Förra veckan hade sektionen för finlandssvensk ekumenik ett möte. Som alltid var det trevligt att träffas – faste det skedde på distans – och som ordförande hade jag skrivit in ”preppa för mötet” i kalendern redan ett par timmar före utsatt tid, så att jag skulle ha koll på allt och det hela löpa smidigt. Eftersom det var ett distansmöte började jag med att kolla att Teams fungerade. Jodå, inget fel på kameran, inget fel på hörlurarna, med datorn ställd just så ser jag skärmen väl och har det ändå bekvämt, så kan jag koncentrera mig på det som egentligen är viktigt.
Men när jag ska börja göra anteckningar i kallelsen, så att jag minns allt jag ska ta upp/fråga om så händer ingenting när jag skriver på tangentbrädet.
Inte en bokstav dyker upp på skärmen.
Jag måste byta batterier, tänker jag. Lite konstigt, det är inte så länge sen jag bytte senast, det brukar ta längre. Äsch, och det var ju de sista batterierna i rätt storlek jag tog då. Vad ska jag nu göra?! Min blick faller på det förra tangentbrädet som ligger på en hylla. Det fick jag pensionera för att A-knappen plötsligt slutade fungera, men jag har inte fört det till elektronikinsamlingen än. Jag pillar ut batterierna ur det och byter batterier. Men det hjälper inte.
Jag drar ut och pillar in bluetoothkontakten. Det har ingen effekt.
Jag råkar trycka på Caps Lock och märker att en lampa tänds. Men jag får fortfarande inga bokstäver.
Klockan tickar vidare och jag inser att det är dags att googla. Söker på ”tangentbräde” och ”inga bokstäver” och får genast beskedet att jag ska hålla höger shifttangent nedtryckt i åtta sekunder. När jag flyttade på datorn måste jag ha tryckt in den knappen på min bärbara dator utan att jag insåg det. I åtta sekunder?! Det låter osannolikt, men jag har ett vagt minne av att jag klåpade något då och det var ju då problemet började, så jag testar. Det funkar, bokstäver dyker snällt upp på skärmen i önskad ordning!
Kollar på klockan, jodå, jag hinner göra en del förberedelser före mötet. Inte alls i den utsträckning jag hade tänkt, men så att jag inte känner mig inte helt oförberedd heller. Nu behöver jag bara en kopp kaffe, så kan mötet börja.
Det blir ett bra möte, tycker jag. De flesta av oss har begränsat med tid, men vi är effektiva och samstämda och det är alltid lika givande att höra vad som är på gång i de olika kristna samfunden i Svenskfinland. Vi uttrycker vår uppskattning över att Ekumeniska Rådet ”uppmanar alla kyrkor och religiösa samfund att erbjuda samtalshjälp och stöd till de afghaner som bor i Finland och som är oroade för situationen i hemlandet och för sina familjemedlemmar” (se uttalandet Kyrkorna i Finland är afghanernas medvandrare (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) ). Sektionens medlemmar uppmanar också församlingar runtom i vårt land att be för Afghanistan.
Vi talar om den här bloggen också och jag lovar skriva ett inlägg om att samfund och församlingar frejdligt borde våga dela med sig av sina evenemang och länkar i Kristen i Finland – en ekumenisk Facebook-grupp (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.). För det är faktiskt så att ett evenemang blir ekumeniskt av att man delar det med sina systrar och bröder i Kristus, inte av att man sätter ordet ”ekumenisk” i rubriken. Så bjud in andra, visa vad ni sysslar med, dela med er och locka andra att vara med. Låt Anden flöda fritt mellan våra samfund och församlingar!
Vi bollar idéer inför ett webbinarium om andligt våld i kristna miljöer i vår, men jag gör inga anteckningar. För när mötet börjar märker jag att tangentbordet igen vägrar skriva en enda bokstav. Det är ju inte läge att börja slåss med tekniken på nytt just då, så jag får nöja mig med att be Maria, som är sekreterare den här gången, att anteckna det jag har lovat göra före nästa möte, så jag inte låter bli bara för att jag inte klarar av att använda ett tangentbräde.
Efter mötet fortsätter kampen.
Jag vet att jag inte har tryckt in shifttangenten den här gången, men jag försöker med det ändå. Åtta sekunder. Ingen reaktion.
Jag pillar på bluetoothkontakten. Så inser jag att inget händer om jag trycker på CapsLock den här gången, så jag tänker att jag måste byta batterier igen – det är förstås så att de hade blivit gamla, de batterier som fanns i det avlagda tangentbrädet och bara orkade en liten stund. Så där som det kan hjälpa att öppna batterilocket och snurra på batterierna lite, så får man så mycket ström i fjärkontrollen att man kan stänga av teven.
Men tangentbrädet har inga batterier i sig alls! Hur är det möjligt?! Har de fallit ut? Har jag tappat tangentbrädet och inte märkt av det?! Nejdå, till slut inser jag att det tangetbräde jag har framför mig är det gamla, det som jag tog ut batterierna ur.
Det riktiga tangentbrädet, med det fungerande A:et, hade jag lagt ifrån mig på skrivbordet när jag gick för att fixa mitt kaffe inför mötet – och så tog jag fel tangentbräde när jag satte mig igen.
Så enkelt. Så dumt. Så mänskligt.
Men det får mig att tänka. På hur lätt det är att stirra sig blind på något. På det som finns närmast tillhands, på detaljer eller på sin egen övertygelse. Man ser inte skogen för träden eller bjälken i sitt eget öga.
Jag kommer av någon anledning att tänka på kyrkofadern Augustinus’ kända bön: Ge mig kyskhet och avhållsamhet – men inte ännu! För jag blir ledsen när jag tänker på hur den brukar citeras just så, utan sammanhang, utan förklaring, så att man kan få för sig att en kyrkofader och ett helgon – hans minnesdag firas den den 28 augusti i katolska och ortodoxa kyrkan – tycker det är helt okej att synda.
För det finns alltid ett sammanhang, en förankring. Som i fallet Augustinus då. I sina Bekännelser (Bok 8, kapitel 7) citerar han sin ungdoms tvehågsna bön om kyskhet just för att lyfta fram det oärliga i den. Det är alltså en bön han tar avstånd från – men på något sätt känns det symptomatiskt för vår tid att det antagligen är det enda folk i allmänhet minns av Augustinus, om de minns ens det. De flesta tänker nog (som Sebastian Flyte i Brideshead Revisited) att bönen på ett ungefär går ut på ”Gör mig god, men inte än”, och inte minns vem som bad så.
Men i stället ska vi ju vara otåliga och be om Guds nåd och handlingskraft nu. Nu, genast, ögonaböj vill jag göra Guds vilja.
Precis lika omedelbart som jag ville att tangentbrädet skulle fungera, precis lika genast som jag steg upp för att leta efter batterier, lika ögonaböj borde jag alltid ägna mig åt det som jag vet att är rätt, vare sig det i den stunden är bön, att hjälpa en medmänniska eller att vila. I stället för att skjuta upp, prokrastinera och ”jag ska bara”.
Som hjorten längtar till bäckens vatten,
så längtar jag till dig, o Gud.
Jag törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När får jag komma,
när får jag träda fram inför Gud?
(Ps 42:2–3)