Under sommaren ingår vanligtvis i mina arbetsuppgifter ett veckolångt konfirmationsläger för 14–15-åringar. Så var det även förra sommaren. Även om ett konfirmationsläger kan vara fysiskt krävande och göra att man tillbringar efterföljande lediga dagar i återhämtning, så ger tiden med ungdomarna samtidigt ny energi och lyfter humöret, samt hjälper en att återvända starkt till källan för den ursprungliga prästkallelsen.
Hur viktigt arbete kyrkor och kristna organisationer utför bland ungdomar genom att stärka deras självkänsla, bygga andliga gemenskaper och ge ungdomarna framtidshorisonter och hopp som inte bara är bundet till denna tid, utan lyfter blicken mot Gud och hans verklighet!
Förra sommaren lade jag särskilt märke till att fler ungdomar än tidigare uttryckte starkt att de inte bara vill uppleva, utan också förstå mer om tron. Det finns ett stort behov av att förstå vad man i sin egen kyrka, eller i den kyrka man nu vill ansluta sig till genom dop och konfirmation, tror på och förbinder sig till genom trosbekännelsen. Lägret har inte påbörjats enbart på föräldrarnas önskan eller för att bara umgås med vänner. Konfirmationslägret har länge efterlängtats för att klargöra den egna tanken och identiteten och för att fördjupa relationen till Gud.
Vår erfarenhet i den lokala församlingen är att det har blivit mer accepterat i vår mångkulturella och mångreligiösa miljö att uttrycka sin egen tro och sin andliga referensram. Man är stolt om den egna andliga identiteten är tydlig.
Samtidigt, i vår tid full av osäkerhet, är det en stor gåva om en ungdom får ta emot tron som en gåva och veta att man i alla livets föränderliga omständigheter vilar i en kärleksfull och barmhärtig Guds hand.
Under lägret och därefter döpte jag många ungdomar som ville bli medlemmar i vår kyrka. Oförglömligt är ungdomarnas blickar när de så allvarligt, med glädje i ögonen, uttalade trosbekännelsen vid dopet: Credo – ”Jag tror…”
När jag tänker tillbaka på sommaren, mötena med ungdomarna, samtalen med dem och deras dopceremonier, stiger starkt upp i mitt sinne ett avsnitt ur Johannesevangeliet (Joh. 3:8):
”Vinden blåser vart den vill. Du hör dess sus, men vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.”
TD Minnamari Helaseppä
ERF:s styrelsemedlem, kyrkoherde i Herttonäs ev.-luth. församling