Under Ansvarsveckan (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) har det publicerats många intressanta artiklar och inlägg av ERF:s sammarbetspartners och medlemskyrkor. Diakonissanstalten är ERF:s partnerskapsorganisation och deras projektledare Carolin Ahlvik-Harju har skrivit en artikel till Ansvarsveckan angående romer situation och ställning i Finland.
Att arbeta med och bland invandrarromer är många saker, men en sak som präglar tillvaron är att jag ständigt påminns om mina egna privilegier. Privilegiet att få växa upp i ett tryggt land. Privilegiet i att få bo i ett varmt hem. Privilegiet i att alltid ha mat på bordet. Privilegiet i att ha fått gå i skola och studera. Länge. Ja, till och med privilegiet att kunna läsa. Privilegiet i att som kvinna få välja vad jag vill arbeta med. Privilegiet i att få gifta mig om jag vill, då jag vill, och med vem jag vill. Privilegiet i att se ut ungefär som de flesta. Privilegiet i att kunna räkna med respektfullt bemötande. Privilegiet i att få föda barn på sjukhus. Privilegiet i att sällan särbehandlas i negativ bemärkelse.
Självklarheter, säger någon. Grundläggande mänskliga rättigheter, säger någon annan. Privilegier, säger jag.
En annan sak som jag ofta konfronteras med i mitt arbete med romer är något jag vill kalla för undantagets logik. Undantagets logik handlar om att inga befintliga tolkningsramar riktigt fungerar för att förstå romernas komplexa historia, livssituation eller hur de behandlas i många sammanhang. I många länder finns ingen lagstiftning som skyddar romernas rättigheter. Det finns nästan ingen service som är skräddarsydd för just deras behov. Oberoende av om det handlar om deras skyldigheter eller rättigheter så är det lite som med finska språkets grammatik: det finns alltid ett undantag. Och så ett till. Det finns så många sammanhang där romer alltid är undantag.
För många är romers livssituation och ställning i samhället en rätt perifer fråga. Nyhetsbevakningen då det gäller romer är närmast obefintlig, och trots ansatser från stödorganisationer och aktivister förblir romernas situation också en parentes i den politiska sfären. Inte ens i diskussioner kring invandring och integration ryms romerna med. I varje fall inte som mer än ett undantag.
Då invandrarromer från östra Europa började synas mer i den finska gatubilden i början av 2000-talet var reaktionerna från både myndigheter och gemene man tämligen negativa och fördomsfulla. Det pratades om “tiggeriproblemet”, snarare än om människor som desperat försöker försörja sig genom att sitta på våra kalla gator med en papperskopp i handen. Det pratades om att de är potentiella kriminella, och att man av säkerhetsskäl bör säkerställa att de inte bosätter sig permanent. Man förargade sig över att de sov under broar och på allmänna parkeringar, men erbjöd i de flesta fall inga alternativ. I vissa städer stängdes offentliga toaletter för att majoritetsbefolkningen tyckte att romernas användning av dem störde gatubilden, trots att inga större ordningsproblem konstaterats.
I de ovanliga fall där romer omtalades i positiva eller neutrala ordalag så handlade det ofta om att försköna nomadlivet som något kringresande romer njuter av och vill göra, utan att egentligen ha en blåblek aning om vilka människorna är som reser runt och varför. En del tyckte och tycker om att framhålla att invandrarromerna från östra Europa – till skillnad från många andra flyktingar och invandrare – har rätten att röra sig fritt mellan länder, och därmed kan åka hem om de inte är nöjda med sin tillvaro i Finland. Man klädde alltså in romernas migration som något självvalt. Och i vår kultur är ju det självvalda ett ideal och någonting positivt laddat.
Kruxet är bara att livet för de uppskattningsvis 10 miljoner romer som lever inom det fria EU:s gränser bäst beskrivs som omänskligt, ovärdigt, ojämlikt och ohållbart. I vissa länder är situationen bättre, men i många länder har inträdet i EU tvingat romer till sådan hopplöshet att många inte ser någon annan möjlighet än att söka värdighet någon annanstans.
Så sent som den här veckan har FRA – European Union Agency for Fundamental Rights – publicerat en rapport som avslöjar att 80 % av romerna runt om i Europa finns i riskzonen för att hamna under fattigdomsgränsen (jfr 17% för den övriga befolkningen). 22% av romerna har inget rinnande vatten. 29% av romska barn somnar hungriga minst en gång i månaden. Endast 44% av romska barn går i skola (siffran är mer än dubbelt så hög när det gäller övriga befolkningen). Därtill är det inte ovanligt att unga romska flickor bortgifts tidigt, eller blir offer för trafficking. En uppskattning är att mellan 50-80% av alla traffickingoffer från t.ex. Bulgarien är romska flickor och kvinnor.
Så när vi säger att romer väljer att lämna sina hemländer, så är nog vår föreställning av det valet som ett uttryck för den fria individens autonomi långt borta.
Många romer är EU- medborgare och kan därför fritt resa till andra EU-länder. Men då myndigheter förstör deras tillfälliga bosättningar (som man gjort i många länder, inklusive Finland), eller förbjuder tiggeri (som man gjort i många länder, och försökt göra i Finland). Då man normaliserar hatprat mot romer (som gjorts i många länder, och görs i Finland) och kriminaliserar fattigdom (genom att göra deras uppehälle illegalt om de inte uppfyller högt uppställda krav). Då fortsätter man tyvärr den kultur av “inte välkommen” som många romer flytt ifrån.
Undantagets logik gör sig gällande då Finland vill ha arbetskraftsinvandring, men helst inte romer. Undantagets logik blir tydligt då Finland upphöjer diversitet, men helst inte den som inkluderar romer. Undantagets logik blir smärtsamt då Finland säger sig måna om att invandrarfamiljer ska få leva tillsammans, men inte om de är romer. Undantagets logik är per definition att säga sig jobba för allas mänskliga rättigheter, samtidigt som man idkar en mycket sofistikerad form av diskriminering när det gäller just romer.
På Diakonissantalten har man under ett antal år byggt upp ett omfattande och målmedvetet arbete med och för romer både i Finland och i östra Europa. I mitt arbete får jag ofta bevittna den sofistikerade diskriminering som sker mot romer på de mest oväntade platser. I mitt arbete får jag ibland uppleva besvikelse då personer som svartmålats hela sina liv, blir den “skurk” de av världen förväntas vara.
Jag tror att vi behöver konventioner om mänskliga rättigheter som påminnelse om var ribban borde ligga då det gäller arbetet för en jämlikare och hållbarare värld. Men det jag sett i mitt arbete med romer är vi också behöver öva oss i en slags medmänsklig anständighet.
Min bön är att romerna ska bemötas med anständighet. Att de ska få bo under anständiga förhållanden. Att de ska ha anständiga arbetsvillkor. Att de ska ha möjlighet till en anständig utbildning. Att inget romskt barn skulle behöva somna hungrigt. Amen.
Skribenten Carolin Ahlvik-Harju är teolog och projektledare för Diakonissanstaltens projekt Romporten.