I novembermörkret funderade vi över den ekumeniska nedstämdhet som väcktes av finländarnas respons till kyrkorna. Det var ju vi själva som ställde frågan. Enligt den enkätundersökning som Ekumeniska rådet i Finland lät genomföra via Taloustutkimus kunde 63 procent av finländarna tänka sig att kyrkorna gjorde mer för att motverka polariseringen.
Kanske har vi varit alltför försiktiga med att ta ställning? Eller så har vi gjort det på fel sätt, eftersom en del av de unga respondenterna ansåg att kyrkorna snarare bidrar till att förstärka polariseringen. Vad dessa unga egentligen menade med ”kyrkan” framgick dock inte av undersökningen. Räcker det att en enskild politiker som kallar sig kristen använder hatretorik, eller att religiös fundamentalism från andra länder får genomslag här? Eller menar de oss alla kristna? Herre, inte är det väl jag? Enligt de unga hade vi kunnat göra mer, och kan fortfarande göra mer.
I styrelsen för Ekumeniska rådet i Finland lyssnade vi lutheraner, katoliker, ortodoxa och representanter för frikyrkorna till resultaten så snart de presenterades och ägnade oss åt självrannsakan. Polarisering, uppdelning i läger som drar åt olika håll, beskriver vår tid. Samtalsklimatet i sociala medier blir allt hårdare och ord används för att skapa klyftor mellan människor. De mest osakliga kommentarerna lyfts fram av algoritmerna, och den som ropar högst och använder de mest provokativa formuleringarna tycks få störst utrymme. Därför är det inte märkligt att det stillsamma budskapet om fred och kärlek drunknar i bruset på nätet.
Vad borde vi då göra, när svaren samtidigt visar att det finns en tilltro till att kyrkorna har verktyg för att motverka polariseringen? Svaren kan sammanfattas i en önskan om att vi ser människors nöd och möter varandra. Respondenterna lyfte fram stöd till utsatta människor (44 procent), minskad ensamhet (35 procent), kommunikation som motverkar motsättningar (32 procent) samt samarbete mellan kristna från olika bakgrunder och religionsdialog (24 procent). Det handlar alltså om vårt egentliga uppdrag, men om att göra det mer och bättre. Och för säkerhets skull, om en enskild människas handlingar ändå har betydelse när kyrkans insats bedöms, så innebär denna förhoppning och tillit till våra möjligheter ett ansvar för oss alla kristna.
I den ortodoxa kyrkans ektenia med förböner, där kören mellan bönerna sjunger Herre, förbarma dig, ber man bland annat om fredens ängel, förlåtelse för våra synder och överträdelser, fred för världen samt ett smärtfritt, värdigt och fridfullt slut på våra liv. En av de mest tankeväckande bönerna är vädjan om ”ett gott svar inför Kristi fruktansvärda domstol”. Men vad kommer vår Skapare att fråga oss om, så att vi redan nu kan öva oss i att ge ett gott svar? För länge sedan sammanfattade en biktfader saken i ett enda ord:
”Älskade du?”
Skribent:
Projektledare Minna Rasku
Filantropia rf, den ortodoxa kyrkans organisation för internationell diakoni och mission
Ekumeniska rådet i Finlands styrelsemedlem