I sommar hade jag den underbaraste upplevelsen: i några dagar satt jag i kyrkan på Kökar och sjöng gregorianska sånger. Nej, jag sjöng inte sånger egentligen. Jag sjöng ut lite toner och ljud, och medan jag gjorde det tänkte jag på Gud. Jag sjöng en bokstav som blev en bön, och det var det bästa jag gjort på länge.
Framme vid altaret satt vår kursledare Henrika Lax och plinkade lite grundtoner på sin kantele. Utanför var det fuktigt och hett, inne var det svalt och heligt. Ibland tittade någon turist in och backade snabbt ut igen. Jag kände mig så förunderligt lycklig. Jag kunde inte själv förstå hur det var möjligt att bli så lycklig av att sjunga A eller kanske E.
Från 1300-talet till 1500-talet fanns på Franciskanermunkar på Hamnö på Kökar. Kyrkan på Kökar – från 1784 – står delvis på den gamla konventskyrkans grund. Varje gång jag besöker Hamnö känner jag av något som jag inte kan klä i ord. Vad är det med den platsen? Är det munkarnas böner som satt sig i själva berget, som sipprat ner i marken och nu bär upp oss när vi kommer hit för att vi är trötta och ledsna?
Ibland, märker jag, måste jag helt enkelt närma mig Gud på ett nytt sätt. Jag har tappat bort mig, och inget som funkade förr fungerar längre som det ska. Jag ber böner som jag lånat av Anne Lamott: ”Kära Något Någonting, jag vet inte vad jag håller på med. Jag ser inte vart jag är på väg. Jag blir mer och mer vilsen, mer och mer rädd, mer och mer trängd. Hjälp.”
Och sedan där i kyrkan kan det till exempel vara så här: ”Kära Något Någonting. Jag märker att jag når fram till dig med att sjunga E här i den här lilla vita kyrkan, särskilt om jag inte alls tänker på hur det där E:et låter eller om det kanske sjunkit från det ställe där det började. Kära Något Någonting: jag är så tacksam att du sände den här strimman av frid rakt in i mitt hjärta här på det här stället, som ligger längst ut i havet. Tänk att du ville göra det för mig. Tack. Tack. Tack.”
Det här låter kanske inte väldigt stort. Men för mig, som känt mig bortdomnad från Gud ganska länge, var det inget mindre än ett under.
Sofia Torvalds
är lutheran, redaktör på Kyrkpressen (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) och författare (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.).