Böneveckan för kristen enhet 18-25.1.2025

Den monastiska gemenskapen i Bose strävar efter att i vår tid gestalta det monastiska levnadssättet genom att ingå i den tradition som är karakteristisk för kristna i både öst och väst och som inneburit att män och kvinnor allt sedan de första århundradena har övergett allt för att försöka leva ut evangeliet radikalt i celibat och förenade i gemenskap.

Bose grundades 1968 på initiativ av broder Enzo Bianchi, tillsammans med några bröder och systrar. Det har varit en ekumenisk kommunitet ända från början eftersom kristna från olika kyrkor fanns med redan bland de första som avlade sina löften 1973. Det är därtill en kommunitet med både män och kvinnor, som lever i celibat som ett gensvar på Kristi kallelse. Idag erkänns den av den Romersk-katolska kyrkan som ett kloster sui iuris med stiftsrättigheter – det vill säga förankrad i de lokala församlingarna i Piemonte, och samtidigt ett kloster som är helt självständigt i sin interna förvaltning och där alla medlemmar, som tillhör olika kristna kyrkor, åtnjuter samma rättigheter.

Bröderna och systrarna i Bose, som utövar sitt sökande efter Gud genom att följa Jesus Kristus, strävar efter att leva ut en evangelisk radikaliteten i celibat och ett gemensamt liv, i lydnad, fattigdom och stabilitet enligt Boses regel, och de inspireras av de stora monastiska traditionerna från öst och väst. I detta sätt att leva, som är grundat i dopet och närt av eukaristin, sätter bröderna och systrarna högt värde på de insikter som kommit genom den ekumeniska rörelsen och genom Andra Vatikankonciliets läror.

Bröderna och systrarna i Bose strävar efter enkelhet och det mest väsentliga i livet: det är ett klosterliv som består av bön och arbete, för att utföra det enda sanna ”arbetet” för den monastiska brodern eller systern: att tro på och leva i den som Gud har sänt, Jesus Kristus.

Tre gånger om dagen samlas kommuniteten för gemensam bön och omgärdar så tiden med att sjunga psaltarpsalmer och lyssna på Guds ord som förkunnas i Skriften, enligt den mycket gamla tradition som Kyrkan har ärvt från Israels folk. Det faktum att vi tillhör olika kristna samfund har lett
till att vi har formulerat en egen version av tidegärden, som är lämplig att bedjas av alla kristna. Så föddes Preghiera dei Giorni, som publicerades första gången 1973 och därefter upprepade gånger har utökats och utvecklats för att ha en ekumenisk daglig liturgi som är organisk och i samklang
med vår vardag. Samtidigt som man behållit den struktur som är karakteristisk för västlig liturgisk bön, bygger den på de rika liturgiska och trosmässiga arven från kyrkor i både öst och väst, vilket innebär att den kan vara till hjälp för bönelivet när olika kristna grupper och samfund vill be
tillsammans och samtidigt respektera varandra skillnader.

Den gemensamma bönen genljuder i varje broder och systers liv genom personlig bön, främst lectio divina – en andlig läsning av bibeltexter – som också gästerna erbjuds att dagligen praktisera under ledning av en medlem i kommuniteten. På lördagskvällar samlas kommuniteten och gästerna för en bönevaka som en förberedelse för söndagens eukaristi. De lyssnar till söndagens bibeltexter och priorn, eller en broder eller syster utsedd av honom, hjälper kommuniteten att urskilja hur den skriftställena i lektionariet belyser varandra på ett andligt plan.

Alla bröder och systrar arbetar, och försörjer sig på så sätt med sina egna händer, efter apostlarnas och fädernas exempel, och engagerar sig i olika aktiviteter som kan förändras över tid. Även om det inte finns något specifikt arbete för den monastiska kommuniteten, utförs olika arbeten för att
tillgodose gemenskapens, gästernas, de fattigas och kyrkornas behov. Grönsaksodlingar, fruktträdgårdar, olivlundar, vingårdar, ikon- och ljusverkstäder, ett snickeri, ett förlag,
liksom biblisk och patristisk forskning och studier av den stora judiska och kristna traditionen är några av de yrkesverksamheter som utvecklats hittills.

