En del kyrkofäder använde denna berättelse som en bild för det andliga livet. Augustinus, till exempel, menade att den fiende som kastades i havet inte var egyptierna utan synden.
Alla våra förgångna synder har pressat oss från det som har varit, de har dränkts och utplånats i dopet. Dessa våra mörka passager har ridit på oss som orena andar på ridhästar och som ryttare har de styrt dem åt vilket håll de velat. Det är därför som aposteln kallar dem ’mörkrets makter’. Vi har blivit av med allt detta genom dopet, liksom genom Röda havet, som har sitt namn eftersom det helgats genom blodet från den korsfäste Herren… (Predikan 223E).
Augustinus betraktade denna berättelse som en uppmuntran för den kristna människan att hoppas, snarare än att misströsta, när fienden hotar. För Augustinus var dopet den grundläggande nyckelhändelsen som gav varje människa hennes sanna identitet som lem i Kristi kropp. Han drog en parallell mellan befrielsen av Israel genom Röda havet och befrielsen av det kristna folket genom dopet. Båda befrielsevandringarna ledde till att en gudstjänstfirande gemenskap uppstod. Som en sådan gemenskap kunde Israel lovsjunga Herren i frihet i Miriams och Moses segersång. Deras befrielse gjorde förslavade israeliter till ett Guds egendomsfolk som förenades genom att sjunga en lovsång.