Böneveckan för kristen enhet 2026

… en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. (Efesierbrevet 4:4)

 I år har bönerna och reflektionerna för Böneveckan för kristen enhet förberetts av de troende i Armeniska apostoliska kyrkan, tillsammans med deras bröder och systrar i Armeniska katolska kyrkan och de armeniska evangeliska kyrkorna. Detta material utvecklades, skrevs och diskuterades vid Armeniska apostoliska kyrkans historiska andliga och administrativa centrum, modersätet Heliga Etchmiadzin i Armenien. Detta skedde under de inspirerande dagarna för välsignelsen av myron (helig olja) då katedralen där återinvigdes, den 28–29 september 2024. Detta högtidlighållande gav det armeniska folket och medlemmarna i beredningsgruppen en unik möjlighet att reflektera över och fira den gemensamma kristna tron som fortfarande är levande och bär frukt i våra kyrkor idag. Materialet bygger på sekelgamla traditioner av tillbedjan och böner som använts av det armeniska folket, tillsammans med hymner som har sitt ursprung i de gamla klostren och kyrkorna i Armenien. En del av detta går så långt tillbaka som till 300-talet. Böneveckan för kristen enhet 2026 är en inbjudan att ta del av detta gemensamma kristna arv och att fördjupa oss i den samhörighet i Kristus som förenar kristna över hela världen.

Den gudomliga enheten är central

Enhet är inte bara ett ideal, det är ett gudagivet uppdrag som ingår i själva kärnan av vår kristna identitet. Det är ett uttryck för det innersta i kyrkans kallelse – en kallelse att, mitt i vår mångfald, återspegla den harmoniskt flerstämmiga enhet som vårt liv i Kristus innebär. Denna gudomliga enhet är central i vårt uppdrag och hålls vid liv av Jesu Kristi djupa kärlek, han som har pekat på enheten som ett mål att sträva mot. Det är också något aposteln Paulus lyfter fram när han skriver i sitt brev till efesierna att det är ”… en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp” (4:4). Årets bibelvers sammanfattar den kristna enhetens djupa teologi. Genom hela Bibeln genljuder Guds kallelse till enhet, ända från begynnelsen. Abrams vädjan till Lot är ett uttryck för en gudagiven längtan efter fred och harmoni bland de troende: ”Inte skall det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt.” (1 Moseboken 13:8). Abrams uppmaning till samförstånd och ömsesidig respekt, trots att de till slut går skilda vägar, betonar vikten av att leva i fred. Denna gudagivna upp[1]maning fortsätter i 3 Moseboken 19:18, där Gud befaller: ”Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” Sådana bud påminner oss om att förlåtelse och kärlek är nödvändiga för att bevara enheten i de troendes gemenskap. I Psaltaren besjungs hur vackert det är med enhet bland Guds folk: ”Vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsam[1]mans.” (Psaltaren 133:1). Det här bildspråket understryker hur viktig enheten är i Guds plan med sitt folk. Ordspråks[1]boken, i sin tur, varnar för oenighet bland Guds folk och säger att Gud föraktar dem som vållar strid mellan bröder och systrar (Ordspråksboken 6:19), och lär oss att tålamod och förlåtelse är avgörande för att upprätthålla samförstånd (Ordspråksboken 19:11).

Vår enhet ska vara ett vittnesbörd

I Nya testamentet lyfter Jesus Kristus begreppet enhet till en andlig dimension, som något som speglar den djupa relationen mellan honom och Fadern. Enhet bland hans efterföljare är inte bara frånvaron av konflikter, utan ett djupt, andligt band som återspeglar enheten i den heliga Treenigheten. Jesu bön i Johannesevangeliet 17:21 innebär en uppmaning till alla troende att vara ett eftersom han och Fadern är ett, vilket visar att vår enhet är grundad i vår rela[1]tion med Kristus och i vårt gemensamma uppdrag att dela de goda nyheterna. Jesu grundläggande befallning att vi ska älska varandra så som han har älskat oss (Johannesevangeliet 13:34–35) understryker att denna kärlek utgör kärnan i vår enhet. Den uppoffrande och osjälviska kärleken är det sammanhållande bandet i vår gemenskap och samtidigt det främsta vittnesbördet om vårt lärjungaskap. Jesu bön, att vår enhet ska vara ett vittnesbörd för världen (Johannesevangeliet 17:23), är en bestående påminnelse om hans gudomliga uppdrag. Apostlarna upprepar temat i sin undervisning.

