
Men vilken glädje att få göra det! Halleluja! Sannerligen, sannerligen är han uppstånden!
I katolska kyrkan firas andra påsksöndagen – det som i lutherska kyrkan kallas första söndagen efter påsk och i ortodox tradition går under namnet Tomassöndagen, efter den där underbara tvivlande aposteln som vi säkert alla ibland avundas, men samtidigt är så tacksamma för – som den gudomliga barmhärtighetens söndag.
Jesus lär oss sin barmhärtiga kärleks logik, sa pater Rafal i sin predikan: ”Han led dödens plågor på korset, så att vi skulle kunna leva. Det svar vi kan ge Gud på det är vår kärlek till honom. När vi uppriktigt älskar Gud, då vill vi ge honom allt: vårt hjärta, vår själ, vårt bekväma liv.” Och då blir det som aposteln Johannes säger: när vi älskar Gud är buden är inte längre tunga (jfr 1 Joh 5:3).
Hand i hand med vår kärlek till Gud går vår kärlek till vår nästa. Pater Rafal fortsatte därför med att påminna om de barmhärtighetsgärningar som vi som kristna är kallade till.
I Katolska kyrkans katekes definieras de så här: ”Barmhärtighetens gärningar är de kärleksfulla handlingar med vilka vi kommer vår nästa till hjälp när det gäller hans materiella och andliga behov. Att undervisa, ge råd, trösta och styrka är andliga barmhärtighetsgärningar – liksom att förlåta och uthärda med tålamod. Kroppsliga barmhärtighetsgärningar består särskilt i att ge de hungrande mat, att ge de bostadslösa tak över huvudet, att klä de nakna, att besöka de sjuka och fångna, och att begrava de döda” (KKK 2447 (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)).
Barmhärtighetsgärningarna för också mina tankar 28 år tillbaka i tiden. Jag minns att en studiekompis försökte fatta vad det var jag höll på med när jag skulle bli upptagen i kyrkan. Det jag försökte säga om en odödlig själ och Kristi frälsningsverk gick inte hem hos henne alls. Kristi offer på altaret mässan viftade hon bort. ”Jag vill veta vad man ska göra om man är kristen? Vad innebär det rent konkret?” frågade hon. Jag famlade efter ett svar som skulle landa rätt men misslyckades gång på gång. Tills jag drog till med listan över barmhärtighetsverken. Det var en handgriplig kristendom som hon kunde förstå sig på.
Kring barmhärtighetsverk av olika slag är det också lätt att samlas, oberoende av vilken kristen tradition vi representerar och vilken plats goda gärningar har i vårt trosliv. Matutdelningen AndreasHelps (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) är ett strålande och ekumeniskt exempel på att ge mat åt hungrande.
Coronan ger förstås oss alla mer övning än vi strängt taget vill ha i den andliga barmhärtighetsgärningen att uthärda med tålamod. Men i stället för att bara bita ihop och tänka att vi ska uthärda kanske det här med att vänta ut coronan går bättre och är roligare om vi aktivt försöker hitta sätt att sprida Guds nåd och barmhärtighet. Kanske du idag kan tänka på att trösta och styrka någon i din närhet? För det går ju faktiskt att göra per telefon också.
På distans kan vi också be för varandra. Som det hette i en av förbönerna i lördags: ”Vi ber för oss alla, att vi alltid ska lita på Guds barmhärtighet och ivrigt visa varandra kristen barmhärtighet.” Herre, hör vår bön!
* * *
Läs också de andra inläggen på Kristen i Finland-bloggen. Och kom med i vår Facebook-grupp (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)!