Skolavslutningarna närmar sig med stormsteg, och snart ljuder ”Den blomstertid nu kommer” i skolor runtom i landet. Eller gör den det? Den eviga vårdebatten om psalmen börjar kännas som en upprepning av Sisyfos arbete. Skillnaden är bara att Sisyfos visste att han rullade stenen i onödan, medan vi intalar oss att vi gör detta för barnens bästa och för fostrans skull.
När jag arbetade som klasslärare blev mina ögon alltid tårfyllda när Den blomstertid sjöngs under skolavslutningen. Den psalmen binder oss samman med tidigare generationer och väcker en ström av underbara barndomsminnen – den där känslan av att springa ut med betyget i handen, fylld av glädje inför det långa sommarlovet.
Men tiderna förändras, och Den blomstertid kommer säkert igen att bli ett samtalsämne.
Det sägs att barn genom psalmen hjärntvättas att tro på en sagovarelse – vilket är rätt komiskt, eftersom vi samtidigt uppmuntrar dem att tro på jultomten, tandfén och att vuxna vet vad de gör.
När Gud censureras bort från det offentliga rummet väcks oundvikligen frågan: vad sätts i stället? Ett tomrum förblir aldrig tomt. Det fylls alltid med något. Dagens ersättande heligheter är konsumtion, teknologi, individualism, effektivitet. Dessa kallar oss inte till kärlek eller förlåtelse, utan till att konsumera, prestera och konkurrera.
Samtidigt som Guds namn väcker oro för barns mentala hälsa, flödar våld i underhållningsform fritt in i barnens värld. TV, spel, filmer – alla fyllda med död och förstörelse, förpackat i attraktiva omslag. Men detta väcker inte samma intensiva diskussion som en liten psalm vid tröskeln till sommaren. Kanske för att våld säljer och genererar vinst, medan Gud är gratis – tillgänglig för alla, oavsett betalningsförmåga.
I den ortodoxa traditionen förstås Gud som kärlek. Han dömer inte, utan är all godhets källa. Vad är det för fel med en sådan utgångspunkt? Kanske ligger rädslan i det faktum att kärlek är en radikal kraft. Den ifrågasätter maktstrukturer, kallar oss till att dela med oss, ta hand om de svagare och sätta andra före oss själva. När ett barn lär sig att det finns något djupare än det synliga, lär hen sig också att ifrågasätta. Hen kan fråga: varför har vissa mer än andra? Varför finns det lidande i världen? Det är farliga frågor för dem som tjänar på status quo.
Den blomstertid är inte bara en sång – den är en kedja av generationer som binder oss till dem som gått före oss. Den bevarar minnet i en värld som medvetet försöker glömma. När vi klipper av den kedjan, förlorar vi förståelsen av att vi är en del av en lång historia och samtidigt en del av något större. Som lärare minns jag ännu den stunden då jag såg insiktens ljus tändas i ett barns ögon.
Är det det vi fruktar – att barn lär sig tro på något vackert? Eller är det rädslan för att de börjar kräva mer av världen än vad det nuvarande systemet är villigt att ge? När Den blomstertid ljuder, påminner den oss om att sommaren alltid följer efter vintern, att hopp är möjligt, att kärlek är en verklig kraft. Kanske är det just därför den skrämmer. Och kanske just därför den är värd att bevara.
Välsignelse till alla som avslutar sitt skolår. Välsignelse till oss alla som söker sanning och mening i denna ständigt föränderliga värld. Och må välsignelse komma från den kärlek som inte försvinner, även om dess namn censureras.
Ärkebiskop Elia
Helsingfors och Finlands ärkebiskop, Ortodoxa kyrkan i Finland
ERF:s styrelseordförande