Den ekumeniska missionshelgen har i Finland firats i över ett kvarts sekel andra helgen i oktober – i år 11-12 oktober. Missionshelgen lyfter fram den gemensamma bönen för det missionsuppdrag som tillhör alla kristna.
I den ekumeniska missionshelgen förenas två uppdrag som Jesus har gett oss: mission och enhet. Efter sin uppståndelse uppmanade Jesus sina efterföljare att gå ut och göra alla folk till hans lärjungar, undervisa och döpa dem. Och strax innan han steg upp till himlen bad Jesus vid flera tillfällen för enheten bland sina efterföljare som blev kvar i världen: ”Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss, liksom du, Fader, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig.”
När vi i olika kyrkor, församlingar och kristna gemenskaper firar en gemensam helgdag och ber för varandra och varandras arbete, stärker det vårt gemensamma vittnesbörd, bygger fred och ökar kärleken till varandra – och till hela världen. Missionshelgens syfte är också att inspirera oss alla att ta ansvar för missionen, att berätta om Jesus både nära och långt borta.
Denna söndag kallas vi särskilt att be för missionsarbetet i de församlingar och organisationer som verkar på vår egen hemort. Vi kan bjuda in missionsaktiva från grannförsamlingen till våra samlingar för att dela tankar och erfarenheter om mission. Vi kan lära oss att djupare förstå och uppskatta det arbete som andra gör, och att stärka vårt gemensamma kristna vittnesbörd.
På så sätt kan vi var och en bidra till att Jesu avskedsbön om de kristnas enhet blir verklighet i vår tid, på vår egen hemort och mitt ibland oss – och att vårt gemensamma missionsarbete bär god frukt.
Välsignad missionshelg!
Laura Häkli, generalsekreterare, Ekumeniska Rådet i Finland
Material till missionhelgen
En kristen människas frihet
En sabbat var Jesus bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet, och man iakttog honom noga. Då stod det framför honom en man som led av vatten i kroppen. Jesus vände sig till de laglärda och fariseerna och sade: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på. (Lukas 14:1-6)
När jag började skriva denna text var vi i slutet av påsktiden, och ännu återstod Kristi himmelsfärdsdag och pingst att fira. Under påsktiden, fram till Kristi himmelsfärd, fick vi gång på gång leva i uppståndelsens glädje. Himmelsfärden infaller fyrtio dagar efter påsk och skänker oss en ny glädje – glädjen över vår Frälsares himmelsfärd. En kyrkosång beskriver högtiden så: ”Du togs upp i härlighet, Kristus, vår Gud, och gladde lärjungarna med löftet om den Helige Ande. När du välsignade dem blev de förvissade om att du är Guds Son, världens Återlösare.”
Efter Kristi himmelsfärd följer pingsten – kyrkans födelsedag och dagen då Kristus uppfyllde sitt löfte att sända den helige Ande till sina lärjungar. Påsken, Kristi himmelsfärd och pingsten utgör en sammanhängande festkrets som får sin fullbordan i pingsten. Pingsten är också den heliga Treenighetens dag och infaller femtio dagar efter Kristi uppståndelse. En annan kyrkosång uttrycker högtiden så:”Välsignad är du, Kristus, vår Gud, som gjorde fiskare visa och lärda, när du sände ner den Helige Ande till dem och genom dem fick hela världen i ditt nät. Du som älskar människan, ära vare dig.”
Vi här i Norden skulle inte känna till något av detta, om inte lärjungarna troget hade följt Kristi missionsbefallning:”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt. 28:18–20)
I dagens evangelium botade Jesus på sabbaten en man som led av vattusot. Jesu under på sabbaten lär oss att de judiska sabbatsföreskrifterna inte binder kristna”Sabbaten blev till för människan, och inte människan för sabbaten. Därför är Människosonen också sabbatens Herre.” (Mark. 2:27–28)
I det gamla förbundet var vilodagen den sjätte dagen, men i det nya förbundet blev vilodagen den sjunde dagen – uppståndelsens dag. Även om vi inte längre är bundna av alla Gamla testamentets föreskrifter, är vi bundna av de bud Kristus själv gett oss. Därför är vår uppgift fortfarande att bära evangeliets glada budskap till alla folk.
Men vår tid bär också på en särskild kallelse: att nå dem som har fjärmat sig från kyrkan. De som, enligt såningsmannens liknelse, har fått Guds ord sått vid vägkanten, på stenig mark eller bland törnen. Vår uppgift är att även där få skörden att växa – genom att rensa bort törnen och förbättra jorden. Amen.
