Jag hör inte till dem som är väldigt känsliga för stämning, tror jag, men jag minns ett kyrkkaffe en söndag för flera år sedan då jag reagerade på att det var något som störde stämningen efter högmässan i S:t Henrikskatedralen. Det var inte höjda röster, precis, men det fanns en spänning vid flera av borden som jag inte var van vid i sammanhanget.
Jag frågade vad det är folk talade om som väckte så starka känslor och fick svaret att den senaste statistiken för stiftet hade publicerats och de inhemska språken var i minoritet. Katoliker med finska som modersmål var förstås fortfarande den största enskilda gruppen, men sammanlagt utgjorde de som hade andra språk än finska och svenska som förstaspråk mer än 50 % av stiftsmedlemmarna.
Statistiken för Helsingfors katolska stift år 2003 visar att 43 procent då talade finska och ungefär 6 procent svenska medan gruppen ”övriga språk” utgjorde ungefär 51 procent av de registrerade katolikerna i Finland*. För mina finskspråkiga bröder och systrar i Kristus var det här uppseendeväckande. De var ju inte vana att vara i minoritet.
Jag och någon annan finlandssvensk katolik tittade på varandra, ryckte på axlarna och konstaterade att det är självklart att språk som finska och svenska är i minoritet i katolska kyrkan. Kyrkan är ju global och då är det helt andra språkområden som dominerar. För oss var majoritet inte en identitetsfråga, vi var ju vana att alltid tillhöra minoriteten. Att vara i minoritet är det jag är van vid och det kommer jag aldrig ifrån.
Visst, jag kan resa utomlands och på påvens onsdagsaudiens på Petersplatsen eller i något annat katolskt sammanhang utgör katoliker förstås majoriteten. Men då är jag kommer jag ihåg min identitet som finländsk katolik och förblir en minoritet i majoriteten.
Här hemma är jag finlandssvensk och minoritet eller katolik och minoritet, men aldrig majoritet.
Men jag minns den där söndagen för snart 20 år sedan och det rollbyte som de finskspråkiga i församlingssalen upplevde i den stunden. Och det gav mig en ny inblick i det här med minoritet och majoritet. Man blir bekväm med sin roll, vilken den än är. Precis lika svårt som jag har att se mig själv som en representant för majoriteten, lika svårt – eller de facto mycket svårare – är det för den som är van vid en majoritetsroll att föreställa sig hur det är att alltid vara i minoritet.
Det är där rörelser som #BlackLivesMatter (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) bottnar, det är det uppmaningar att #checkyourprivilege (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) försöker komma åt. Och det är frågor om majoritet och minoritet i ett föränderligt kyrkligt landskap som Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik kommer att ta upp i ett webbinarium den 11 maj 2021, så missa inte det!
Läs mer om seminariet här (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)
* Enligt den senaste statistiken (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) har den utvecklingen fortsatt. Nästan 55 procent av stiftets medlemmar hade andra modersmål än finska eller svenska vid årsskiftet 2021.
Läs också de andra inläggen på Kristen i Finland-bloggen. Och kom med i vår Facebook-grupp (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)!