Vilken ovanlig vår! Sedan årets början har jag redan deltagit i sju biskopsvigningar – och det är bara april. Visserligen har dessa ägt rum inom tre olika kyrkor. I februari vigdes två nya biskopar till de två stiften i den evangelisk-lutherska kyrkan i Namibia. Finland har sedan länge en nära relation till Namibia. Redan 1963 vigde min företrädare Eelis Gulin landets första biskop, och sedan dess har biskopen i Tammerfors varit delaktig i vigningarna.
I mars deltog jag i vigningen av fyra biskopar i Canterburys anrika katedral. De vigdes till tjänst i Engelska kyrkan. Enligt Borgåöverenskommelsen har anglikaner och lutheraner åtagit sig att inbjuda varandra till att delta i biskopsvigningar. En av de nyvigda blir hjälpbiskop i Europa, och jag hoppas att vi möts även i Tammerfors, där en anglikansk församling samlas under ledning av lutherska präster.
I början av april reste jag till Köpenhamn för att delta i vigningen av en ny biskop för Metodistkyrkan. Vi lutheraner i Finland har ekumenisk kontakt med både den finsk- och svenskspråkiga metodistkyrkan här i landet. Båda står under ledning av samma biskop, vars ansvar sträcker sig över Norden, Baltikum och Ukraina.
Man kan förstås fråga sig om det är värt att lägga tid och resurser på att resa från land till land för att delta i gudstjänster, bön och gemenskap. Men man kan lika gärna fråga: är det värt att arbeta och be för kyrkans enhet?
Många ekumeniska samtal syftar till ömsesidigt erkännande mellan kyrkorna som delar av Kristi världsvida kyrka. En gemensam trosförståelse är avgörande för detta, där den 1700-åriga Nicenska trosbekännelsen utgör en gemensam grund. För den lutherska kyrkan är det särskilt viktigt hur man förstår frälsningen genom tron, och hur man uppfattar dopet och nattvarden. Dessa är så viktiga att vi eftersträvar samsyn innan formella överenskommelser sluts.
En särskilt utmanande fråga handlar om vem som förkunnar evangeliet och förrättar dop och nattvard. Synen på det kyrkliga ämbetet, särskilt biskopsämbetet, är en av de mest komplexa frågorna inom den ekumeniska dialogen. Det handlar inte bara om praktiska arrangemang, utan om vad som gör förkunnelsen och sakramentsförvaltningen giltig och trovärdig – om att vara offentligt kallad, erkänd och bemyndigad i kyrkan.
Därför är frågan om prästämbetet och biskopsämbetet kopplad till både kyrkans enhet och dess apostoliska kontinuitet. I dialogen mellan lutheraner och katoliker har man nått långt i förståelsen av rättfärdiggörelsen, dopet och nattvarden, men eftersom det inte råder enighet om biskopens roll i vigningen av präster, har man ännu inte uppnått full gemenskap i firandet av sakramenten.
Just därför har gemensam medverkan i biskopsvigningar blivit ett synligt tecken på enhet och ömsesidigt erkännande. När biskopar deltar i vigningar genom handpåläggning och förbön om den helige Ande, visar de att de står i gemenskap, erkänner varandra och upptar den nya biskopen i det gemensamma kollegiet.
Så – är det värt det? Om kyrkans enhet och gemensamma vittnesbörd har betydelse, så är det självklart. Vår Herre själv bad ju: ”att de alla ska vara ett … för att världen ska tro.” (Joh. 17)
Matti Repo
Biskop i Tammerfors stift, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland
ERF:s vice ordförande