Jag hade ett möte i morse med Jakob – ja, samma Jakob vars brev finns publicerat i Nya testamentet. Mötet började riktigt trevligt. Vi satt båda i varsin fåtölj, och jag lyssnade när Jakob talade om tro och glädje. Han nämnde något om havets vågor, solen och ängens blommor. Med sina ord fick han mig att slappna av, och jag tänkte att det här går ju riktigt bra.
Men jag borde ha förstått att Jakob, med sina vackra formuleringar, var på väg någonstans; hans viktigaste poäng var ännu inte kommen. Jag rycktes plötsligt ur mitt lugn när han, med skarp ton, sade till mig: ”Omsätt ordet i handling, lyssna inte bara till det – lura inte dig själv.” Jag blev svarslös, och Jakob fortsatte: ”Tro utan gärningar är död.” Nu ville jag ropa ”Whaaat!” Jag förstod inte vad han pratade om. Jag tänkte för mig själv: hur vågar han säga att tro utan gärningar är död? Paulus säger ju att vi blir rättfärdiga genom tron, utan lagens gärningar. Jag började ångra att jag inte lyssnade på Luther, som varnade mig för att inleda samtal med Jakob.
Jag ville invända, men Jakob gav mig ingen talan. Han krävde att jag skulle sluta hata andra och avsäga mig all ondska. Han ville att jag skulle tygla mitt språk. Jag försökte öppna munnen för att försvara mig, men innan jag hann säga något, frågade han när jag senast hade besökt ensamma äldre människor och lindrat deras ångest. Jag försökte än en gång hävda att jag inte behövde gärningar – jag hade ju tro på Jesus. Men jag insåg genast att det var ett misstag. Det var precis det jag inte borde ha sagt. För då utmanade Jakob mig: hur kan jag påstå mig vara en Jesu efterföljare om jag fortfarande gör skillnad på människor utifrån deras yttre, eller om jag inte tar hand om de fattiga och försvarar dem mot makthavarna?
Samtalet blev allt mer intensivt, och Jakob använde ord som jag inte ens vågar upprepa här. Han kallade mig till och med en meningslös människa. Under diskussionens gång upprepade han: ”Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död.” Vårt möte höll på att sluta pinsamt. Jag var vid ett tillfälle rädd att Jakob skulle kasta ut mig, men som tur var började jag sakta förstå vad han menade. Till slut insåg jag att tron på den uppståndne, levande Jesus Kristus inte kan vara en död tro. En äkta tro är inte abstrakt eller osynlig, utan den föder konkreta handlingar som gör den synlig för hela världen.
Den tid vi hade avsatt för mötet tog slut, men innan vi skildes åt lugnade Jakob mig genom att lova att Gud ger vishet åt den som ber om det. Han uppmuntrade mig att bekänna mina synder och försummelser, men varnade mig samtidigt för att döma andra – att jag först och främst borde rannsaka mig själv. Han nämnde också något om bönens och tacksägelsens betydelse. Vi skakade hand och jag sa att jag gärna träffar honom igen, för jag hade lärt mig mycket. Jag var redan på väg ut när Jakob ropade efter mig: ”Kom ihåg att profeten Elia också bara var en människa, men han bad enträget – och himlen gav regn och jorden bar frukt.”
Saga Lippo
Frälsningsarméns ledare för Finland och Estland territorium
Ekumeniska ansvarsveckan firas 19-26 oktober 2025 med temat Tro utan gärning är död.