Paulus betonar i sina brev vikten av enhet inom kyrkan och uppmanar oss att leva värdiga vår kallelse med ödmjukhet, mildhet, tålamod och kärlek (Efesierbrevet 4:1–3). Paulus vision om enhet, i Romarbrevet 12:6, pekar på mångfalden av gåvor som bygger upp Kristi kropp. Hans vädjan om harmoniska relationer i 2 Korinthierbrevet 13:11 och Filipperbrevet 2:1–2 uppmanar troende att ha ett enda sinnelag och en ande i sin överlåtelse till Kristus, vilket understryker det gudomliga uppdraget att söka enhet, samtidigt som det bekräftar vår mångfald. I Efesierbrevet 4:4 sammanfattar Paulus sin undervisning om enhet och betonar även här att Kristi efterföljare utgör ”en enda kropp och en enda ande”, förenade i ett enda hopp. Med den här metaforen betecknas kyrkan som en sammanfogad enhet som överskrider geografiska, nationella, etniska och traditioners barriärer. Paulus använder metaforen om kyrkan som Kristi kropp för att beskriva en enhet i den mångfald som delarna utgör. Han skriver till korinthierna: ”Ty liksom kroppen är en och har många delar, och de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus.” (1 Korinthierbrevet 12:12). I sitt brev till kolosserna utvecklar Paulus bilden ytterligare, när han beskriver Kristi roll som huvud för den enade kroppen med olika lemmar: ”…han är huvudet för kroppen, för kyrkan.” (Kolosserbrevet 1:18).

Kyrkan består alltså av många delar, men fungerar som en sammanhållen helhet. Varje del har en unik roll och bidrar till kyrkans övergripande liv och uppdrag. Att erkänna att vi är en del av en universell kropp i Kristus uppmuntrar till globalt samarbete för att sprida hans evangelium och tjäna mänskligheten. Det flyt[1]tar vårt fokus från interna splittringar till ett gemensamt uppdrag. Det omvända gäller också: om man begränsar Herrens missionsbefallning, att gå ut i världen och göra alla folk till lärjungar (Matteusevangeliet 28:19), till att gälla en gemenskap som definieras av etniska, geografiska eller socioekonomiska gränser, fråntar man den gemenskapen en av de mest bärande grundstenarna, nedlagd av Herren själv: enheten mellan hans efterföljare över hela världen. Begreppet ”en kropp” i Efesierbrevet 4:4 beskriver kyrkans väsen. Kristendomen överskrider kulturella och nationella gränser och förenar troende över hela världen i tro och hopp. Denna gemenskap, så som den tecknas i Uppenbarelseboken 7:9, där varje kultur, stam, folk och språk är representerat, ger styrka och uppmuntran till troende och bekräftar deras samhörighet inom Kristi kropp.

Anden främjar en djup, andlig samhörighet

 Paulus betonar vikten av kristen enhet och lägger till ”en ande”, och syftar på den heliga Anden som upprätthåller denna gemenskap och ger kyrkan kraft att uppfylla sitt upp[1]drag. Den heliga Anden är källan till andligt liv och vägled[1]ning bland troende vilket gör att de olika medlemmarna i kyrkan hör samman i sin tro och i sin avsikt. Anden främjar en djup, andlig samhörighet mellan troende, överbryggar skillnader och skapar ett band som återspeglar enheten i den heliga Treenigheten. Detta gemensamma andliga band är en utgångspunkt för försoning, och det vägleder troende runt hela jorden och utrustar dem för effektivt vittnesbörd och tjänst. Den här världsomfattande vägledningen hjälper oss att förena våra olika uttryck för tro med kyrkans kärn[1]uppdrag. Undervisningen om kyrkans enhet utvecklas ytterligare av aposteln i Efesierbrevet 4:4 när han säger att alla kristna är kallade till ”ett enda hopp” om frälsning och evigt liv. Detta ”enda hopp” innebär att alla troende strävar mot samma mål – evigt liv i Kristus.

Detta är det yttersta målet och motivationen för ett kristet liv, vilket ger en gemensam vision och ett gemensamt syfte för alla troende och förenar dem på deras trosvandring och i deras dagliga liv. Denna gemensamma vision överbryggar konfessionella och kulturella klyftor och uppmuntrar kristna att arbeta tillsammans på alla sätt de kan. Att göra ”ett gemensamt hopp” till målet för vår kallelse som kristna definierar vår delaktighet i kyrkan som en världsomfattande gemenskap som tillsammans bär på hoppet om frälsning och evigt liv. I en värld med olika och ofta splittrade traditioner och ut[1]tryck för kristen tro, påminner Efesierbrevet 4:4 oss om att alla troende är en del av Kristi ”enda kropp”. Denna enhet handlar inte om enighet och likformighet utan om ett gemensamt engagemang för den kristna trons kärnsanningar. När kristna med olika bakgrund möts med ett gemensamt mål och en gemensam vision på ett äkta och uppriktigt sätt, fungerar det som ett kraftfullt vittnesbörd om den heliga Andens förvandlande kraft.

Under liturgin omfamnar de troende varandra

Genom sina praktiker och sin undervisning erbjuder Armeniska apostoliska kyrkan oss att på ett djupgående sätt reflektera över enhetens väsen inom Kristi universella kropp, inte bara som en fin tanke utan som en levande verk[1]lighet. Genom att stämma in i trosbekännelsen uttrycker de troende sin tro på ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka” och bekänner därmed att denna enhet är central i deras andliga liv. Detta engagemang för enhet kommer till fullt uttryck i kyrkans eukaristiska sammankomster, där församlingens inte bara ber för kristna runt om i världen och deras andliga ledare, utan också för kyrkans enhet i sig själv. Varje söndag under liturgin omfamnar de troende varandra och sjunger ”Kyrkan har blivit en” – ett påtagligt uttryck för vår gemensamma tro och vårt gemensamma uppdrag.

