I Hufvudstadsbladet läser jag debatten kring Torsten Fagerholms ledare från 5.9 (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) om klimatoro.
”En överdos av rädsla och otrygghet förvränger vår verklighetsuppfattning och gör oss misstänksamma. Uppgivenhet och vanmakt är inga recept för en sansad diskussion kring uppbyggande klimatåtgärder. Sund krismedvetenhet har slagit över i apati och cynism, som sätter demokratin i gungning”, skriver Fagerholm i sitt senaste svar (25.9 (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)) och jag känner frustrationen stiga i mig.
För det första är jag helt överens med det som Anders Sirén har skrivit i sina tidigare svar till Fagerholm (14.9 (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) och 18.9 (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)) men dessutom är jag överens med det Fagerholm svarar på, nämligen debattinlägget (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) av två universitetslektorer i pedagogik, min kusin Harriet Zilliacus och hennes kollega Pia Mikander (25.9 (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)). De skriver:
”I en ny studie i tidningen Lancet hävdar Hickman m.fl. (2021) att regeringarnas misslyckanden att avvärja och lindra klimatförändringen bidrar på ett betydande sätt till barns och ungas oro och ångest. Ångesten beror alltså till stor del på vuxenvärldens oförmåga att reagera och inte utgångsvis på att vi talar om krisen. Barn är lyhörda för vuxnas diskrepans i tal och beteende, och frågan vad vi skall göra är viktig och behöver besvaras.”
Hear, hear! säger jag, som brittiska parlamentariker som är överens med den som talar.
Det passar precis in med den fina intervju med Greta Thunberg (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) jag läste häromdagen i The Guardian. På frågan om varför hon drabbades av depression när hon var 11 år svarar hon att en orsak var att hon inte kunde fatta att ”folk inte verkade bry sig om någonting, att alla bara brydde sig om sig själva i stället för allt som hände i världen” (min översättning från engelskan).
Det handlar alltså om att barn märker av när vuxna säger en sak och gör något annat. För barn är inte dummare än att de reagerar på verkligheten omkring sig. Och verkligheten omkring dagens barn i västvärlden består dessvärre till stor del av vuxna som inte längre har koll. Och med ”inte längre har koll” menar jag alltså att de själv inte står på stadig grund i sin tillvaro och därför har svårt att hantera en sådan osäkerhetsfaktor som klimatproblematiken utgör.
”[D]är man utesluter Gud går livet till en början vidare som om ingenting hade hänt. De allra mest grundläggande val som vuxit fram under lång tid, livets grundstruktur finns fortfarande kvar, trots att de inte längre vilar på fast mark. Men när budskapet verkligen når fram, vilket Nietzsche har skildrat för oss, när det verkligen träffar människan i hjärtat, då blir allting annorlunda.”
Så skrev den blivande påve Benedict XVI år 2000 i ett nytt förord till Introduktion till kristendomen, en av hans böcker som ursprungligen gavs ut på tyska redan år 1968. Och det är där i ”inte längre vilar på fast mark” som jag tror att många befinner sig idag.
Folk tycker att ”demokratiska värderingar” är en självklarhet, men utan en kristen människosyn blir det svårare och svårare att argumentera varför vi ska ta hand om flyktingar och migranter i stället för att bara vakta våra egna gränser. Både yttervänster och extremhöger är ute och cyklar i väldigt sunkig terräng (vilket George Monbiot förtjänstfullt pekar på (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) i The Guardian). Men svaret på den ”apati och cynism” som Fagerholm oroar sig över är förstås inte att ösa på mer snömos och låtsas att en kris går att lösa med att man låter bli att kalla den för kris.
Som kristen vill jag i stället framhålla att kristendomen inte är något lösryckt. Med en levande tro följer en kristen människosyn och med skapelseberättelsen kommer ett bonus för miljön också: ett ansvar för skapelsen som inte går att skjuta över på ”kineserna” eller någon annan grupp eller individ. Din odödliga själ är din odödliga själ, inte någon annans.
Som biskop Anders Arborelius konstaterade häromåret (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.):
”Som kristna har vi alltid ett ansvar för den miljö där vi lever. Skapelsen har Gud anförtrott åt oss för att vi skall vårda den till hans ära. Det innebär både ett helt konkret ansvar att inte missbruka naturen och ett andligt uppdrag, alltså att låta Guds godhet och sanning få genomsyra den miljö där vi lever.”
Och det är det som är pudelns kärna i den här frågan, tror jag. Vi måste ta vårt ansvar om miljön, ja, men vi måste låta Guds godhet och sanning genomsyra den miljö där vi lever. Och det betyder att vi inte ska ljuga för våra barn och säga att allt blir bra även om vi inte gör någonting (eller bara gör något kosmetiskt, men inte så mycket att det orsakar besvär). I stället måste vi som kristna ta den Skapelsetid (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) vi nu firar på allvar.
Att kyrkor och kristna i Finland har engagerat sig för klimat och miljö i många år (se t.ex. här (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)) betyder nämligen inte att vi kan vila på våra lagrar nu. Men till exempel Ansvarsveckan (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.), vars tema i år är måttlighet, ger i oktober tillfälle att ta tag i ansvars- och klimatfrågor igen. Och framför allt att vi som kristna kan vittna för barn och unga om att det alltid finns ett hopp som vilar på en stadig grund: Guds kärlek!
Vi är inte ensamma med den här svåra situationen. Vi har ett ansvar för skapelsen, visst, och det ska vi inte nonchalera, men framför allt har vi en Skapare!
Jag citerar påve Franciskus’ bön för vår jord:
Kom med din helande kraft i vårt liv,
så att vi skyddar jorden och inte plundrar den,
så att vi utsår skönhet, inte förorening och förstörelse.
Berör deras hjärtan
som bara tänker på vinsten och vinningen
på bekostnad av de fattiga och jorden.
Lite senare i bönen kommer en rad som jag tycker att är väldigt viktig, i synnerhet för alla unga:
Vi tackar dig för att du är med oss varje dag.
Ja, tack Herre, för att du är med oss! Tack för att vi inte behöver reda ut hela den här klimatkrisen på egen hand! Tack för att du hjälper oss att hitta en väg framåt och att du är med oss även när vi stöter på motgångar. Tack för din kärlek som gör att det aldrig är för sent! Tack för liknelsen om den förlorade sonen som påminner oss om att vi alltid har ett hem i dig!
Hela bönen för vår jord finns för övrigt på Ansvarsveckans materialsidor.
Text: Sara Torvalds