Gästfrihet har utövats ända sedan klosterlivets ursprung. I Bose och i dess mindre kommuniteter – för närvarande tre: i Ostuni i Apulien, i Assisi och i Civitella San Paolo nära Rom – eftersträvar bröderna och systrarna att välkomna alla och att i varje människa skönja närvaron av Kristus
som sa: ”Jag var en främling och du välkomnade mig” (Matt 25:35). Särskild uppmärksamhet ägnas åt dem som behöver en plats att vara för sig själva på, för att ta en paus i stillhet, för att delta i våra böner och våra liv eller för samtal om världens och Kyrkans problem.

Böner och reflektioner för Böneveckan för kristen enhet 2025 har tagits fram av bröderna och systrarna i den monastiska gemenskapen Bose i norra Italien. I år är det 1 700 år sedan det första ekumeniska kyrkomötet hölls i Nicea nära Konstantinopel 325 e Kr. Högtidlighållandet av
det innebär ett unikt tillfälle att reflektera över och fira de kristnas gemensamma tro, som uttrycks i den trosbekännelse som formulerades under kyrkomötet; en tro som alltjämt är levande och bär frukt. Böneveckan 2025 innebär en inbjudan att ösa ur detta gemensamma arv och att fördjupa
oss mer i den tro som förenar alla kristna.

Kyrkomötet i Nicea
Vid kyrkomötet i Nicea, som kejsar Konstantin sammankallade till, deltog enligt traditionen 318 kyrkoledare, främst från öst. Kyrkan hade varit dold och förföljd, och kunde nu börja framträda mer öppet, men fick erfara hur svårt det var att dela samma tro i den tidens olika kulturella och
politiska sammanhang. Överenskommelsen om texten i trosbekännelsen handlade om att definiera de väsentliga gemensamma grunderna för att bygga lokala församlingar som erkände varandra som systerkyrkor, samtidigt som man ömsesidigt respekterade varandras olikheter.

Oenigheter som hade uppstått bland kristna under de föregående årtiondena hade ibland urartat till allvarliga konflikter. Dessa tvister handlade om vitt skilda frågor: Kristi natur i förhållande till Fadern; frågan om ett gemensamt datum för att fira påsk och dess förhållande till den judiska
påsken; motstånd mot teologiska åsikter som betraktades som splittrande; och frågan om hur man skulle kunna ta emot troende som hade övergett tron när förföljelser härjat.

Den text för trosbekännelsen som antogs använde första person plural: ”Vi tror…”. Den formen betonade att man ville uttrycka en gemensam tillhörighet. Bekännelsen delades upp i tre delar som tog upp de tre personerna i treenigheten, följt av en avslutning som fördömde påståenden som
betraktades som heretiska. Texten i denna trosbekännelse reviderades och utökades vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381 e.Kr., där fördömelserna ströks. Detta är den form för
trosbekännelsen som kristna kyrkor idag känner igen som den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen, ofta kallad den nicenska trosbekännelsen.

Från 325 till 2025
Trots att man vid konciliet i Nicea beslutade hur påskens datum skulle beräknas, ledde olika tolkningar till att högtiden ofta kom att firas på olika datum i öst och väst. Även om vi fortfarande väntar på den dag då vi årligen får ett gemensamt påskfirande, kommer ändå denna stora
högtid att firas på samma datum av kyrkorna i både öst och väst genom ett lyckligt sammanträffande – just under detta jubileumsår 2025.