Den Armeniska apostoliska kyrkans och hennes ledares rika historia, fylld av martyrskap, säger mycket om kyrkans orubbliga ansträngningar och motståndskraft för att bibehålla den kristna tron i Armenien och den omgivan[1]de regionen. Enhet inom kyrkan bör innebära mer än lä[1]romässiga försanthållanden: det är en levd erfarenhet som fördjupar den andliga identiteten och stärker dess gemen[1]samma vittnesbörd. Genom att omfatta och leva ut denna enhet hedrar Armeniska apostoliska kyrkan inte bara sina heliga traditioner utan bidrar också på ett meningsfullt sätt till den bredare enheten i Kristi världsvida kyrka. Genom att reflektera över allt detta inbjuds vi alla att erkänna och ta vara på enhetens förvandlande kraft, både inom våra egna trossamfund och i kyrkan i stort.

Andlig mognad innebär att vi omfamnar våra olikheter samtidigt som vi strävar efter enhet lika kraftfullt som vi söker en läromässig sanning. Vår styrka ligger i vår förmåga att spegla Kristus genom vår enhet och visa hans kärlek och nåd till världen. Genom att leva ut denna gudomliga kallelse fullföljer vi vårt uppdrag, ärar Kristus och främjar hans rike på jorden. Låt oss ta emot denna gudomliga enhetskallelse, inte som ett abstrakt ideal utan som ett helt avgörande uttryck för vår tro. I en värld där Kristi kropp sargas av splittringar inom och mellan traditioner och konfessioner, riktar sig apostelns uppmaning om enhet till var och en av oss, inte bara som separata kyrkogemenskaper, utan också som individer inom våra gemenskaper. Genom att leva i enhet vittnar vi inte bara om vår Herre Jesu Kristi kärlek och kraft, utan vi förkroppsligar också kärnan i hans undervisning. Låt oss stödja varandra och uppmuntra våra olika gåvor och förmågor, och på så sätt reflektera Kristi kärlek och främja hans verk på jorden.

Dagens bibelvers
Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull,
att leva värdigt er kallelse… (Efesierbrevet 4:1).

Ytterligare bibelställen
Mika 6:6–8
Psaltaren 133
Markusevangeliet 3:13–15

Reflektion
I Efesierbrevet 4:1 betonar Paulus vikten av att leva ”värdigt
er kallelse”, en kallelse som är oupplösligt förbunden med
enheten i den kristna gemenskapen. Mitt i ett splittrat
samhälle kallar evangeliet troende att övervinna hinder
och främja försoning. Denna gudomliga kallelse är en
inbjudan till att förkroppsliga Guds karaktär i de troendes
gemenskap. Genom att leva i samklang med denna kallelse
återspeglar vi inte bara Kristi undervisning utan bidrar
också till enheten och växten i Kristi kropp. Att erkänna och
omfamna denna kallelse är avgörande för att leva ut den
kristna gemenskapens djupaste väsen och vårda harmoniska, stödjande relationer.

En fråga att fundera över
Hur inspireras du, när du reflekterar över den kallelse som
beskrivs i Efesierbrevet 4:1, att aktivt bidra till enhet i din
lokala församling och i bredare kyrkliga sammanhang?

Bön
Ljusets Gud, du har kallat oss ut ur mörkret till ditt ljus.
Må vårt svar på din kallelse leda oss till att aktivt söka försoning och dela ditt ljus i världen.
Amen.

Dagens bibelvers
… alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i
tålamod och kärlek (Efesierbrevet 4:2).

Ytterligare bibelställen
Sakarja 7:8–10
Psaltaren 25:6–10
Lukasevangeliet 10:30–36

Reflektion
Aposteln Paulus manar oss att leva på ett sätt som är värdigt
vår kristna kallelse, genom att ge djupgående social vägledning. Han uppmanar de troende att alltid vara ”ödmjuka och milda” och att ”ha fördrag med varandra i tålamod och
kärlek” (Efesierbrevet 4:2). Den här kallelsen från Gud
handlar inte enbart om en personlig resa utan tar också
gestalt på ett levande sätt i vårt samspel med andra. De fyra
dygder som Paulus lyfter fram här – ödmjukhet, mildhet,
fördragsamhet och tålamod – är avgörande för att vårda
kärleksfulla relationer. Att förkroppsliga dessa dygder innebär att närma sig andra i en anda av genuin ödmjukhet, att visa mildhet även mot dem som prövar vårt tålamod och att
ha fördrag med dem som utmanar oss. Djupast sett handlar
det om att ha tålamod med varandra trots våra olikheter,
och därigenom återspegla en kärlek som överskrider alla
världsliga skiljelinjer och förkroppsligar den nåd som finns
i Guds gränslösa barmhärtighet.

En fråga att fundera över
Hur kan dygderna ödmjukhet, mildhet, fördragsamhet
och tålamod, som nämns i Efesierbrevet, hjälpa oss som
troende att hantera splittringar och övervinna dem i våra
lokala kristna församlingar?

