Det fjärde klimatforumet i ordningen hölls på kulturcentret Sofia i Nordsjö, Helsingfors, den 22–25 april 2025. Forumet arrangerades av ACCC (Atmosphere and Climate Competence Center) och samlade experter från både Finland och utlandet. Under onsdagsförmiddagen låg fokus på kristen och religiös förståelse av skapelsen samt människans påverkan på miljön.
Skapelsen och människans ansvar – en teologisk reflektion
Biskop Kaisamari Hintikka från Esbo (ev.-luth.) inledde med föredraget: ”Överordnad eller jämlik – den kristna förståelsen av skapelsen i förändring”. Hon tog Bibelns skapelseberättelse som utgångspunkt och konstaterade att berättelsen är gudscentrerad, medan syndafallet är människocentrerat. Klimatkrisen är även en andlig kris. Ekokrisen hör till syndafallet eftersom Gud kallade människan att bruka och bevara naturen. Människan fick också ge djuren namn, vilket sammanfattar tre centrala punkter:
– Det vittnar om Guds skapargärning: Gud skapar liv ur tomhet, liv som väntar på att få ett namn. Det skapade finns inte utan Skaparen. Enligt den nicaenska trosbekännelsen är Gud skapare av allt synligt och osynligt.
– Allt skapat är gott. Gud ser alltid på sitt verk och konstaterar att det är gott.
– Människan har en särskild ställning i skapelsen. Hon är skapad till Guds avbild och har fått uppdraget att bevara det goda i skapelsen och dess ordning.
Människan och resten av skapelsen är beroende av varandra. Ekumeniske patriarken Bartolomeos tilldelades i april Templeton-priset för sitt arbete med miljöfrågor. Påven Franciskus har också lyft fram skapelsen i sin encyklika Laudato Si’. Båda kyrkoledarna har konstaterat att förstörelse av skapelsen är att fördärva Guds verk – alltså synd. Syndens konsekvenser drabbar även människan själv. Det behövs sinnesändring, nya tankesätt och gemensamt arbete för att rädda vårt gemensamma hem.
Ekoteologi i dialog med Asiens religioner
Jyri Komulainen, ledande expert vid Kyrkans forskningscentral (ev.-lut.), höll ett föredrag med rubriken: ”Ekoteologiska reflektioner i dialog med Asiens religioner”. Han betonade den kosmiska religiositeten som grund för spiritualitet. Det handlar om att fira livet här och nu – världen är en helig plats. Man firar t.ex. skördar eller livets kontinuitet mellan generationer.
Metakosmiska religioner bygger vidare på denna kosmiska religiositet genom att antingen helga den eller söka frigörelse från den. Dessa religioner blickar mot det bortomliggande – och kristendomen hör till denna kategori. Den materiella världen tas i bruk som en helgad del av religiositeten, t.ex. i den ortodoxa traditionen där kosmisk religiositet är stark. Komulainen frågade: är sakramenten frikopplade från vardagen och det materiella? Vad betyder dopet i det dagliga livet? (se Komulainens text Valaistumisen kylpy i Kasteen polulla, Kyrkans forskningscentral 2021).
Indiens religioner betraktas ofta som ”akosmiska”, men rymmer i själva verket en stark känsla för både kosmos och det materiella.
Vad innebär detta för kristen ekoteologi? Hur förhåller sig kristendomen till materiell verklighet och kosmisk spiritualitet? Hur borde kyrkan bemöta den nya folkreligiositet där nyandlighet är starkt närvarande?
Avslutningsvis ställde Komulainen frågan: kan dialogen med Asiens religioner och nyandligheten bidra till en respekt för skapelsen som modernisering och bokstavlig bibeltolkning berövat naturen?
Människan – skapelsens enda ansvariga person
Risto Saarinen, professor i ekumenik vid Helsingfors universitet, talade under rubriken: ”Människan – skapelsens enda ansvariga person”. Som teolog funderar han över hur vi ska förhålla oss till världen och till skapelsens förstörelse. I slutändan är det människan som ansvarar för hur skapelsen används – det finns ett moraliskt ansvar att handla för skapelsens bästa.