Betydelsen av det frälsningsskeende som alla kristna ommer att fira på påskdagen, den 20 april 2025, har inte förändrats under de sjuttonhundra år som gått. Böneveckan för kristen enhet är en möjlighet för kristna att utforska detta levande arv på nytt och tillägna sig det på sätt
som överensstämmer med samtida kulturer, som idag är ännu mer varierande än den kristnade världen var under kyrkomötet i Nicea. Att leva ut den apostoliska tron tillsammans idag handlar inte om att blåsa nytt liv i de teologiska kontroverser som fanns på den tiden, och som har fortsatt
genom århundradena, utan snarare en andäktig omläsning av de bibliska grundvalarna och kyrkliga erfarenheterna som ledde till kyrkomötet och dess beslut.

Bibeltext för Böneveckan
Det var med detta i åtanke som den huvudsakliga bibeltexten valdes – Johannes 11:17–27. Temat för veckan, ”Tror du detta?” (v 26), tar sitt avstamp i den dialog Jesus och Marta hade med varandra när Jesus besökte Martas och Marias hem i Betania efter att deras bror Lasaros dött, så som
evangelisten Johannes berättar.

Det står i Johannesevangeliet, i början på samma kapitel, att Jesus älskade Marta, Maria och Lasaros (v 5), men när han fick höra att Lasaros var svårt sjuk sa Jesus att den sjukdomen inte skulle ”leda till döden” utan att Guds son skulle bli ”förhärligad genom den” (v 4), och han stannade kvar där han var i två dagar till. När Jesus till sist kom till Betania, trots att han varnades för risken att bli stenad där (v 8), ”hade Lasaros redan legat fyra dagar i graven” (v 17). Martas ord till Jesus är ett uttryck för den besvikelse hon kände över att han dröjde så länge, kanske med en ton av förebråelse: ”Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött” (v 21). Men hennes utrop följs omedelbart av att hon uttrycker sin tillit till Jesu räddande kraft: ”Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om ” (v 22).

När Jesus försäkrar henne att hennes bror ska uppstå igen (v 23), svarar hon genom att bekräfta sin tro: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen” (v  24). Jesus leder henne ett steg längre, genom att förklara sin makt över liv och död och avslöja att han är Messias.
”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (v 25–26). Efter detta häpnadsväckande påstående utmanar Jesus Marta med en mycket direkt och djupt personlig fråga: ”Tror du detta?” (v 26).

Liksom Marta kunde inte heller de första generationerna av kristna förbli likgiltiga eller passiva när Jesu ord rörde vid och utrannsakade deras hjärtan. De sökte uppriktigt att ge ett begripligt svar på Jesu fråga, ”Tror du detta?” Fäderna i Nicea strävade efter att hitta ord som skulle ge utrymme åt
hela mysteriet med sin Herres inkarnation och lidande, död och uppståndelse. I väntan på hans återkomst kallas kristna runt om i världen att tillsammans vittna om denna tro på uppståndelsen, som för dem är källan till hopp och glädje, att delas med alla folk.

Bibelläsningar

Jesaja 63:15–17
Psaltaren 139:1–3, 13, 23, 24b
1 Korinthierbrevet 8:5–6

Patristiska läsningar

Från den grekiska traditionen
Begrunda kärlekens mysterier så kommer du att betrakta Faderns famn som Guds enfödde son har uppenbarat. Gud själv är kärlek, och genom kärlek kan vi skåda honom. Genom sin mystiska gudomlighet är Gud fader. Men barmhärtigheten han hyser för oss gör att han blir moder.
– Klemens av Alexandria (ca 150–215), Kan den rike räddas? 37:1–2 (sv övers Gerardus).

Från den syriska traditionen
Vem kan betrakta Gud med ett vaket sinne och se hans majestät och betänka hans dolda natur och med sitt inre öga betrakta Guds rena och heliga natur som inte behöver något? […] Gud som ber, och bönfaller och uppmanar varje människa att leva. Han som lider för att ge oss liv, som söker att finna oss och gläder sig mer åt vår lycka än vi själva. Han som ständigt uppmuntrar oss att ta från hans rikedomar och bära bort rikedom från hans förråd, så att vi genom hans skatter kan bli rika och inte fattiga. Han som inte gläder sig så mycket åt sitt eget liv som att vi lever.
– Filoxenos av Mabbugh (ca 440–523), Tal 7.

