På resan sitter ett leende par bredvid dig. Något gemensamt syns i deras blickar, och redan vid presentationen kommer de egna kyrkorna och deras arbeten på Herrens fält på tal. Det känns som om något väsentligt inte behöver förklaras. Det samma sker som när det är som bäst under Ekumeniska Rådet i Finlands evenemang.
Vid ett möte nyligen funderade vi på vad medlemskapet i ERF innebär. Vi samlas i knytkalasanda för att dela med oss av vårt eget. Någon kommer med en sång, en annan med ett tal, en tredje med en psalm och en fjärde med en bön. Allt behöver inte kännas som ens eget, men man kan ändå respektera det som någon annan kommer med. Det finns tillräckligt för alla att ta med sig hem.
Vi letar inte efter skillnader att snubbla över, utan snarare efter sätt att gå framåt tillsammans. Vi kan välja att fokusera på det som skiljer oss åt eller det vi har gemensamt.
Medlemskapet ger också trygghet och möjlighet att göra vår röst hörd i samhällsfrågor. När större och mindre kyrkor och medlemsförsamlingar tar ställning tillsammans blir budskapet mer högljutt.
Under ett knytkalas fick jag med mig en bön från den katolska bönboken, som har många väsentliga saker i sina rader:
Herre, ge oss människor som vet hur man lyssnar,
människor som bygger fred.
Herre, ge oss människor som skapar enhet och gemenskap,
människor som medlar i tvister.
Herre, ge oss människor som bär vittnesbörd
och talar sanning utan att ta illa upp.
Herre, ge oss människor som är upplysta av din Ande och som utstrålar hopp,
som osjälviskt ställer sig i din och ditt rikes tjänst.
Herre, ge oss människor,
som ber och låter bönen bli till handling.
Text: Minna Rasku
Skribenten är projektchef för Filantropia ry och den ortodoxa kyrkans representant i ERF:s styrelse.