Pastor Tapio Rautamäki, Helsingfors ortodoxa församling
Texten är ett utdrag ur profetens uppmuntrande och tröstande tal till folket i fångenskap. Förstörelsen av Jerusalem och dess tempel ligger fortfarande tungt i folkets kollektiva minne. I hjärtat finns också tvivel om att den upplevda katastrofen kanske var ett tecken på Israels Guds svaghet jämfört med Babylons gudar. Kunde Herren fortfarande hjälpa sitt förödmjukade folk?
Guds ord, förmedlat genom profeten Jesaja, påminner om Herrens skapelseverk. Han har format sitt folk – och allt annat – och vid hans sida finns ingen annan gud. Andra folks gudar är stumma och döva bilder, men Israels Gud är alltings skapare och också sitt folks återlösare. Han har redan en gång i historien befriat sitt folk från Egyptens hårda slaveri. Nu är det tid för en ny befrielse, och snart ska folket få frihet från Babyloniska fångenskapen. Ingen kan hindra alltings skapare från att fullborda sin frälsningsplan. Och slutligen gäller Guds plan inte bara Israel utan hela världen. Profetens ord ger också en ledtråd till varför Gud tillät fångenskapen. Guds folk hade gång på gång syndat mot sin Gud. De hade inte lyssnat på profeternas uppmaningar till omvändelse. Därför behövde de syndernas förlåtelse – vilket Gud också lovar. Folket kunde inte själva sona sina synder, men Gud själv raderar sitt folks överträdelser. Frälsningens tid är redan nära, snart ska Jerusalem och dess tempel byggas upp igen. Men Guds löfte sträcker sig på djupet långt bort, hundratals år fram i tiden. Då på Golgatas kors raderades hela mänsklighetens synd bort som ett molntäcke.
Ville Auvinen, missionschef, Finlands Lutherska Evangelieförening
Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen. (Gal. 5:1)
När Gud skapade människan till sin avbild gjorde han något underbart men samtidigt ytterst riskfyllt. Gud gav människan friheten att välja – till och med möjligheten att avvisa honom. Utan frihet kan det inte finnas någon verklig kärlek, och därför riskerade Gud att bli övergiven, missförstådd och till och med hatad.
Paulus varnar galaterna för att vända tillbaka till slaveriet. Det syftar på allt som tar oss bort från den frihet som Kristus har gett som gåva. När vi arbetar i Kristi tjänst kan vi inte tvinga någon att tro. Tron måste alltid växa fram ur ett fritt hjärta som har blivit berört och förvandlat av Guds kärlek.
Paulus sammanfattar det så här: ”I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek.” (Galaterbrevet 5:6)
Tron förvandlas till kärlek genom den Helige Andes kraft. En sådan kärlek drar oss in i gemenskapen med Kristus. Vi är kallade att leva ut denna frihet: Friheten att ta emot Guds nåd. Friheten att älska utan villkor. Friheten att möta människor som ännu inte känner Kristus, inte med tvång, men med en äkta inbjudan.
Gud tog risken för vår skull. Därför kan inte heller uppfyllandet av Kristi missionsbefallning vara riskfritt: Ibland avvisas vår inbjudan och vår kärlek. Men varje gång någon tar emot Guds nåd sker ett under – Guds kärlek finner ett hem i ett fritt hjärta.
Aimo Helminen, ledare, Adventskyrkan
Herre Jesus Kristus,Vi ber till dig, du som är hela universums Herre och Frälsare, du i vars hand nationernas öden vilar. Ge din kyrka trogna och hängivna tjänare som för evangeliets budskap vidare till alla folk.
Käre Frälsare, du förvandlade vattnet till vin vid bröllopet i Kana som ett tecken på det nya förbund som du ville sluta med ditt folk, och som förebådade Eukaristins stora mysterium. I detta förbund ville du att din kyrka skulle nå och kalla varje människa till den eviga livets måltid. Du gav lärjungarna – och oss alla – befallningen att föra budskapet till alla folk:
”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er …” (Matt 28:18–20).
Detta missionsuppdrag återklingar i varje mässa i Katolska kyrkan, när biskopen, prästen eller diakonen manar oss att gå i Herrens frid: ”Gå i Herrens frid!” (jfr Ite, missa est på latin). Vi är kallade att bära Guds frid dit vi än går.
Må Gud den Allsmäktige ge oss iver och kraft att tillsammans, genom den saliga Jungfru Marias förbön – hon som är missionens drottning – fullfölja detta uppdrag. I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.