Från den latinska traditionen
Livets källa är det yttersta goda, från vilket livsförmågan fördelas till alla, medan han själv har livet boende i sig själv. Han tar inte emot från någon som om han behövde något. Han skänker goda gåvor till andra snarare än att låna från andra för sig själv, för han behöver oss inte […] Vad kan då
vara mer underbart än att närma sig honom och hålla sig till honom? Kan det finnas en större glädje? Vad mer kan den människa önska som har sett och fritt smakat av källan med levande vatten?
– Ambrosius av Milano (ca 337–397), Brev IV, 11, 18.

Till eftertanke:

• Hur har du upplevt Guds faderliga omsorg och moderliga barmhärtighet i ditt eget liv?
• Vad hindrar oss från att erkänna varje person som ett Guds barn?
• Hur påverkas vår uppfattning om och relation till andra av att erkänna Gud som allas Fader?

Bön

Refräng: Vi tackar och lovar dig, Herre.

Vi välsignar dig, Herre, ljusens Fader:
från dig nedstiger varje god gåva och varje fullkomlig gåva.

Refräng: Vi tackar och lovar dig, Herre.

Du har skapat världen och allt den rymmer, du är himlens och jordens Herre.
Till alla dödliga ger du liv och andedräkt och allt.

Refräng: Vi tackar och lovar dig, Herre.

Du skapade alla folk på jorden.
För dem har du fastställt tidens ordning och rummets gränser.
I människornas hjärtan har du lagt tanken på evigheten.

Refräng: Vi tackar och lovar dig, Herre.

Himmelske Fader, i din stora godhet ger du oss en livsväg genom Lagen och Profeterna.
Barmhärtige Fader, i Jesus, din Son, förkunnade du det goda budskapet om riket.

Refräng: Vi tackar och lovar dig, Herre.

Tröstens Gud, kalla oss att följa dig.
Stärk våra händers verk.

Refräng: Vi tackar och lovar dig, Herre.

Låt oss bedja.
Barmhärtighetens Fader,
förnya vår tro på dig och förena oss genom din kärlek,
så att vi kan se på varandra som dina barn,
samlas och förenas till ett.
Vi prisar dig genom Jesus Kristus, din enfödde Son,
i den helige Andes gemenskap.
Amen.

Bibelläsningar

1 Mosebok 1:1–5
Psaltaren 148:1, 3, 9–14
Romarbrevet 8:19–23

Patristiska läsningar

Från den grekiska traditionen
Gud kan inte skådas med mänskliga ögon, men ses och uppfattas genom sin försyn och sina verk. Det är uppenbart för den som ser ett fullt utrustat fartyg segla in från havet och lägga till i en hamn, att det har en rorsman som styr det. På samma sätt måste också vi begripa att Gud är universums rorsman, även om han inte är synlig för kroppsliga ögon eftersom han är ofattbar.
– Theofilos av Antiokia (100-talet), Till Autolykos, I:5.

Från den syriska traditionen
Den första bok Gud givit åt förnuftsvarelser är de skapade tingens väsen. Den andra, som är skriven med bläck, är ett tillägg som kom efter överträdelsen.
– Isak av Nineve (600-talet), Första samlingen, 5.

Från den latinska traditionen
Alltet skapades ur intet, och dess existens skulle återigen sjunka tillbaka till intet om inte ursprunget till allting själv uppehöll det med sin försyns hand.
– Gregorius den store (ca 540–604), Moraliska reflektioner över Jobs bok, XVI:37, 45

Till eftertanke:

• Vi tror att Gud är närvarande i hela skapelsen även om hans närvaro ibland är svår att uppfatta.
• Skapelsen är en gåva från Gud men den är utsatt för lidanden som ofta tillfogas av människor. Hur kan vi bli bättre på att se att vi har ansvar för dess vård och bevarande?
• Om möjligt, tillbringa lite tid i naturen och erfar hur den förbinder oss med Skaparen

Bön

Refräng: Välsignad vare du, Herre!

