Temat för Ekumeniska ansvarsveckan (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) i år och nästa år är Måttlighet. Temat grundar sig på FN:s Agenda 2030 om hållbar utveckling (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) och de 17 målsättningar som har satts upp. Hållbarhetsprogrammet siktar på att göra slut på extrem fattigdom samt på att uppnå en hållbar framtid där miljö, natur och klimat, ekonomi är i balans och människor jämställda. Grundprincipen är att ingen ska bli efter i utvecklingen.
Under Ansvarsveckan bekantar vi oss med hållbarhetsmålen och funderar på hur vi utifrån vår kristna världsbild kunde bidra till denna diskussion och nå målsättningarna, och därmed också en hållbar framtid. Ansvarsveckan koordineras av Ekumeniska Rådet i Finland, som är kyrkornas och de kristna organisationernas samarbetsorgan. I år firas Ansvarsveckan 17–24.10.2021.
Jag är koordinator för Ansvarsveckan på Ekumeniska Rådet och får ibland frågor eller kommentarer som antyder eller direkt ifrågasätter varför vi som kristna kyrkor och organisationer ska lyfta fram dessa frågor. De menar att det tydligt framkommer i Bibeln att vår jord och vår tillvaro här på jorden är förgänglig och att vi inte ska ödsla tid till liknande utan enbart predika om Jesus.
För mig har det alltid varit viktigt att kunna se sambandet mellan Bibeln och det liv vi lever här på jorden. Min längtan har alltid varit att göra Bibeln relevant i den tid vi lever i. Det gäller också frågor om måttlighet och hållbarhet.
Jesus mest centrala budskap var att Guds rike nu är här, att det hade anlänt i och med hans ankomst. Vad innebär det då att leva enligt Guds rikes principer i en tid som denna, förutom att älska Gud över allt och vår nästa som oss själva? För mig innebär det att min tro får konsekvenser i mitt liv. Att min tro inte bara är teori utan också något konkret som tar sig i uttryck i gärningar.
I första kapitlet i Första Mosebok står det att Gud gav oss ansvaret att råda över hans skapelse:
Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på jorden.” Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden”(1 Mos 1:26-28; här och i det följande använder jag mig av Folkbibeln (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)).
Vi vet alla hur det slutade, nämligen i syndafallet och att den onde fick makt över världen. Men det kom också ett löfte om en Frälsare. Vi det att det är Jesus som det hänvisas till.
För mig var det en stor insikt när jag fick upp ögonen för Jesu missionsbefallning i:
Och han sade till dem: ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen” (Mark 16:15).
Hela skapelsen, det som Jesus talar om här, innefattar inte bara människor utan allt som skapats, jordklotet, växt- och djurriket, både på land och i havet. Det är synden i oss som gör att vår värld ser ut som den gör; själviskhet, makt- och penningbegär, girighet, avund, bristande självbehärskning, hat och allt annat som kan rymmas innanför ramen som beskrivs i bl.a. Galaterbrevet (Gal 6:19-21):
Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant.
Jesus var jude och vi vet att judendomen är en väldigt konkret religion, där tron uttrycks i handlingar.
Därför är det inte alls konstigt att Jesus också ville att det dubbla kärleksbudet som han satte i centrum av våra liv och vår tillbedjan skulle få konkreta uttryck. Det kan vi läsa om i all hans undervisning, allt från Bergspredikan till när han undervisar om konsekvenserna för en utlevd och en icke-utlevd tro i liknelsen om fåren och getterna:
När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna. Och han ska ställa fåren på sin högra sida och getterna på den vänstra. Då ska Kungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse. För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då ska de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig som främling och tog emot dig, eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då ska Kungen svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig. Sedan ska han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. För jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då ska de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och hjälpte dig inte? Då ska han svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig
(Matt 25:31–46).
Ett annat viktigt bibelställe som jag upplever att missuppfattas finns i Jakobsbrevets andra kapitel. Vi kan aldrig förtjäna rättfärdigheten, den är en gåva som vi får genom tron. Men den tro vi har måste bli till konkreta gärningar:
Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men saknar gärningar? Den tron kan väl inte frälsa honom? Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är också tron i sig själv död när den är utan gärningar. Nu kanske någon säger: ”Du har tro.” – Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar. Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Även de onda andarna tror det, och bävar. Men vill du inte inse, tanklösa människa, att tron utan gärningar är död? Blev inte vår far Abraham erkänd som rättfärdig genom gärningar när han bar fram sin son Isak på altaret? Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar, och genom gärningarna blev tron fullbordad. Så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det tillräknades honom som rättfärdighet, och han kallades Guds vän. Ni ser alltså att människan erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro. Blev inte den prostituerade Rahab på samma sätt erkänd som rättfärdig genom gärningar när hon tog emot sändebuden och släppte ut dem en annan väg? Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död. (Jak 2:14-26).