Bön
Herre Jesus Kristus,
du visar oss att vi ska ha tålamod med varandra i ödmjukhet
och mildhet. Må det ljus som du har lyst upp vår väg med
leda oss mot enhet och hjälpa oss att läka de sår av splittring
och likgiltighet som ofta bryter isär gemenskaper.
Amen.

Dagens bibelvers
Sträva efter att med friden som band bevara den andliga
enheten (Efesierbrevet 4:3).

Ytterligare bibelställen
Jesaja 11:6–9
Psaltaren 86:8–13
Johannesevangeliet 14:27–31

Reflektion
Fred är en avgörande faktor för att upprätthålla enhet i
kyrkan. I Efesierbrevet 4:3 betecknar ”friden som band”
en vital och aktiv princip som inte bara förenar utan också
upprätthåller enheten i den kristna gemenskapen. Kristus,
Fredsfursten ( jfr Jesaja 9:6), predikade fred och försoning. Fred och frid är en av Andens frukter ( jfr Galaterbrevet 5:22), både en gåva och ett resultat av Andens verk.
”Fridens band” är en aktiv kraft som upprätthåller kyrkans
sammanhållning och håller samman olika medlemmar,
trots skillnader i bakgrund eller åsikter. Fred främjar meningsfulla relationer, vilket gör det möjligt för troende att
samspela med varandra och lättare förlåta varandra. Paulus
betonar det faktum att sann enhet kräver ett kontinuerligt
engagemang för fred – den kallar oss som medlemmar att
aktivt odla och främja freden.

En fråga att fundera över
Hur påverkas våra dagliga samspel och relationer i våra
samhällen av Paulus undervisning om att fred och frid är en
Andens frukt, särskilt när det finns behov av försoning eller
förlåtelse?

Bön
Herre Jesus Kristus, du är Fredsfursten.
Stärk fredens band mellan oss och i vår oroliga värld.
Förvandla hjärtan hos alla som för krig, rör vid såren på alla
som är drabbade av krig.
Vi ber särskilt för folken i Armenien, Artsakh och deras
släktingar över hela världen.
Låt ljuset från din kärlek lysa på alla mörka platser i vår
värld och påskynda den dag då alla folk kan leva tillsammans i en rättvis fred.
Amen.

Dagens bibelvers
… en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång
kallades till ett och samma hopp (Efesierbrevet 4:4).

Ytterligare bibelställen
5 Moseboken 6:4–9
Psaltaren 24:1–6
Johannesevangeliet 17:20–26

Reflektion
I Efesierbrevet 4:4 lyfter aposteln Paulus fram den djupa
enhet som binder samman kyrkan över hela världen.
Denna enhet är rotad i en enda Ande och ett enda hopp som
förenar alla kristna i deras tro. På pingstdagen tände den
heliga Anden kyrkans globala mission. Samma Ande ger oss
kraft och näring åt vårt gemensamma uppdrag i dag, genom
att främja en universell kyrka som överskrider nationella
och kulturella gränser. Vårt gemensamma hopp om frälsning genom Jesus Kristus är hörnstenen i denna enhet, som
för samman olika folk till en helig, katolsk (allmännelig)
och apostolisk kyrka. Som kristna definieras vi av detta gemensamma hopp och denna Ande genom vilken vi döps och
förnyas. Vår uppgift är att se till att denna enhet inte bara
blir en fin tanke utan en levande verklighet, som stärker
vårt gemensamma uppdrag och vår kärlek till varandra.

En fråga att fundera över
På vilka sätt kan vi, som kyrka eller gemenskap, ta oss an
utmaningen att ha en gemensam kallelse, samtidigt som vi
behåller vår unika identitet och våra egna traditioner?

Bön
Jesus Kristus, du förde oss samman, i all vår mångfald, som
din familj och kyrka.
När vi står inför så många situationer på jorden
där hoppet har gett vika för förtvivlan och sårade hjärtan,
förnya vårt hopp till den heliga Andens förmåga att förändra världen.
Förmå oss att sprida detta hopp till alla, överallt.
Du är det sanna ljuset, som driver ut syndens mörker
och lyser in i våra hjärtan med den glädjen och det hopp
som din eviga kärlek ger.
Amen.

Dagens bibelvers
En är Herren, en är tron, ett är dopet (Efesierbrevet 4:5).

Ytterligare bibelställen
Sakarja 14:6–9
Psaltaren 100
Matteusevangeliet 28:16–20

Reflektion
I Efesierbrevet 4:5 betonar aposteln Paulus att dopet
stärker de kristnas enhet genom att markera den enskildes inträde i kyrkans gemenskap, vilket bekräftar deras
gemensamma tillhörighet till samme Herre. Dopet skapar
den kollektiva identitet som kyrkan utgör, eftersom vi är ett
i Herrens kropp. Det här sakramentet är en kraftfull påminnelse om att även om medlemmar kan komma från olika
bakgrunder, så överbryggar deras enhet i tron och dopet alla
splittringar. Genom att fokusera på dessa enande element
kan kyrkan glädjas över sin mångfald samtidigt som den
förblir orubbligt enad. Detta utmanar oss att prioritera vår
gemensamma identitet i Kristus framför våra olikheter, och
därmed stärka det band som förenar alla kristna.

