Under den senaste tiden har Johannesevangeliet ofta lästs som evangelietext i den lutherska kyrkans gudstjänster. Under påsktiden har texten ofta hämtats ur Jesu avskedstal, där också Jesu bön finns – den som blivit något av ett ”motto” för ekumeniken: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.”
I Johannesevangeliet finns en särskild spänning. Å ena sidan är evangeliet genomsyrat av kärlekens budskap. Guds kärlek till Sonen och till världen, liksom Jesu efterföljares kärlek till nästan och till varandra, står i centrum för Jesu ord och handlingar. Kärleken är motivet och redskapet för Guds gärningar – och mer än så: själva Guds väsen. Å andra sidan framträder på evangeliets sidor en djup klyfta och tudelning mellan världen och Jesu efterföljare. Johannesevangeliet delar verkligheten i gott och ont, ljus och mörker, olika maktsfärer. I evangeliets världsbild märks sannolikt, utöver Jesu undervisning, också evangelistens och hans gemenskaps erfarenheter av brytningen med synagogan och de svårigheter som följde av livet som en liten religiös minoritet utan etablerad ställning i samhället.
Under de senaste åren har vi tvingats följa hur polariseringen ökat i världen. Gränser mellan ”de egna och de andra” dras utifrån det ena eller andra kriteriet. Murar byggs högre och vallgravarna grävs djupare. Det allt hårdare samhällsklimatet förgiftar gemenskapen både mellan och inom nationer. Maktpolitikens samt den ekonomiska och militära imperialismens fräcka återkomst på bekostnad av en världsordning som byggt på avtal och diplomati, fascismens och oligarkiernas grepp om demokratin samt de redan pågående brutala anfallskrigen väcker rädsla för att världen inte lärt sig någonting av världskrigen.
Men den andra rösten i världen har inte helt tystnat. Många medborgarorganisationer, institutioner, gemenskaper och individer arbetar för att mildra polariseringen. Ekumeniska Rådet i Finland vill vara en del av detta arbete. I ekumenikens kärna finns sökandet efter gemenskap, dialogen samt förmågan att se och erkänna den andra. Den ekumeniska rörelsen har mycket att bidra med när det gäller att lösa upp spänningar och minska motsättningar.
Men har Ekumeniska Rådet i Finland och den ekumeniska rörelsen i vidare mening något eget att bidra med i kampen mot polariseringen? Jag menar att svaret är ja. Som kristna upplever vi att enhetens grund ligger djupare än gemensamma intressen. Enheten beror inte på oss människor, utan på Guds väsen som treenighet – Faderns, Sonens och den heliga Andens enhet. Denna enhet förverkligas inom treenigheten, mellan Gud och människan samt mellan människor genom Kärleken. Enheten är inte bara instrumentell. Enheten är väsensmässig. Kärleken är inte bara ett medel. Kärleken är en del av själva varat.
Kärleken är motiv, redskap och väsen.
När man reflekterar över kärnan i evangelisten Johannes teologi kan man märka att inte heller Johannes hade förlorat allt hopp om världen. Den tudelning han beskriver är inte oöverstiglig. Också Jesu ord i bönen vittnar om detta hopp: ”för att världen skall tro att du har sänt mig”.
Författare:
Rev’d Miika Ahola, Anglican Church in Finland
Styrelsemedlem i Ekumeniska rådet i Finland