När vi i olika kyrkor firar den ekumeniska missionshelgen, kommer vi egentligen till ekumenikens själva
rötter, till de kristnas enhet och gemenskap. Jesu bön om de kristnas enhet var uttryckligen knuten till att den ömsesidiga kärleken och enheten mellan Jesu efterföljare, trots deras olikheter, skulle få andra att tro: ”För att världen ska tro att du har sänt mig.”
De kristnas enhet och mission hör alltså mycket nära samman. Vi kan också föreställa oss det motsatta alternativet, eller rättare sagt: vi lever ofta mitt i det. Jesu efterföljares brist på enhet, splittring och till och med konflikter driver människor bort, ökar misstron och förstärker kritiken mot kyrkan och kristendomen. Kan de där som ständigt grälar inte ens leva i fred med varandra? Varför skulle jag då tro på budskapet om en kärleksfull Gud som de försöker förmedla?
Temat för årets missionshelg är därför mycket träffande: tro och otro. Vi alla kan påverka vilken bild vi ger av de kristnas enhet, och ännu viktigare, hur vi förverkligar den i vardagen. När vi firar den ekumeniska missionshelgen kan vi överskrida de gränser som skiljer kyrkosamfunden åt och i stället fokusera på gemenskapen, på bönen för varandra och för hela världen samt på att förkunna det glada budskapet.
I Finland har den ekumeniska missionshelgen firats i över ett kvarts sekel under den andra helgen i oktober, i år den 10–11 oktober. Denna söndag uppmanas vi att särskilt be för missionsarbetet i de församlingar och organisationer som verkar på vår egen hemort. Vi kan bjuda in missionsengagerade från grannförsamlingar till våra samlingar för att dela tankar och erfarenheter från missionsarbetet. Vi kan lära oss att djupare förstå och uppskatta varandras arbete och stärka vårt gemensamma kristna vittnesbörd.
När vi i olika kyrkosamfund, församlingar och kristna gemenskaper firar denna gemensamma högtid och ber för varandra och för varandras arbete, stärks vårt gemensamma vittnesbörd, freden byggs upp och kärleken till varandra och till hela världen växer.
Välsignad missionshelg!
Laura Häkli, generalsekreterare, Ekumeniska Rådet i Finland
Bild: Världsmissionskonferensen i Arusha, Tanzania, 2018. Foto: Jyri Komulainen.
Evangeliet om den blindfödde mannen för oss på ett konkret sätt till mötet med Gud.
Den blinde Bartimaios, som på ett mänskligt plan inte ägde någonting i denna värld, orkade vänta på mötet med Kristus vid porten till sin hemstad. Där satt han och tiggde, förlitande
sig på förbipasserandes medlidande och barmhärtighet. Och när Jesus till sist kommer till honom och ger honom synen tillbaka, tror han och får sin syn.
Fastän han var blind såg han och trodde. Och de flesta fariséerna såg, men var ändå blinda. Detsamma gäller oss alla. Ofta tvivlar vi och går förbi vår lidande nästa. Varje människa är skapad till Guds avbild. Vi skulle kunna säga att varje människa är ett sakrament, ett synligt tecken på Guds närvaro. Vi är kallade att sprida Kristi ljus och kärlek överallt och att vara synliga tecken på Guds närvaro, särskilt för dem som är nödställda och lider. Varje möte är viktigt, eftersom vi i varje människa möter Kristus själv.
På Jesu tid betraktades sjukdom oftast som ett straff för någon synd. Denna föreställning satt djupt rotad i människors sinnen. Rädsla och skam isolerade de sjuka från det övriga samhället, och avsaknaden av sociala skyddsnät försatte de sjuka och fattiga i en svår situation.
Kristi befriande budskap förde hopp och glädje till världen i stället för straff och skam. Kyrkan har alltid tagit hand om de sjuka och de fattiga, redan på den tid då ingen annan gjorde det. Så får också vi vara vandrande sakrament, tecken på Guds kärlek till alla människor. Var och en är kallad till helighet. Varje människa är värdefull och unik, och var och en har rätt till livet, eftersom Jesus Kristus själv är livet och evigheten.
Amen.
Marko Pitkäniemi, diakon, Katolska kyrkan i Finland
”Med stark hand drog Herren mig bort från den väg som detta folk vandrar. Han sade:
’Kalla inte för sammansvärjning det som detta folk kallar sammansvärjning. Frukta inte det som de fruktar, och bäva inte för det. Herren Sebaot skall ni hålla helig; honom skall ni frukta, inför honom skall ni bäva. Han skall bli en helgedom, men också en stötesten och en klippa till fall för Israels båda hus, en snara och en fälla för Jerusalems invånare. Många av dem skall snava, falla och krossas, fastna i snaran och fångas.”
Temat för årets ekumeniska missionshelg är tro och otro. I dagens gammaltestamentliga text hänvisas till Kristus som stötestenen. Tanken på Frälsaren som en stötesten är ingen modern uppfinning, utan något som redan hörde till den apostoliska tidens tänkande. Kristi undervisning stämmer inte alltid överens med våra egna förväntningar. Då kan vi ta anstöt och vända oss bort. Eller så förkastar vi Kristus därför att han kräver en förändring av oss som vi inte är beredda att genomföra. I Nya testamentet hänvisas det på flera ställen till
dagens text från Jesaja. Aposteln Paulus sammanfogar i Romarbrevet innehållet i Jesaja 8:14 med Jesaja 28:16, som lyder: ”Därför säger Herren Gud så: Se, jag lägger i Sion en grundsten, en utvald och dyrbar hörnsten som ger en fast grund. Den som tror skall inte vackla.”Romarbrevet 9:32–33 lyder:”Varför inte? Därför att de inte sökte rättfärdigheten genom tro utan som om den kunde vinnas genom gärningar. De har snubblat på stötestenen, som det står skrivet: ’Se, jag lägger i Sion en sten som man snavar på, en klippa som man stöter sig mot. Men den som tror på honom skall inte komma på skam.’”
