Vänskap går tillbaka till den ekumeniska rörelsens rötter. Ekumeniska rådet i Finland var ursprungligen den finska avdelningen av den nya ekumeniska organisationen Världsalliansen för främjande av internationell vänskap mellan kyrkorna, som uppstod efter första världskriget. Vid den tiden var ärkebiskop Nathan Söderblom i Uppsala den främste förkämpen för internationell vänskap.
Historien om ERF:s födelse är fortfarande läsvärd. Den finns i min avhandlingshandledares Aila Lauhas och min förhandsgranskare Jaakko Rusamas studier (Suomen kirkon ulkomaansuhteet ja ekumeeninen osallistuminen 1917-1922, SKHST 150, 1990; Kohti ykseyttä. Suomen ekumeenisen neuvoston synty ja toiminta 1917-1997, KTK A 75, 1999).
I min egen avhandling (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) undersöker jag hur ekumeniska, politiska och ecklesiologiska frågor påverkade relationerna mellan den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Church of England. Vid sidan av dessa spelade också de mellanmänskliga relationerna mellan de två kyrkorna en viktig roll. Utan god vilja och goda personliga relationer hände lite eller ingenting, även om förutsättningarna för samarbete mellan kyrkorna i övrigt fanns på plats.
***
Min karriär inom internationell ekumenik började som mötesassistent vid generalförsamlingen för Ekumeniska ungdomsrådet i Europa (EYCE) i Kirkenes 1999. Även om mycket har förändrats under årens lopp har några vänskapsband från den tiden fortsatt och stärkts genom årtiondena.
Många vägar korsades för en vecka sedan när jag följde med min vän Tuomas Mäkipää, tidigare kyrkoherde i den anglikanska församlingen St Nicholas i Helsingfors, till hans nya tjänst som kyrkoherde i St Alban’s i Köpenhamn. Tuomas installerades av ärkediakon Leslie Nathaniel, som jag ursprungligen träffade när vi båda var assistenter till våra respektive ärkebiskopar (Canterbury och Åbo).
Dessa möten ägde ofta rum i samband med internationella ekumeniska möten, både inom ramen för Borgå-kyrkorna och Konferensen för europeiska kyrkor (KEK). Sedan dess har Leslie också blivit min ärkediakon, med ansvar för hela Nord- och Östeuropa i Engelska kyrkans stift Gibraltar.
Efter prästvigningen åkte min fru Liina och jag vidare till Nørresundby, granne med Ålborg i norra Danmark, där vi träffade vår vän Helle Rosenkvist, som många finländare redan känner från EYCE och KETKO. Helle berättade att hon har blivit en slags Finlandsexpert i den danska kyrkan och att hon ofta konsulteras när man planerar resor, till exempel.
***
Långhelgen i Danmark sammanförde ekumeniska vänskapsband från många år tillbaka och gav samtidigt upphov till nya början. I Kristi kyrkas nätverk är det ena ofta kopplat till det andra och ger upphov till det tredje. Människor, tider och erfarenheter flätas samman till en berättelse. På så sätt väckte Tuomas prästvigning också minnen till liv från mitt första besök i St Albans som ung präst för över tjugo år sedan, då fader Tom var värd för den prästgård dit min vän och hans familj snart skulle flytta.
Tiderna förändras och vi förändras med dem, men vänskapens kraft är mirakulös, oavsett om det gäller relationer mellan kyrkor eller vardagliga möten. I den ekumeniska rörelsen lär vi oss att ju närmare vi kommer Kristus, desto närmare kommer vi varandra. I den internationella ekumeniken återspeglas detta tydligt, även om Köpenhamn egentligen inte ligger långt borta, utan för oss finska anglikaner är en del av samma prosteri.
I vilket fall som helst påminner resan, hur kort den än är, mig om att var jag än går i kyrkan i världen är jag hemma och de lokala kristna är min familj och mina vänner. Andra kristna bär mig till Gud, oavsett hur mycket jag förstår av deras språk och kultur. Guds kärlek förenar oss och sänder oss på en pilgrimsfärd in till hans närvaro.
Jesus, vår följeslagare,
när vi drivs till förtvivlan,
hjälp oss, genom de vänner och främlingar
som vi möter på vår väg,
att känna dig som vår tillflykt,
vår väg, vår sanning och vårt liv.
(Jesus, our companion,
when we are driven to despair,
help us, through the friends and strangers
we encounter on our path,
to know you as our refuge,
our way, our truth and our life.
– Common Worship, Psalm 143)
Text av Mika K T Pajunen
Författaren är teologie doktor, präst i den anglikanska kyrkan och medlem i ERF:s styrelse.