En fråga att fundera över
Vilka gemensamma initiativ kan våra olika samfund ta för
att tillsammans fira vår gemensamma tro på Jesus Kristus
och den enhet som skapas genom dopet?

Bön
Guds Ande, sann Gud, som steg ned över Jordanfloden och
ned i övre salen, som upplyste oss genom dopets heliga vatten, vi har syndat mot himlen och mot dig.
Rena oss igen med din gudomliga eld, så som du renade
apostlarna med tungor av eld.
Ha barmhärtighet med dina skapade varelser och särskilt
med oss.
Amen.
Nerses den Nådige (anpassad)

Dagens bibelvers
En är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar
genom allt och finns i allt (Efesierbrevet 4:6).

Ytterligare bibelställen
1 Kungaboken 8:56–60
Psaltaren 148:7–13
Matteusevangeliet 5:44–48

Reflektion
I Efesierbrevet 4:6 betonar Paulus Guds djupa enhet och
förklarar att han är ”över allting, verkar genom allt och
finns i allt”. Gud är både transcendent – existerande bortom
allt – och immanent – aktivt närvarande i sin skapelse.
Denna grundläggande sanning innebär en kallelse till
kyrkan att förkroppsliga och leva ut den enhet som har sin
grund i den gemensamma tron på en enda sann Gud som
är alla troendes Fader. ”Alla” betyder att varje person är
skapad till Guds avbild och står under Guds makt. Att tillbe
en enda Gud skapar ett starkt band av enhet mellan kristna.
Liksom familjemedlemmar får en gemensam grund genom
kärleken till en förälder, är kristna kallade att vara förenade
i sin hängivenhet till samme Fader.

En fråga att fundera över
På vilka sätt kan bilden av Gud som allas kärleksfulle och
omtänksamme Fader integreras i våra olika församlingars
uppdrag och tjänst för att främja ett mer enat kristet vittnesbörd i världen?

Bön
Vi bekänner med tro och tillber dig, kärleksfulle Fader,
för du är i himlen bortom alla ord, och på jorden bortom allt
förstånd, genom din Son, Jesus Kristus.
Med din ömma omsorg är du alltings början och fullbordan.
Ära vare dig i evighet, Fader, med Sonen och den heliga
Anden.
Amen.
Gregorios av Narek (anpassad)

Dagens bibelvers
Var och en av oss har fått just den nåd som Kristus har velat
ge honom (Efesierbrevet 4:7).

Ytterligare bibelställen
Jeremia 1:4–9
Psaltaren 131
Matteusevangeliet 25:14–18

Reflektion
Kyrkorna och alla lokala församlingar är i sin gudagivna enhet samtidigt olika varandra, med den nåd som Kristus ger
och som bygger upp Guds rike. Dessa andliga gåvor ges av
en gemensam Herre, i ett gemensamt dop, med ett gemensamt syfte. Enhet i mångfald: detta är den unika Kristuscentrerade rikedom och kraft som kyrkan har i den heliga
Andens rörelse.

En fråga att fundera över
Hur kommer våra relationer att förändras om vi accepterar
att en mångfald av gåvor inte är skäl till motsättningar och
konkurrens utan till ömsesidigt stärkande och delande?

Bön
Herre Jesus Kristus, genom den heliga Andens verkan i
ett och samma dop har du skänkt oss underbar nåd och en
mångfald av gåvor för att bygga upp din kropp, kyrkan.
Ge oss nu villighet att till fullo uppskatta rikedomen i denna
mångfald och använda den till fullo för att främja evangeliets spridning.
I ditt namn ber vi.
Amen.

Dagens bibelvers
De gåvor han skänkt är till för att bygga upp Kristi kropp,
tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen
om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar
mot Kristi fullhet ( jfr Efesierbrevet 4:13).

Ytterligare bibelställen
Ordspråksboken 9:10–12
Psaltaren 119:97–104
Johannesevangeliet 17:3–7

Reflektion
I Efesierbrevet 4:13 sammanfattar aposteln Paulus visionen
av Kristi kropp i tre nyckelområden: enhet i tro, mognad i
kunskap och fullhet i Kristus. Mognad kommer genom en
ständigt fördjupad kunskap om Jesus Kristus. Det är en
livsförvandlande kunskap som leder oss till att förnya våra
sinnen och till praktisk handling, snarare än bara intellektuell förståelse. Vi kommer att likna honom mer och mer
i takt med att vi lär känna honom bättre. För att få denna
kunskap måste man både studera hans undervisning och
dagligen leva efter den i lydnad. ”En mognad som svarar
mot Kristi fullhet” är målet för kristen växt. Det innebär att
bli mer lik Jesus på alla sätt: att älska som han älskar, tjäna
som han tjänar och återspegla hans sinnelag. Vi är kallade
att utvärdera vår andliga resa, söka enhet med varandra,
växa i vår kunskap om Guds son och sträcka oss mot hans
fullhet i oss.

En fråga att fundera över
Hur växer vi i vår kunskap om Kristus och låter den vetskapen forma våra handlingar, tankar och relationer?