Aposteln Petrus skriver på följande sätt (1 Petr. 2:7–8): ”För er som tror är den alltså dyrbar. Men för dem som inte tror har ’stenen som byggnadsarbetarna förkastade blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall’. De stöter emot därför att de inte lyder ordet, och till det var de också bestämda.”
Tro och otro hör till människans liv. De kan dela oss i troende och icke-troende, men de kan också växla inom vårt eget tänkande. Var och en av oss upplever stunder av otro. Men bönen, både vår personliga bön och den gemensamma bönen i våra församlingar, bär oss vidare. Det är viktigt att regelbundet delta i den heliga nattvardens sakrament och att överlämna både oss själva och varandra i Kristi, Guds, händer.
Amen.
Fader Tapio Rautamäki, pastor, Helsingfors ortodoxa församling
Gud kan vittna om att jag inte säger till er både: ”Ja” och: ”Nej”. Inte heller Jesus Kristus, Guds Son, som jag, Silvanus och Timoteus har förkunnat för er, kom för att vara både ”ja” och ”nej”, utan i honom blev ”ja” verklighet. Ty alla Guds löften, hur många de än är, har fått sin bekräftelse i honom. Därför svarar också vi genom honom: ”Amen”, Gud till ära. Men Gud själv befäster både oss och er i vår tro på Kristus, den Smorde, och har också smort oss: han har satt sitt sigill på oss och gett Anden i våra hjärtan som en garanti.
Kristi evangelium passar illa in i vår post-sanningstid, där man tänker att var och en har sin egen sanning och att det inte finns någon gemensam sanning för alla. Vår tid är fylld av tolkningar och åsikter, övertygelser och uppfattningar. Evangeliet, eller mer allmänt Guds ord, är dock Sanningen med stort S för alla människor i alla tider. Det är detta vi har sänts att förkunna alltid och överallt.
Vi förmedlar inte våra egna uppfattningar till människor, utan förkunnar för dem den himmelska sanning som blev människa i Kristus. I honom har alla Guds löften, som han har gett sitt folk genom historien, fått och får sin bekräftelse. I honom finns Guds ”Amen”. Han är Guds slutgiltiga och fullkomliga uppenbarelse.
Vår egen tid är i slutändan inte särskilt olik de första kristnas tid. Pontius Pilatus cyniska fråga: ”Vad är sanning?” när han förhörde Jesus, kunde mycket väl vara ett uttalande från den postmoderna människan av idag. Finns det någon sanning? I de första kristnas värld fanns det otaliga föreställningar om gudar och gudomligheter, många konkurrerande filosofier, och nya religiösa strömningar kom särskilt från öst. Några trodde sig känna till en hemlig kunskap, andra fascinerades av mysteriereligionernas riter, några svor vid de gamla gudarnas namn och offrade i deras tempel. Allt var tillåtet, bara man offrade åt kejsarens genius, hans
skyddsande. I en sådan värld förkunnade en liten grupp kristna Gud, som är alltings och allas Skapare, och Kristus, som har uppstått från de döda och en gång ska döma hela världen. Och de kristnas förkunnelse, som av judarna ansågs vara hädelse, av de visa grekerna rent dårskap och av den romerska statsmakten illojalitet mot staten, vann till slut människors hjärtan. I Kristi evangelium fanns och finns Guds kraft.
Vår uppgift är att förkunna ett klart evangelium, att vara Kristi ”ja” i denna värld. Vår kallelse är att lita på att Guds ord utför just det verk för vilket Gud har sänt det. Kristi evangelium erövrar fortfarande hjärtan, både nära och fjärran.
Ville Auvinen, missionsdirektör, Sley
Käre Gud,
Stärk den levande tron i oss, inte en tro som är stolt eller förtröstar på sin egen kraft, utan en tro som ärödmjuk och förtröstar på dig.
När tvivlet och otron smyger sig in i våra sinnen, hjälp oss att minnas att du är trofast, också när vi vacklar.
Välsigna dina barn över hela världen. Låt oss finna den gemenskap i dig som överskrider alla gränser, språkbarriärer och olikheter.
Lär oss att älska varandra, så att världen får se din kärlek återspeglas i oss.
Bryt sönder splittringen, bygg upp enheten och led oss att vandra tillsammans på din väg enligt ditt ord och ditt exempel.
Ge oss mod att vittna om tron, känslighet att möta vår nästa och vishet att förkunna evangeliets glada budskap i vår tid.
Vi ber särskilt för dem som utför missionsarbete nära och fjärran. Ge dem kraft, beskydd och glädje i deras tjänst.
Öppna människors hjärtan för att höra de goda nyheterna om Jesus och tänd trons gnista i många hjärtan.
Gör oss till redskap för fred och hopp i denna värld.
Detta ber vi om i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.
Amen.
Aimo Helminen, kyrkoledare, Adventskyrkan