Cricket är ingen stor sport i Finland, men den växer. Bilden ovan har jag tagit i Ekenäs, i samband med en av Ekenäs Cricket Clubs hemmamatcher. Jag blev intresserad av cricket för drygt tio år sedan i samband med en semesterresa till Indien, helt enkelt för att jag blev irriterad över att jag inte förstod vad jag hörde och läste. Dag ut och dag in var toppnyheten den matchserie som pågick mot Pakistan och oberoende av om jag tittade på nyheterna på teve på kvällen eller läste den lokala tidningen på morgonen så fattade jag ingenting.
Jag hade engelska som huvudämne vid universitetet och tyckte att jag borde förstå ens vem som leder. Men det gjorde jag inte. Siffrorna var obegripliga. ”Pakistan 358 for 6”, stod det en dag. ”India 141 for 2” stod det följande dag. Var det ena bättre än det andra? Vissa ord anade jag att var positivt laddade, andra negativa. Men något sammanhang fick jag aldrig grepp om.
I efterhand kan jag kolla matchresultatet på webben (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) och nu förstår jag vad som hände i matchen, vem som gjorde vad och varför Wasim Jaffer valdes till matchens spelare den gången och varför Sourav Ganguly fick den äran i följande match (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.), som för mig när det begav sig var lika obegriplig som den föregående.
Viljan att förstå
Men innan jag lärde mig läsa ett resultatkort i cricket tog det sin tid. Ett drygt år, faktiskt, av att sammanbitet läsa matchrapporter i brittiska tidningar och googla alla termer jag inte förstod. Länge fick jag googla precis alla termer. Om och om igen, dessutom, för varken orden eller deras betydelser fastnade så länge jag inte egentligen fattade dem. Så jag fortsatte att läsa om reglerna för cricket på Wikipedia (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.).
Varför gjorde jag det?
Helt enkelt för att jag ville förstå.
Så stark var min upplevelse av att besöka Indien under en matchserie mot Pakistan. Om hockeymatcher mot Sverige väcker känslor i Finland är det smått jämfört med cricket i Indien när motståndaren heter Pakistan. Men i stället för ett par timmar pågår en internationell match i Test cricket i fem dagar och när en match är över börjar man vänta på följande, för det är först efter hela matchserien som en vinnare koras.
Jag hade blivit nyfiken på alla de där orden som hade betydelser som jag inte fattade. Jag ville så gärna förstå dem. Jag anade att förståelse skulle ge mig inträde i en ny värld.
Att förstå andra måste få ta sin tid. Vi kan inte trycka in en knapp eller svälja ett piller och så förstår vi. Att inhämta något slags förståelse av cricket tog som sagt ett drygt år för mig, men då handlade det om ungefär samma nivå som ett barn som lär sig hur schackpjäserna kan röra sig på plan. Man har ett ramverk, men det betyder inte att man förstår hela spelet.
Det gav mig ändå tillräckligt med kunskap för att kunna tala om cricket med andra, med människor som hade vuxit upp med cricket, som var som stormästare när jag var nybörjade. Och det jag snabbt märkte var att cricket förenar och öppnar dörrar.
Lättare tala sport än tro
Jag upplevde jag samma sak både på en internationell cricketstadion (för bara ett par år efter att jag hade fattat poängen med cricket reste jag faktiskt till London enkom för att se England spela mot Indien (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)) och på Flyet där Ekenäs Cricket Club spelar sina hemmamatcher: om du visar intresse för cricket finns det alltid någon som är villig att hjälpa dig ta följande steg och lära dig mer.
Samma hjälpsamhet finns förstås i princip i de kristna kyrkorna. Klart att vi berättar mer när någon frågar, men jag tror att det i vårt samhälle idag är lättare att tala sport än att tala tro.
Tron har till den grad blivit en privat angelägenhet att det till och med i kyrkliga sammanhang kan vara svårt att gå in på de stora frågorna. Därför är initiativ som Ekumeniska Rådets bloggserie om nattvardssyn (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) (på finska) väldigt värdefulla.
Och när man väl kommit över den första tröskeln – vare sig temat är cricket eller Kristus – så tror jag att de följande stegen är lättare. Det gäller bara att inleda en dialog och visa att man vill veta mer.
Fint att föra kunskap vidare
I våras fick jag e-post av en kollega som arbetade med den finska översättningen av en brittisk roman. Hon behövde hjälp med crickettermerna som inte sa henne någonting. Jag var glad att kunna hjälpa. Det kändes fint att få ge vidare av den kunskap jag har inhämtat.
Men det kändes också bra att veta att hon hade förstånd att be om hjälp (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) när hon var ute på sju famnars vatten. Det är viktigt, nämligen. Det är viktigt att veta att vi inte kan allt själva. Och viktigt att ge andra erkänsla för att de har den kunskap eller förmåga vi själva saknar.
Men det är också viktigt att acceptera att vissa saker tar sin tid att lära sig. Jag kommer aldrig att bli en ”stormästare” på cricket (eller schack, för den delen). I synnerhet live märks det att jag inte har vuxit upp med cricket. Jag hinner helt enkelt inte uppfatta allt som sker på plan. Och det är helt okej. Men jag skulle aldrig ha nått den nivå av cricketkunskap jag nu har – och som räcker bra till för att spelet ska bereda mig stor glädje – om jag hade gett upp efter en månads cricketstudier.
På samma sätt kräver djupare ekumeniska insikter också tid. När man första gången träffar någon som praktiserar vår gemensamma tro på ett annat sätt än man själv kan det kännas främmande. Men om vi inte öppnar oss för andra sätt än vårt eget missar vi chansen att lära oss av varandra. Och det är slösaktigt.
I tonåren läste jag Coretta Scott Kings självbiografi, Mitt liv med Martin Luther King. Någonstans i den boken finns en beskrivning av Jesus som slog an en sträng i mig. Han var ”evighetens Ord översatt till tidens språk”, hette det. Ordet – Logos – är ett, men tidens språk kan uttrycka sig på många sätt. Varje ekumenisk synonym ger en ny vinkel i vår gudsbild, en ytterligare nyans som vi kan ta till oss.
För jag vill se alla nyanser jag kan. Jag vet att jag inte får se allt än, men att inte ens titta efter allt man kan se av den ”gåtfulla spegelbilden” känns inte klokt. För allting är en spegling, och speglingen är allt, som Jarl Hemmer konstaterade (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.).
”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” (1 Kor 13:12)
Text: Sara Torvalds
* * *
Bloggen Kristen i Finland tar nu paus under juli månad. Vi önskar alla våra läsare en välsignad sommar och är tillbaka igen i augusti.
Under tiden kan du påminna dig om de andra inläggen på Kristen i Finland-bloggen (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.). Och kom med i vår Facebook-grupp (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)!