Bön
Kristus, världens sanna ljus, gör min själ värdig att med
glädje se din härlighets ljus på min kallelses dag och att vila
med hopp om det goda i de rättfärdigas hus, intill dagen för
din stora återkomst.
Förbarma dig över din skapelse och över mig,
en stor syndare.
Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden, nu och
alltid och i evigheters evighet.
Amen.

Psalm 36:6-10

₆Herre, till himlen sträcker sig din nåd,
din trofasthet ända till skyarna.

₇Din rättfärdighet är som väldiga berg,
din rättvisa som det djupaste hav.
Herre, du hjälper både människor och djur.

₈Din nåd är dyrbar, o Gud,
i dina vingars skugga finner människor tillflykt.

₉De får njuta överflödet i ditt hus,
i din glädjes strömmar stillas deras törst.

₁₀Ty hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.

Johannes 13:34-35

 ₃₄Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. ₃₅Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.«

Efesierbrevet 4:1-6

₁Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, ₂alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. ₃Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: ₄en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. ₅En är Herren, en är tron, ett är dopet, ₆en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Psalm 146: 6-9
6Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.
7Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,
8Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,
9Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Lukas 6:31-36
31Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. 32Skall ni ha tack för att ni älskar dem som älskar er? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek. 33Skall ni ha tack för att ni gör gott mot dem som gör gott mot er? Också syndare handlar så. 34Och skall ni ha tack för att ni lånar åt dem som ni tror kan betala tillbaka? Också syndare lånar åt syndare för att få samma belopp tillbaka. 35Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. 36Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.

Jakobsbrevet 2:1-9
1Mina bröder, gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus. 2Tänk om det i er synagoga kommer in en man med guldringar på fingrarna och vita kläder och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. 3Om ni då bara har ögon för den finklädde och säger till honom: »Här är en bra plats för dig«, men till den fattige: »Ställ dig där borta«, eller »Sätt dig på golvet vid mina fötter« – 4gör ni då inte åtskillnad och fäller orätta domar?

5 Hör på, mina kära bröder: har inte Gud utvalt dem som är fattiga i världens ögon och skänkt dem trons skatter och arvsrätt till det rike han har lovat dem som älskar honom? 6 Ändå visar ni förakt för den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och släpar er till domstolarna? 7 Är det inte de som smädar det härliga namn som har uttalats över er?
8 Om ni uppfyller lagens kungsbud, det som enligt skriften lyder: Du skall älska din nästa som dig själv, då gör ni rätt. 9 Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen stämplar er som

 Inledning

Armeniska apostoliska kyrkan, ett av världens äldsta kristna samfund, har under nästan två årtusenden spelat en helt avgörande roll för utformningen av det armeniska fol[1]kets andliga och historiska identitet. Den här aktningsvärda institutionen, som grundades i början av 300-talet och med rötter som går ända tillbaka till den första apostoliska tiden, är mer än en religiös organisation: den förkroppsligar nationell motståndskraft, kulturellt arv och andlig styrka. Utöver att erbjuda andlig vägledning har kyrkan värnat om armeniska traditioner, språk och värderingar, särskilt under perioder av motgångar och utländskt herravälde. I vår tid, särskilt under sådana utmaningar som konflikten i Nagorno-Karabach (Artsakh) och fördrivningen av dess befolkning fortsätter kyrkan att vara en källa för armenierna att hämta styrka och tröst ur.

Idag står den som en fyrbåk för tro, enhet och kontinuitet för armenier över hela världen, och skänker insikter som genljuder i den breda världsvida kristna gemenskapen.

 Historiska grunder

Armeniska apostoliska kyrkan har sin mylla i apostlarna Taddaios och Bartolomaios undervisning. De evangeliserade i Armenien redan under det första århundradet e.Kr. Det var dock först under den helige Gregorios Upplysarens ledarskap, den första officiella katolikos (patriarken) av Armenien, som kristendomen började blomstra. År 301 e.Kr. blev Armenien under kung Trdat III den första nationen att anta kristendomen som statsreligion, en händelse som ut[1]märkte Armenien som en föregångare för tron långt innan Romarriket kom att omfamna kristendomen. Etchmiadzin-katedralen, som ligger nära Armeniens huvudstad Jerevan, fungerar som Armeniska apostoliska kyrkans andliga och administrativa centrum. Enligt traditionen fick den helige Gregorios en gudomlig vision: Kristus steg ned från himlen, slog i marken med en gyllene hammare, och pekade på så sätt ut platsen för den första armeniska katedralen. Denna vision ledde till byggandet av Etchmiadzin-katedralen, en av världens äldsta kyrkor, som symboliserar det bestående bandet mellan den armeniska kyrkan och dess troende. Under århundradena har detta huvudsäte, eller ”modersäte”, utgjort ett nav för andlighet och kyrklig auktoritet, väglett de troende och bevarat det armeniska kristna arvet.

