”Hur står det till?”
Frågan kom från en vän som jag inte har träffat på några år, inte ens talat i telefon med på länge, men som jag utbyter meddelanden med då och då. En vän som jag inte träffade väldigt ofta ens innan hon flyttade från Helsingfors, men som under årens lopp har betytt mycket för min andliga utveckling. En vän som jag vet att jag kan tala klarspråk med.
”Nu går det bättre igen, när har lyckats be morgon och kväll – förra veckan lurade jag mig själv att tro att jag var så trött att jag inte ens orkade be, men till all tur insåg jag hur fel jag hade efter ett par vidriga dagar.”
Jag minns att jag en av de där vidriga dagarna – när allt bara kändes bakvänt och fel, tungt och motigt – kom ihåg att jag i vintras hade talat om bön med en bekant. Det var en av de där få gångerna under den tunga andra coronavintern som jag kom mig till katedralen i Helsingfors och hade tillfälle att be i kyrkan. Jag kom tydligt ihåg hur jag var på väg hemåt men fick mig en pratstund med en broder i tron under orgelläktaren – på två meters avstånd och iklädd munskydd. Jag minns att jag sa att det är underligt hur man ibland lurar sig att tro att man ”inte hinner” be sin morgonbön. Och hur det är så att varje gång man gör det så blir dagen sämre och varje gång man börjar dagen rätt och prioriterar morgonbönen hinner man bättre med allt det man behöver göra. Vi var rörande överens om att det är precis så det fungerar.
Varför faller man i samma grop då?
Svaret är förstås fienden. Jag brukar tala om Screwtape et cohortes efter C.S. Lewis’ strålande bok The Screwtape Letters, men i den svenska översättningen (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) kallas Screwtape Onkel Tumskruv, så jag borde väl tala om Tumskruv på svenska. Vad man än kallar fienden så är han verklig och jobbar hårt för att göra livet surt för oss. Och framför allt förstås för att få oss att sluta be, eftersom det ger så mycket nåd och kraft.
I det förra inlägget här på bloggen (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) undrade min kusin Sofia om det är franciskanernas böner som har satt sig i själva berget på Kökar, om det är ”munkarnas böner som sipprat ner i marken och nu bär upp oss när vi kommer hit för att vi är trötta och ledsna”?
Jag tror det är så. Jag tror sekel av bön förändrar en plats i grunden. Det är skillnad på en plats som har helgats av bön och en plats som bara är trevlig i sig.
Men dessutom tror jag – vet jag – att själva bönen också bär upp oss.
Benediktinregeln – den klosterregel som skrevs av helige Benedikt av Nursia på 500-talet och som fortfarande ligger som grund för klosterväsendet i västkyrkan, även om de icke-benediktinska ordnarna förstås har gjort sina egna variationer av den – konstaterar (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) så fint att inget får komma i vägen för bönen. Det gäller för munkarna att skynda sig så att de inte är försenade vare sig till tidegärdens böner eller bordsbön.
Och orsaken är förstås att gudstjänsten, bönen, är det som ligger som grund till all annan tjänst, allt annat arbete. Ora et labora, be och arbeta, lyder det benediktinska mottot, och även där kommer bönen först.
Jag läste häromdagen en kolumn av Ross Douthat i New York Times. Douthat konstaterar att hans kolumner under årens lopp har fått många läsare att be honom hjälpa dem hitta en inkörsport till en levande tro. En och annan amerikan skulle uppenbarligen vilja tro, men har i dagens sekulariserade värld accepterat en annan världsbild. I stället för att – som jag har läst många andra rekommendera – ett fake-it-till-you-make-it-stuk, där den agnostikern uppmanas gå i kyrkan och upprepa böner tills trons gåva infinner sig vänder Douthat på steken och föreslår att läsarna i stället ska vakna upp ur den falska verklighet som en existens utan Gud utgör. Så räknar han upp ett antal argument (att de fysiska ”inställningarna” i vårt universum ”råkar” vara precis sådana att de möjliggör liv på jorden; att vi har en inneboende förmåga att genom den mänskliga vetenskapens framsteg förstå det universum vi lever i – vilket passar in på att vi är skapade till Guds avbild; att nära-döden-upplevelser i olika kulturer och tider överensstämmer med varandra och förekommer även i kulturer där man har tagit avstånd från en teistisk världsbild) som han hoppas kan hjälpa folk att inse att det de facto inte alls är orimligt att tro på Gud, vad än omvärlden försöker slå i oss.
Själv tror jag att en kombination av de två sätten kan vara bra. Vi är rationella varelser och då är Douthats argument värdefulla, eftersom de kan lätta på en spärr som annars kan göra det svårt att släppa in Gud i våra liv. Men vi är inte bara rationella, vi är emotionella också. Och där kan gudstjänstens skönhet, musik och kultur hjälpa oss att ta några steg till på vägen. Och till sist tror jag absolut att vi behöver be.
Det jag själv märker när jag har vidriga dagar, alltså dagar utan ordentlig bön, är nämligen att jag inte alls behöver hitta någon speciell stämning eller eld i mig själv för att det ska fungera. Allt jag behöver göra är ta mig lite tid att läsa tidegärden innantill. Jag klickar upp Oblatmissionärernas breviar (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) och läser de böner som sidan visar för mig, rakt upp och ner – och det räcker. Dagen slutar vara vidrig eller – om det är kväll och det är completorium jag läser – jag sover bättre. Mer än så krävs faktiskt inte. Inte inlevelse, inte ens speciell eftertanke. Bara att jag tar mig tid att läsa bönen.
I våras hörde jag ett intressant anförande av Don Kulick, professor i antropologi vid Uppsala universitet. På årets språkvårdsdag (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) talade han nämligen om talhandlingar och förklarade att formuleringar som ”jag lovar” eller ”jag slår vad” är inte beskrivande, de är i sig handling. Då tänkte jag förstås på sakramenten. För i ett kristet sammanhang är ju sakramenten de talhandlingar som går framom alla andra (”Jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn” åtföljs visserligen av en handling där den som döps antingen nedsänks eller sköljs med vatten, men bara nedsänkningen eller sköljandet räcker inte till för ett dop), men idag tänker jag på att bönen också är en talhandling. När vi säger ”Fader vår, som är i himmelen…” (eller ”Vår Fader, du som är i himlen…”) blir det en bön, vare sig vi menar det på alla nivåer eller inte.
Det är en orsak till att jag är så tacksam över att vi i ekumeniska sammanhang kan be tillsammans. I det ekumeniska samarbetet och livet är det den gemensamma bönen som bär oss. Vi delar inte nattvardsbord och har olika syn på sakramenten, men vi kan och ska be tillsammans och för varandra.
Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik ska samlas till höstens första (distans)möte den 26 augusti. Inför det ber jag därför er alla om förbön: Hjälp oss genom att lyfta fram vårt arbete i era böner! Tillsammans är vi starkare!
Jag avslutar med en bön till den Helige Ande ur den ortodoxa Chrysostomosliturgin (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.):
Himmelske Konung,
Hjälpare, Du Sanningens Ande!
Du som är överallt och som uppfyller allt,
du skatt av goda gåvor
och livets givare,
kom och bo i oss
och rena oss från varje fläck, och fräls,
du Gode, våra själar.
Ja, jag ber verkligen: Kom och bo i oss, Helige Ande!
Text: Sara Torvads