Utifrån dessa bibelställen, framför allt skapelseberättelsen (1 Mos 1:26-28) och missionsbefallningen (Mark 16:15), upplever jag att vi innanför ramarna för Guds uppdrag för oss på jorden har ett enormt ansvar för hela skapelsen. Hela skapelsen, inte bara människans andliga välmående. Vi kan inte ignorera vikten av biståndsarbete, arbetet för rättvisa samhällen, ren energi, utbildning, jämställdhet, klimat och natur, eftersom allt påverkar allt. Hur ska vi kunna tala om och förkunna en god, kärleksfull och rättvis Skapare och Frälsare om vi samtidigt direkt eller indirekt upprätthåller orättfärdiga och ojämlika strukturer och maktställningar?
Vi kan inte leva i en värld där endast en lite procentandel har det bra på de övrigas bekostnad. De rikaste här i världen, den rikaste hundradedelen av världens befolkning, äger upp till en tredjedel av världens rikedomar. De fattigaste 75% äger bara 1/10 av världens rikedomar. Det är alltså inte bara människor som förtrycker (läs: syndar mot) andra människor, strukturer gör det också. Och vissa av de här strukturerna är rent ut sagt helvetiska (tänk slavarbete, trafficking, med mera). Därför är vi också kallade till att strida för en bättre och rättvisare värld både konkret och andligen (genom bön och fasta). Vi har ett mandat från Jesus att göra det.
Vi har en Gud som är större än den onde och all ondska här i världen. Vi har fått gudomligt mandat att ändra på premisserna, speciellt sådana som människan själv byggt upp. Här tänker jag bland annat på vad Paulus skriver i Romarbrevets åttonde kapitel:
Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. I hoppet är vi frälsta. Men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt. Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill (Rom 8:18-27).
Vi är Guds barn och hela skapelsen väntar på att vi ska inta vår plats som de rättmätiga förvaltarna av den. Om Jesus omkullkastade döden och syndafallets konsekvenser på korset så får också hans korsdöd en konkret följd för vårt förvaltarskap. Vi har en rätt och en plikt att återuppta den uppgiften. Vi vet att Bibeln undervisar om att denna jord kommer att upplösas en dag, men på samma sätt som en kvinna i födslovåndor får smärtstillande för att klara av sina smärtor, behöver vi också göra vårt allt för att hindra och lindra den smärta som vår jord och värld upplever. Fastän vi skulle veta att Jesus kommer tillbaka imorgon, slutar inte vårt ansvar idag för det. Luther menade att han trots allt skulle ha planterat ett träd. Det behöver vi också göra. Kanske t.o.m. bokstavligen.
Jag märker att jag reagerar med sorg när människor tycker att frågor om hållbarhet och rättvisa är oväsentliga. Att vi inte ska tänka på att lämna denna förgängliga planet i arv till de generationer som kommer efter oss. Jag upplever att sådana förhållningssätt är kalla och arroganta, till och med kärlekslösa. Då bryr man sig inte om de generationer som kommer efter oss. Man efterlyser mera Jesus och evangelisation och evangelium. Men evangeliet som förkunnas måste kännas relevant för åhöraren.
För mig är frågan om förvaltarskap, hållbarhet och måttlighet en väsentlig fråga eftersom den är en missionär fråga. Våra barn och barnbarn upplever en enorm klimatångest just nu. Deras framtid ser dyster ut. Visst, vi ska förkunna Jesus för dem och det hopp om en ny himmel och jord, men vi måste kunna tala det språk som våra åhörare talar. Vi måste bli bra på att tala om saker som berör dem och deras liv om vi ska ens ha ett litet hopp om att de ska lyssna på något vi har att säga, även om det budskapet är fyllt av hopp och framtidstro.
Med detta långa inlägg vill jag alltså visa att vi nog predikar evangelium när vi talar om hållbarhet och måttlighet. Och förhoppningsvis så får vi åhörare inte bara från det egna kyrkfolket utan framför allt resten av världen som ännu inte känner sin Skapare och den framtid och det hopp han har för alla oss skapta varelser.
Text: Sarah Tiainen, Ansvarsveckans koordinator