z
Kristus uppmanar oss att be
också för ovänner och fienden.
Vi ber för soldater som tvingas kriga nu.
Vi ber för politikerna, för dem som har makt:
må de bevaras från maktfullkomlighet.
Rör dem med din ande så att de vänder om från våldets väg.
Citatet ovan är taget ur en bön som Borgå stifts omsorgspräst Claus Terlinden delade på Facebook (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) när kriget i Ukraina hade brutit ut.
I Finland har de kristna samfundet från första början stått enade mot kriget. Ekumeniska Rådet uppmanade (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) redan den 23 februari till förbön ”för de makthavare och kyrkliga aktörer som har möjlighet att påverka situationens utveckling”. Två dagar senare, när kriget i Ukraina var ett faktum, manade (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) de religiösa ledarna i Finland till ”bön för alla krigsoffer och för alla som lider av kriget”.
Nej till hat
Biskoparna i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har också vädjat för fred (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) och tänkt framåt på att de som nu flyr kriget snart kan komma till vårt land för att söka skydd. ”Då är vi beredda att hjälpa dem och ta emot dem”, konstaterar biskoparna, och påminner om att ryskspråkiga bland oss ska inte beskyllas för kriget: ”Hat får inte riktas mot dem utan de ska behandlas som medmänniskor.”
I söndags konstaterade (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) påven efter Angelusbönen på Petersplatsen att de som börjar krig ”glömmer mänskligheten” och sätter egenintressen och makt före sina medmänniskors väl. ”De väljer vapnens djävulska och perversa logik, som är längst bort från Guds vilja”, sa Franciskus.
Guds vilja, ja. Den är att vi ska be för våra ovänner, till och med för den som ur det blå anfaller ett fredligt grannland.
Djävulskt vanvett
”Jesus lärde oss att man svarar på våldets djävulska vanvett med Guds vapen, som är bön och fasta”, sa påven när han uppmanade (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) alla till en ”fastedag för freden” idag, på det som i den västkristna traditionen kallas askonsdag och som innebär början på fastan.
Våra bröder och systrar i Finlands ortodoxa kyrka inledde stora fastan redan i måndags, medan den övriga ortodoxa världen inleder fastan nästa vecka.
Det betyder att man i Ryssland och Ukraina på söndag markerar Förlåtelsens söndag, en dag då man ska försonas med sina medmänniskor för att kunna försonas med Gud.
Andra kinden?
Så jag vill be om försoning och fred, men ingenting av det som fanns under böner för fred och rättvisa i en katolsk bönbok jag bläddrar i känns rätt just nu.
Jodå, det är bra att be om hjälp att ”smida om våra svärd till plogbillar och våra spjut till vingårdsknivar” – men det känns bakvänt att säga precis det när ett land utsätts för ett aggressivt anfallskrig. Och visst, jag vill så väldigt gärna att Gud utgjuter sin Ande ”över vår sargade jord så att folken inte mer lyfter svärd mot varandra och aldrig mer för krig” – men just nu låter det som en bön som man ber när inte redan är krig.
Det påminner mig om vad dominikansystern Tamsin Geach OP sa på en reträtt för några år sedan: Du kan aldrig vända någon annans andra kind till.
Det har jag burit med mig sedan dess.
Jesus uppmanar oss att älska våra fiender och vända andra kinden till. Men han tvingar oss inte. Det är vårt val. Och jag kan inte och får inte välja för andra.
En jeremiad
Och jag väljer att bläddra vidare efter böner som känns mer rätt nu, när det är krig i Europa igen. När vi, som alldeles för många före oss, börjar dagen med att ta reda på hur det har gått under natten.
Jag väljer att tänka på att Kiev har en stark beskyddare i ärkeängeln Mikael.
Jag väljer att be med Askonsdagens Laudes:
Tårar strömmar från mina ögon natt och dag, utan avbrott.
Ty mitt folk, min arma dotter, har drabbats av ett förkrossande slag, av ett oläkligt sår.
Går jag ut på fälten ser jag dem som stupat för svärd,
går jag in i staden ser jag svältens härjningar.
Även präster och profeter irrar omkring i landet, rådlösa.
Har du helt förkastat Juda? Känner du avsky för Sion?
Varför har du slagit oss, gett oss oläkliga sår?
Vi hoppas på fred och välgång men lyckan uteblir,
vi hoppas på en tid av läkedom men möter skräck. (Jer 14:17–19)
En jeremiad ur Gamla testamentet känns väldigt naturlig just nu. Men i Laudes följs den som alltid upp med lovprisning, i det här fallet ur Psalm 100:
Hylla Herren, hela världen,
tjäna Herren med glädje,
träd fram inför honom med jubelrop!
Besinna att Herren är Gud,
han har gjort oss och vi är hans,
hans folk, fåren i hans hjord. (Ps 100:1–3)
Som jag skrev på Förintelsens minnesdag (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.): Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn!
Text: Sara Torvalds