 Unik tradition och kulturell identitet

Armeniska apostoliska kyrkan är en del av den orientaliska ortodoxa traditionen, som kännetecknas av egna teologiska och liturgiska särarter. Dess ritualer, formade av både gamla kristna seder och influenser från den armeniska kulturen, vittnar om innerlig vördnad och andligt djup. Den gudomliga liturgin och kyrkans sakrament firas på klassisk armeniska och innehåller flera hundra år gamla sånger, rökelse och utsmyckade skrudar, vilket skapar en atmosfär som förenar de troende med den tidiga kyrkan. Armeniska apostoliska kyrkan följer den apostoliska läran om den heliga Treenigheten och Kristus som sann Gud och sann människa, i enlighet med lärorna från de tre första ekumeniska koncilierna, och ansluter sig till den större orientaliska ortodoxa kyrkogemenskapen. Kyrkan bekräftar att Kristus led, korsfästes, uppstod på den tredje dagen och steg upp till himlen, och kyrkan väntar på hans återkomst i härlighet för att döma levande och döda. Denna kristologiska förståelse genomsyrar på djupet kyrkans teologiska utveckling och har format dess ekumeniska relationer genom historien. Genom dopets sakrament föds armenierna på nytt i Kristus och genom nattvardens sakrament deltar de i det gudomliga livet när de firar eukaristin. Kyrkan bekänner sig till den heliga Anden, som inspirerade profeterna och apostlarna, fortsätter att inspirera de troende och leda kyrkan, som är en, helig, universell och apostolisk. Kyrkan förrättar ett enda dop och förkunnar de dödas uppståndelse, syndernas förlåtelse och löftet om evigt liv i himmelriket. Utöver sitt andliga uppdrag har kyrkan spelat en avgörande roll i utvecklingen av den armeniska kulturen. Kyrkan var också central i skapandet av det armeniska alfabetet och blomstringen av armenisk litteratur och konst, inklusive projektet att översätta Bibeln till armeniska. Under perioder av utländskt styre, inklusive de arabiska, mongoliska, persiska och osmanska imperierna, fungerade kyrkan som en väktare av Armeniens språk, litteratur och konst. Klostren växte fram som centra för lärande och kulturellt skapande, de bevarade handskrifter och främjade religiös konst som förkroppsligar armenisk kristen identitet. Även under den sovjetiska ateismen upprätthöll kyrkan en stilla men ändå motståndskraftig närvaro och gav stöd åt det armeniska folkets andliga och kulturella behov.

Kyrkans roll i Armenien

 Under hela Armeniens turbulenta historia har Armeniska apostoliska kyrkan varit avgörande för folkets överlevnad och motståndskraft. Det har gett kontinuitet och stabilitet i tider av förföljelse, tvångsmigration och folkmord. Under det armeniska folkmordet 1915 blev kyrkan en fristad för dem som led, genom att erbjuda tröst och bevara hoppet om en ljusare framtid. Kyrkan högtidlighåller årligen minnet av denna tragiska händelse, hedrar martyrernas minne och förespråkar erkännande och rättvisa. I det moderna Armenien fortsätter kyrkan att påverka fol[1]kets liv på avgörande sätt. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 upplevde Armenien en religiös väckelse, och Armeniska apostoliska kyrkan återtog sin centrala roll i samhället. I dag engagerar sig kyrkan aktivt i sociala, utbildnings- och välgörenhetsinitiativ för att på så sätt påverka fattigdom, hälso- och sjukvård och utbildning. Den stöder också armeniska grupper i diasporan, främjar enhet och säkerställer att armeniska traditioner och tro förblir levande bland armenier över hela världen.

Ekumeniska relationer och globalt engagemang

Armeniska apostoliska kyrkan har en rik tradition av ekumenik och strävar efter att bygga broar med andra kristna samfund. Under de senaste decennierna har man fört en dialog med ett antal sådana, inklusive romersk-katolska, östliga ortodoxa och protestantiska kyrkor, för att söka en gemensam grund samtidigt som man bevarar sitt unika arv. Kyrkans deltagande i Kyrkornas världsråd och dess relationer med Vatikanen och andra ekumeniska organ är ett exempel på dess engagemang för kristen enhet och ömsesidig förståelse. Kyrkans ekumeniska arbete sträcker sig bortom kristenheten och omfattar dialog med andra religioner, exempelvis islam. Dessa dialoger har främjat fred och förståelse, i en region som präglas av religiös mångfald och historiska spänningar. I samma anda har Armeniska apostoliska kyrkan bidragit till globala diskussioner om religiös tolerans, förvaltandet av miljön och social rättvisa. Så tar sig kyrkans engagemang för kärlek, medkänsla och respekt uttryck i en komplex värld.

Inledning
För Armenien innebar Sovjetunionens kollaps 1991 en viktig
vändpunkt, som ledde till ett återuppvaknande av religiös och
kulturell identitet. Under de senaste tre decennierna har det
ekumeniska landskapet i Armenien genomgått anmärkningsvärda
förändringar: Armeniska apostoliska kyrkan har återupplivats, nya
kristna samfund har vuxit fram och man har gjort ansträngningar i
interreligiöst samarbete.

Återupplivande av Armeniska apostoliska kyrkan
Armeniska apostoliska kyrkan, en av världens äldsta kyrkor, upplevde en renässans efter att den sovjetiska statsateismen upphörde.
Under sovjettiden var religiös verksamhet starkt begränsad, och
många kyrkobyggnader fick nya användningsområden eller lämnades att förfalla. Den nyvunna religionsfriheten gjorde det möjligt
för kyrkan att återta sin roll som grundval för armenisk identitet
och andlighet.

