Tarja Suomalainen vikarierade under största delen av 2024 som kommunikations- och verksamhetskoordinator vid Ekumeniska Rådet i Finland (ERF). I mars började hon arbeta på Finska Missionssällskapet som ledande sakkunnig inom kommunikation när Suvi-Tuulia Vaara återvände till jobbet vid ERF. Generalsekreterare Mayvor Wärn-Rancken intervjuade Tarja om hennes tid på ERF.
- Vad fick dig att söka denna tjänst från början?
Både arbetsinnehållet och arbetsplatsen verkade intressanta. Mina ekumeniska erfarenheter har mestadels varit kopplade till gudstjänstliv och boende eller resor utomlands. Jag har haft rörande stunder i katolska mässor i Indien, reformerta kyrkor i Tyskland, baptistkyrkans gudstjänster i USA och anglikanska mässor i England. Även Taizé har varit en betydande upplevelse för mig. Jag ville lära mig mer om ekumenik både i praktiken och i teorin. Min dröm var att få arbeta med kommunikation i en organisation där jag kunde vara så nära verksamheten som möjligt och påverka både kommunikationen och själva verksamheten. I denna tjänst uppfylldes även denna önskan. När jag sedan fick tjänsten stod jag inför ett stort val: vågar jag säga upp mig från min fasta tjänst och kasta mig in i ett år på ERF och sedan eventuellt vara utan jobb? Jag diskuterade med min make och närstående och bad om visdom i frågan. På något sätt kändes det som om jag kallades starkt just till ERF. Det kändes fantastiskt att få tjäna de finska kyrkorna.
- Hur har du upplevt ditt arbete inom ekumenikens område? Har arbetet varit som du föreställde dig?
Arbetet har varit mycket mångsidigt; ena stunden träffar jag ambassadörer och nästa städar jag bokhyllor. På ett litet kontor kan dagarna överraska och arbetsbeskrivningen är flexibel, men jag har verkligen uppskattat även den delen av mitt arbete. Ett fungerande teamarbete samt samarbetet med styrelsen och utskotten har varit arbetets höjdpunkt. Jag har fått lära känna olika kristna traditioner bättre. Särskilt värdefullt har det varit att lära känna de finska minoritetskyrkornas liv, särskilt de svenskspråkiga som representerar en slags dubbel minoritet. Som lutheran har jag inte förstått hur privilegierad och självklar vår kyrkas ställning har varit. Vi har också tagit vissa termer till oss själva, för att hänvisa endast till den lutherska kyrkan. Nu säger jag inte längre att jag tillhör kyrkan eller församlingen, utan den lutherska kyrkan eller den lutherska församlingen. Å andra sidan känns ”gränserna” lägre: allra helst talar jag om mig själv bara som kristen!
- Vad har du lärt dig om ekumenik under dessa månader?
Åtminstone att finsk ekumenik verkligen är exceptionell! I varje situation har det funnits en mycket god och respektfull samtalskultur, och vi får saker att gå framåt tillsammans. Ekumeniska Rådets ledande princip har varit att fokusera på det som förenar oss. Det som kan göras tillsammans, görs tillsammans. Jag tycker att detta är ganska bra tankar för hela samhället i dessa polariserade tider.
- Hur kan man informera bättre om ekumenik? Har du några tips till oss?
Ekumenik kan som ord vara främmande och ganska högtravande. Det viktigaste är enligt mig att kommunicera enligt ERF:s slogan: olika tillsammans, med respekt för varandra. Ekumenik är framför allt ett gemensamt levt liv: tjänst, vittnesbörd och bön. Det är viktigt att få alla medlems- och observatörskyrkor samt samarbetsorganisationer att föra ekumenikens goda budskap vidare tillsammans. Det finns mycket kompetens och goda nätverk i ERF:s verksamhet.
- Vad tar du med dig från ERF och hur fortsätter din resa härifrån?
Absolut bönen! Jag har haft glädjen att arbeta med två metodistpastorer, och jag har fått lära mig av Mayvor och Sarah hur bönen hela tiden följer med i arbetet. Det finns inget så stort eller så litet som man inte kan be för – och lita på bönen. Jag fortsätter min resa på Finska Missionssällskapet som ledande kommunikationsspecialist fram till januari 2026. Därefter är vägen återigen öppen, men jag litar på ledning.