År 2025 firas 1700-årsjubileet av kyrkomötet i Nicaea, som kejsar Konstantin kallade samman år 325. Denna sammankomst gav upphov till en gemensam trosbekännelse som sammanfattar den kristna treenighetstron och underverket i Guds Sons människoblivande. I sin utvidgade form från kyrkomötet i Konstantinopel år 381 används bekännelsen fortfarande regelbundet i många kristna kyrkor, både som dopbekännelse och som gemensam trosbekännelse i gudstjänsten. Genom dess koncentrerade formuleringar förenas vi med den tro som uppenbarats i Bibeln – tron som blev synlig i Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Trosbekännelsen är både en lovprisning av Guds gärningar och ett uttryck för ett innehållsligt fokus på Bibelns kärna. Den uttrycker tron genom vilken det glada budskapet om den treenige Gudens verk i skapelsen, frälsningen och helgelsen förkunnas.
Denna tro kommer också till uttryck i kriterierna för medlemskap i Ekumeniska Rådet i Finland, där medlemskyrkorna bekänner ”Herren Jesus Kristus som Gud och Frälsare enligt Bibeln och som därför strävar efter att tillsammans uppfylla sitt gemensamma kall till Guds, Faderns, Sonens och den helige Andes ära”. Även om inte alla ERF:s medlemskyrkor eller observatörer använder den nicenska (eller nicensk-konstantinopolitanska) trosbekännelsen i sin gudstjänstpraxis, kan de ändå bejaka den gemensamma kristna, Kristuscentrerade treenighetstron som den uttrycker.
De sju ekumeniska kyrkomötena från det första kristna årtusendet representerar enligt sin självförståelse samma tro som fastslogs i Nicaea, och de preciserar denna tro ytterligare. Även flera av reformationstidens bekännelseskrifter – såsom de lutherska bekännelseskrifterna från 1500-talet – ansluter sig till arvet från nicensk treenighetstro och fungerar som dess tolkningar. Faith and Order-dokumentet Vi bekänner en enda tro (1991/1998) valde just den nicenska trosbekännelsen i 381 års form som sin grund. Det handlar ytterst om att formulera och förtydliga evangeliets grund i den kristna förståelsen av Gud, och om att bygga enhet – så att kyrkan bättre kan fullfölja sitt uppdrag: att förkunna Guds stora gärningar till jordens yttersta gräns, i ord och handling (Ef 1:17–18; Matt 28:18–20; Mark 16:15–16; Luk 24:46–49; Joh 20:21; Joh 3:16).
Den nicenska trosbekännelsen uttrycker en helhetssyn på tro och evangelium, vars djupa aktualitet är lätt att se. Tron på Gud som skapare öppnar upp för ansvar för skapelsen; i det Kristuscentrerade centrumet ryms frälsningens och nådens mysterium, och i bekännelsen till ”Herren och livgivaren” – den helige Ande – synliggörs bönens, förnyelsens, det profetiskas, sanningens och kärlekens andliga liv. Tron på en Gud i tre personer, förenade i kärlek, ligger till grund för uppfattningen om människan som skapad till Guds avbild. Därifrån härleds också förståelsen av varje människas unika värde och kyrkornas engagemang för mänskliga rättigheter. Trons gåva och efterföljelsen av Kristus i vardagen hör ihop. Tro, hopp och kärlek föder och bär varandra. Kristi kyrkas enhet och de kristnas gemenskap hör ihop med fred, försoning och enhet i världen. Trosbekännelsen har också betydelse för det vardagliga livet.
Jubileumsåret ger kyrkorna och de kristna samfunden i Finland en utmärkt möjlighet att lyfta fram detta gemensamma trosarv och att fördjupa strävan efter enhet – också tillsammans med alla människor av god vilja. Det ger även utrymme för att fördjupa sig i kristendomens påverkan på Europas historia och samtid, liksom dess globala dimension.
Vi uppmanar våra medlemskyrkor och samfund att söka vägar att ösa ur denna källa tillsammans och att öppna upp för strömmar som förnyar och föder nytt liv – till stöd för vårt gemensamma vittnesbörd och tjänande, både i Finland och internationellt.
Ekumeniska Rådets i Finland styrelse, 30.9.2024