Förra veckan firade vi Internationella kvinnodagen. På morgonen deltog jag i ett ekumeniskt kvinnodagskaffe via Teams och jag hade på förhand lovat bidra med en bön på svenska. I min bön sa jag bland annat det här:
Hjälp oss att känna igen dig i alla våra medmänniskor, i synnerhet i alla minoriteter, men också att känna igen vår egen roll i en eventuell majoritet. Visa oss vägen att i alla situationer vara Guds barn och sanna systrar för varandra och alla människor, oberoende av hudfärg, kultur eller andra olikheter.
Led oss att se olikhet som rikedom och en naturlig del av den mänskliga familjen. Gör det till en påminnelse om den rikedom som finns i den heliga familjen, men också i Treenigheten.
På kvällen bänkade jag mig framför datorn igen, närmare bestämt YouTube-sändningen (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) från Helsingfors domkyrkas Krypta, där det var dags för det ekumeniska evenemanget Kun värillä on väliä – Syrjintä kristillisissä yhteisöissä, alltså ungefär ”När färg gör skillnad – Diskriminering i kristna samfund”. Arrangörer var Ekumeniska Rådet i Finland, Helsingfors domkyrkoförsamling och lutherska kyrkans Kyrkostyrelse.
Evenemanget hade två huvuddelar: först en diskussionsdel med sakkunniga och sedan, efter ett musikaliskt mellanspel, en diskussionsdel med det som här i Finland kallas erfarenhetsexpert, alltså någon som själv har upplevt det man talar om – i det här fallet rasism.
Jag tar i det följande upp den första delen av kvällens program (men den som kan finska kan gärna se hela programmet på YouTube (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)), för jag tycker det är ett angeläget ämne som vi inte ska avskärma oss för bara för att det här evenemanget (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) gick på ett annat språk än svenska.
Strukturell rasism
I panelen satt Shadia Rask, forskningschef på THL; Hanna Mithiku, ordförande för Helsingfors kyrkliga samfällighets kyrkofullmäktige och anställd på Fredsforskningsinstitutet; och Saija Kainulainen, teologie studerande och ordförande för Ekumeniska Rådets sektion för jämställdhet. Ordet leddes av Adwoa Brewu, som koordinerar det engelska ungdomsarbetet inom Suomen metodistikirkko.
Diskussionen kom i gång direkt när Adwoa ställde frågan vad strukturell rasism riktigt är. Shadia Rask var först på bollen:
– Strukturell rasism är upprepad praxis och regler som bygger på rasistiska tankemönster och som är en fast del av vårt samhälle och våra institutioner, sa hon.
Det handlar alltså om att vi som samhälle, som gemenskap – kollektivt – har samma diskriminerande fördomar och tankemönster. När många människor något som på samma sätt innebär att en viss grupp i samhället eller gemenskapen diskrimineras så blir det ett större problem än enskilda skeenden.
Antirasism handlar om att göra något. Det räcker inte med att säga ”vi har nolltolerans mot rasism”, utan det gäller att identifiera de diskriminerande mönstren och bryta dem i praktiken, påpekade Adwoa Brewu.
Hanna Mithiku konstatera de att det här är ett samtal som har varit förvånansvärt frånvarande i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Man har inte talat högt om vad som utesluter vissa människor, om vem som för synas och vem som får representera kyrkan.
– Ganska lättvindigt placeras folk i en snäv form. Det vita är standarden, alla med annan hudfärg ska förklara vad de gör här, sa Hanna.
Rasism gör livet trångt
Hanna nämnde sina teologistudier som ett exempel:
– De största lutherska kyrkorna utanför Norden finns i Etiopien och Tanzania. Men pekar någon här på teologer därifrån?
Saija Kainulainen presenterade i sin tur Anglikanska kyrkans europeiska stifts antirasismprogram Breathing Life, som har fått sitt namn efter George Floyds sista ord i händerna på en vit polis i USA, ”I can’t breathe”, jag kan inte andas.