Återupplivandet inleddes med restaureringen av kyrkans egendomar och återöppnandet av prästseminarierna. Moderkatedralen Heliga Etchmiadzin, det andliga och administrativa centrat för
Armeniska apostoliska kyrkan, gick i bräschen för dessa ansträngningar. Kyrkan fokuserade också på prästers formering, på att främja religionsutbildning och återupprätta liturgiska traditioner
som hade undertryckts i årtionden.

Framväxten av nya kristna samfund
När sovjetisk kontroll kollapsade fick man i Armenien se framväxten av olika kristna samfund och religiösa rörelser. Evangeliska och andra protestantiska kyrkor, som tidigare verkat i lönndom,
började grunda formella församlingar och bygga gudstjänstlokaler.

Den armeniska evangeliska kyrkan, med rötter som går tillbaka till
1800-talet, fick uppleva att den växte. Pingströrelsen och karismatiska rörelser fick också fäste, särskilt bland yngre armenier som sökte samtida former av tillbedjan. Dessa samfund införde nya
teologiska perspektiv och gudstjänstpraktiker, vilket bidrog till en
religiös mångfald i landet. Under de senaste 15 åren har en särskild
kommitté inrättats för att diskutera olika aspekter av samarbetet
mellan Armeniska apostoliska kyrkan och de olika armeniska
evangeliska kyrkorna. Samarbetet handlar om kyrkans sociala och
diakonala uppdrag i Armenien.

Livet för de andra religiösa minoriteterna i Armenien
Assyrierna, vars antal enligt folkräkningen 2011 uppgår till mellan
2 500 och 3 000, utgör den tredje största etniska minoriteten i Armenien, efter yazidier och ryssar. De flesta tillhör Österns assyriska kyrka, men det finns även en liten grupp som tillhör Kaldeiskkatolska kyrkan. Den största assyriska befolkningen är koncentrerad till byarna Verin Dvin och Dimitrov i Ararat-regionen, Arzni i Kotayk-regionen och Nor Artagers i Armavir-regionen. Relationen mellan de armeniska och assyriska folken har länge präglats
av värme och vänskap, som grundar sig i att de har en gemensam
historia och har erfarit liknande tragedier, inklusive de folkmord
som begicks av det osmanska Turkiet under första världskriget.
Assyrierna har en egen tydlig kulturell närvaro i Armenien, med
fyra offentliga skolor där deras språk, neo-arameiska, lärs ut.
Dessutom är den assyriska folkgruppen representerad i Armeniens
parlament. Relationen mellan Armeniska apostoliska kyrkan och
Österns assyriska kyrka är lika vänskaplig. Detta underströks av
det officiella besöket av den katolske patriarken Mar Awa III i Armenien 2021, under vilket han träffade katolikos för alla armenier, Karekin II.

Interreligiös dialog och ekumeniskt arbete
Under de senaste tre decennierna har vi sett en samlad ansträngning för att främja interreligiös dialog och ekumeniskt samarbete i Armenien. Armeniska apostoliska kyrkan har, samtidigt som den upprätthåller sin särskilda roll i regionen, engagerat sig i aktiviteter
med andra kyrkor som den Armeniska katolska kyrkan och den
Evangeliska kyrkan i Armenien, genom samarbetet med Armeniens bibelsällskap, Kyrkornas världsråds Round Table Charitable Foundation, m.m.

Sedan 2010 har Armeniska apostoliska kyrkan och Irans islamiska
kultur- och kommunikationsorganisation fört en aktiv dialog om
frågor som rör ekologi och religiös tolerans. Samarbetet stärktes
av ett besök av chefen för Irans islamiska kultur- och kommunikationsorganisation, Mohammad Mehdi Imanipour, vid Heliga Etchmiadzins moderkatedral och det officiella mötet där med hans helighet Karekin II.

Utmaningar och möjligheter
Trots de framsteg som gjorts står det ekumeniska landskapet i
Armenien inför flera utmaningar. Dessutom utgör framväxten av
sekularism och materialism i det moderna armeniska samhället en
utmaning för alla religiösa institutioners möjligheter att vara med
och påverka.

Men utmaningarna ger också möjligheter till ytterligare ekumeniskt engagemang. Den gemensamma historien av förföljelse och
överlevnad under sovjetiskt styre utgör en gemensam grund för
kristna samfund att bygga på när man vill stärka banden sinsemellan. Det växande intresset för att bevara det armeniska kulturella och religiösa arvet erbjuder en plattform för samarbete i olika initiativ.

Slutsats
Den ekumeniska situationen i Armenien under de senaste 30
åren speglar ett dynamiskt och föränderligt religiöst landskap.
Återupplivandet av Armeniska apostoliska kyrkan och framväxten
av nya kristna samfund har format landets andliga och kulturella
identitet. När Armenien fortsätter att lotsa sig igenom den moderna världens komplexitet kommer ekumenikens anda att spela
en avgörande roll för att främja ett harmoniskt och inkluderande samhälle.