Den socioekonomiska metabolismen
Professor Atte Korhola, expert på klimatförändringar vid Helsingfors universitet, höll ett föredrag om ”Den socioekonomiska metabolismen”. Han konstaterade att människan har tagit kontroll över de fyra klassiska elementen: jord, luft, eld och vatten. Urbaniseringen har gått snabbt: på 1800-talet bodde 7 % av världens befolkning i städer – i dag över hälften. Städer förbrukar upp till 80 % av all producerad energi. Borrhålens sammanlagda längd i världen är nu omkring 50 miljoner kilometer – lika långt som hela vägarnas längd. Flygrutterna täcker i princip hela planeten, med cirka 11,8 miljoner passagerare och över 126 000 flyg per dag.
Människan har nått planetens gränser. Orsaker till ohållbar utveckling är masskonsumtion, materialistisk välfärdsförståelse, individualism och konsumtionsdriven politik. Korhola efterlyste en attitydförändring: människan och ekonomin är beroende av naturen, och förändring behövs – NU.
Djurens oskuld och människans medkänsla
Broder Gabriel Salmela OP (katolsk) talade om ”Djurens oskuld och människans medkänsla i katolsk andlighet”. Han lyfte fram skapelseberättelsen, Jesaja kapitel 11 och Uppenbarelseboken kapitel 5 där djurens oskuld framhålls. Alla djur är skapade av Gud. Påven Franciskus skrev i Laudato Si’ att dålig behandling av djur är en styggelse.
Paneldiskussion: motorsåg, mikrob, AI-bot och får
Laura Riuttanen modererade panelen. Paneldeltagarna fick roller via kort: – Risto Saarinen var en motorsåg: ”Är jag en teknologisk produkt utan moral? Användaren är ansvarig.” – Atte Korhola var en mikrob: ”Jag är kosmopolit och livsviktig men kan även orsaka sjukdomar.” – Kaisamari Hintikka var en AI-bot: ”Jag är människans skapelse och i identitetskris.” – Gabriel Salmela var ett får: ”Jag hoppas min milda röst hörs med medkänsla.”
Vad vill ni lyfta fram ur varandras föredrag?
Korhola: Empati och medkänsla lyftes upp flera gånger. Det finns i USA en rörelse mot empati, som betraktas som synd och associeras med femininitet – empati blir ett hot. Detta är en chockerande idé. Men empati är en resurs och en möjlighet – en aktiv medkänsla för allt skapat.
Hintikka: Vi har belyst en global kris ur många perspektiv. Den själviska livsstilen får inget stöd. Människans känslor i klimatkrisens mitt behöver bearbetas: skuld, skam men också medkänsla. Också i Finland görs politik utan empati.
Saarinen: Jag fastnade för Korholas beskrivning av hur människan erövrar världen. Naturvetenskapens styrka är att kunna göra stora synteser.
Salmela: Laudato Si’ fick kritik inom kyrkan för att den tog naturvetenskapen på stort allvar.
Behövs en mer holistisk vetenskap?
Korhola: Det är den enda vägen. Språkets och medvetandets intention fungerar annorlunda än naturens objekt. Men de två kulturerna kan förenas i ömsesidig interaktion.
Hintikka: Medveten växelverkan mellan natur- och humanvetenskaper. Det behövs reflektion kring vad det betyder att vara ansvarig människa – detta har betydelse för hela samhället.
Salmela: Religion och vetenskap är oumbärliga för dialog. T.ex. coronapandemin väckte frågan hur gudstjänst kan firas. Vi behöver både vetenskaplig och teologisk förståelse för sanning.
Korhola: Ingen når bästa resultat ensam. Experter från olika fält måste skapa gemensamt språk och samarbetsyta – det är fruktbart.
Vilken förändring krävs i människans relation till naturen?
Hintikka: En förändrad attityd till relationen mellan Gud och människa – och människans skuld. Det kan leda till ansvarstagande och andliga processer. Vi behöver konkreta handlingar och måttfullhet.
Korhola: Information är viktig men inte tillräcklig. Samma information tolkas olika beroende på kultur. Det behövs djupgående attitydförändringar. En värderingsmässig renässans, där religion kan fungera som en väckarklocka.
Saarinen: I Finland är helhetsmässiga attitydförändringar svåra. Vi lever i bubblor där livsstilar och referensramar definierar oss. Hur går vi vidare?
Salmela: Positiva upplevelser av miljöfostran främjar förändring – och detta kan stödjas.
Text och foto: Mayvor Wärn-Rancken