– Rasism gör livet trångt, men när vi bekämpar rasism ger det oss rum att andas, påpekade Saija.
Shadia konstaterade att en förändring försvåras av att det finns de som föreställer sig att de drar nytta av rasism.
Hanna sa att kyrkorna i allmänhet har det teoretiska under kontroll:
– Värdegrunden i den lutherska kyrkan är stark, vi är alla lika viktiga och skapade av Gud, och det syns till exempel i ställningstaganden om asylsökande. Men det kan också vara en svaghet, för det finns en risk att man fastnar i idealet, varnade hon och fortsatte:
– Man säger att vi alla är lika värda, vi ser inga färger, men sen sluter man ögonen för det att alla ändå inte behandlas lika, att det inom det finländska samhället och inom lutherska kyrkan finns strukturer som utesluter människor.
Skillnad på invandrare och ”normalt” folk?
Ett konkret exempel är att en församling kan ha ”invandrararbete” skilt och så har man den ”normala” verksamheten skilt.
Ett sätt att komma åt problematiken på institutionell nivå är en likabehandlingsplan. Det ger verktyg för ett mer långsiktigt arbete, sa Shadia.
Hanna påpekade att inställningen till mission också kan vara problematisk. Men hon lyfte upp Finska Missionssällskapet som en organisation som nu har varit villig att diskutera missionens historia, dess förhållande till kolonialismen och hur det arvet syns idag. För det finns mycket att ta upp:
– På vilka sätt talar man om de länder där det nu finns en stor egen luthersk kyrka? Talar man fortfarande som förr om att man har kommit med ”civilisation” till ett ”ociviliserat” land? För så var det ju inte. Till exempel i Etiopien, där min pappa är född, har det funnits kristna sedan år 450. Det är bra mycket längre än det har funnits kristna i Finland, men bilden här ser annorlunda ut, framhöll Hanna.
Färgblind eller inte?
Shadia påpekade i sin tur att dagens rubrik också kan väcka en motreaktion. Ska färgen få synas eller ska vi vara färgblinda?
– I en idealvärld, där likabehandling är verklighet, då gör färgen ingen skillnad. Men i dagens värld, när likabehandling inte är verkligheten, då är det viktigt att vi ser färgen. På så sätt låter vi bli att sluta ögonen för ojämlikhet och privilegier.
Shadia Rask vill också påminna om att antirasism inte bara handlar om vackra ord på i festtal. Det som behövs är att befolkningens mångfald beaktas i vardagen:
– Vi ska inte bara ha speciella familjeklubbar, till exempel, som är avsedda för någon specifik målgrupp, utan all verksamhet borde hela tiden beakta att människor är olika och har olika behov. Då får alla uppleva att de hör hemma här och är välkomna.
Hanna Mithiku var inne på samma linje:
– Jag hoppas verkligen att det här samtalet fortsätter.
Bara en början
Jag tror att alla i publiken i Kryptan eller vid datorn höll med om det.
På finlandssvenskt håll snusade vi ju lite på den här problematiken förra året när vi ordnade ett webbinarium om majoritet och minoritet (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.), men jag tror att vi även i finlandssvenska församlingar, samfund och sammanhang måste komma ihåg att vakta på oss själva, så att vi inte låter oss luras av att våra ideal är de rätta.
Vi måste fortsätta arbeta för Guds rike här och nu, för det är väldigt uppenbart att världen inte är där än.
Jag avslutar med några rader till ur den ekumeniska morgonbönen:
Låt oss i dag få glädja någon som vi möter på vår väg
– och i detta möte finna dig själv.
Låt oss kunna göra det som är gott, rätt och sant i dina ögon
– och söka dig av hela vårt hjärta.
Förlåt oss i nåd vad vi har brutit mot din kyrkas enhet
– och låt oss bli ett hjärta och en själ.
Text: Sara Torvalds