Häromveckan blev jag vald till ordförande för Ekumeniska Rådets (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) sektion för finlandssvensk ekumenik och efter att jag tackat för förtroendet bestämde jag mig för att göra verklighet av ett projekt vi i sektionen har talat länge om, men som inte har kommit igång på allvar förrän nu: en finlandssvensk ekumenisk blogg.
Det har nämligen varit lite så att vi håller möten och talar ekumenik och får höra om exempel på god ekumenisk praxis från olika håll i Svenskfinland – och så blir det inte så mycket mer med det. Och det vill vi ju ändra på. Vi vill att andra också ska få höra om goda idéer som någon har fått, om sådant som fungerar och sådant som konkret är enkelt att göra.
Så nu tänkte jag att vi gör så här: jag presenterar mig och ger några exempel ur mitt eget liv där ekumeniken har gjort mitt liv större, bättre och rikare. Och så tänker jag att den här bloggen kan leva vidare med andra exempel och händelser.
Om den här bloggen
Först hade jag tänkt att bloggen kunde heta ”Ekumenik i Svenskfinland” eller ”Ekumeniskt i Svenskfinland”, men så kom jag att tänka på att vi ändrade namnet på vår ekumeniska Facebookgrupp till Kristen i Finland (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) för att signalera att man inte behöver vara ”jätteekumenisk” för att vara med, utan att det räcker med att vara kristen. För vi har ju alla något kristet samfund som vi hör till eller känner samhörighet med, eller så är vi kanske nyfikna på vad det innebär för andra att vara kristen – och då kan ordet ”ekumenik” kännas som ett hinder i stället för en signal till samling. Så därför får bloggen också heta just det, Kristen i Finland.
ekumeniʹk (grekiska oikoumenikoʹs ’som rör den bebodda jorden’, ’världsvid’), samlande benämning på kyrkliga enhetssträvanden. Bakom ekumeniken ligger den redan i Nya Testamentet uttryckta tanken att de kristna är och bör utgöra en enhet
– Ur Nationalencyklopedins definition av uppslagsordet ekumenik
Så det här är bloggen för dig som är kristen (eller känner att du kanske vill bli kristen) och som är mer intresserad av att riva murar än att bygga upp dem, vare sig det sker med ord eller handling. Fast nejdå, ekumenik och rivande av murar betyder inte att vi slutar respektera varandras gränser. För jag hör faktiskt inte till den typen av ekumeniker som tycker att vi ska köra hårt med öppet nattvardsbord åt alla håll, eller något sådant. Jag är katolik, så det är inget alternativ för mig. Vilket påminner mig om att jag lovade presentera mig själv…
Om mig
Jag heter Sara Torvalds, fyller 50 i år och är därmed en vacker, genomklok och lagom tjock kvinna i mina bästa år, för att parafrasera Karlsson på taket. Jag är också – och i många saker i första hand – katolik, men det är jag inte av födsel och ohejdad vana, utan efter ett självständigt val (efter att Gud sa Kom!, förstås, så hur självständigt det nu sen är kan man förstås diskutera). Jag blev döpt som vuxen i S:t Henriks katedral i Helsingfors påsken 1993 (hur det gick till kommer ni att kunna höra mig berätta i ett Himlaliv (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) i höst) och har sedan dess flyttat till Karis, där jag jobbar som översättare. Jag är invald i församlingsrådet i S:ta Maria katolska församling (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) och representerar Ekumeniska Rådet i Finland i Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté (NEKK). Jag är också styrelseordförande i mitt husbolag – och allt det där ger knappast en väldigt tydlig bild av vem och hurdan jag är (utom då kanske att jag tycker att man ska ta ansvar i olika sammanhang). Vill ni veta mer om mig rekommenderar jag min personliga – och självklart ekumeniska – blogg I min Faders hus (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.).
Den bloggen har jag hållit på med i cirka fem år nu. Först var det väldigt lite text och mest bilder, ett försök att visa att det fortfarande finns människor som går i kyrkan, samtidigt som jag var – och är – väldigt medveten om att det talas cirka 100 olika språk bland katolikerna i Finland, vilket gör att bilder fungerar bättre än text. Men de här senaste fem åren har också varit en tid av fördjupning av min tro, vilket har lett till att jag har skrivit allt mer sådant som jag har taggat funderingar. (Det har blivit mer av den varan i synnerhet under det gångna coronaåret, när jag har haft förkrossande få mässor att skriva om.)