Vi prisar dig och tackar dig,
Gud, trofast i din kärlek,
för de stora tecknen på din nåd
och din barmhärtighet med hela skapelsen.

Refräng: Välsignad vare du, Herre!

Du har skapat allting.
Du betygade att det var gott,
för din Ande bor i dem alla
och de tillhör dig, Herre, du som älskar det levande.

Refräng: Välsignad vare du, Herre!

Vi bekänner, Herre, din härlighet som syns
i universums enorma stjärnströdda vidder och
i det minsta frö till liv.
Vi tackar för dina händers verk
och för att du skapat alla människor.

Refräng: Välsignad vare du, Herre!

Välsignad är du för luften som ger oss liv.
Välsignad är du för jorden som när oss.
Välsignad är du för vattnet som släcker vår törst.
Välsignad är du för elden som värmer oss.

Refräng: Välsignad vare du, Herre!

Vi ger röst åt hela skapelsen och samlar varje sorg och glädje,
när vi prisar och tackar dig.
Herre Gud, du gjorde allting,
och snart kommer du att förvandla dem,
klä dem i din härlighet.

Refräng: Välsignad vare du, Herre!

Låt oss bedja.
Herre Gud, ljusens Fader,
styrk våra hjärtan i förväntan och hopp
när vi arbetar för enhet och tillsammans söker hela skapelses harmoni.
Låt oss vara brinnande lampor,
till den dag då din Son kommer i härlighet,
tillsammans med alla sina helgon i det eviga riket.
Välsignad är du, nu och i all evighet.
Amen.

Bibelläsningar

Jeremia 33:14–16
Psaltaren 72:7, 12, 16–17
Johannesevangeliet 1:1–14

Patristiska läsningar

Från den armeniska traditionen
Han tog på sig alla mänskliga lidanden, undantaget synden. Det vill säga: Han som ger mat åt allt levande hungrade. Han som ger livets vatten åt sina troende törstade. Han som är de tröttas vila kände trötthet. Han som alltid höll Israel vaksamt sov. Han som ska torka bort varje tår från allas
ögon grät […] Han tog på sig vår kropp som kan lida, så att han som är oförmögen att lida kunde lida med den lidande kroppen och han som är odödlig kunde dö med den dödliga kroppen, för att befria oss som är skyldiga.
– Gregor av Skevra (1100/1200-talet), Om sann tro och renlevnad i dygderna, 15–17

Från den syriska traditionen
Nu när de högsta och lägsta varelserna har blivit ett, finns det inte längre högt och lågt. Gud har till och med framträtt på jorden och vår [mänskliga] natur har stigit upp till himlen. När Gud kom ner till oss blev jorden himlen och när Sonen, en av oss, upphöjdes, blev himlen jorden. Himmel
och jord blev ett.
– Abdisho bar Bahriz (800-talet), Kommentar till Kyrkans högtider, s. 58.

Från den grekiska traditionen
Detta är Herrens nåd, detta är Herrens sätt att återställa människorna. Han led för att bereda frihet från lidande för dem som lider i honom. Han steg ned för att resa oss upp. Han var med om att födas, så att vi skulle älska honom som är oskapad. Han gick ner i förgängelsen, för att det förgängliga skulle kläs i odödlighet. Han blev svag för vår skull för att vi ska stå upp med kraft. Han steg ner till döden för att ge oss odödlighet och ge liv åt de döda. Slutligen, han blev
människa för att vi som mänskligt sett dör ska leva på nytt, och döden inte längre råda över oss.
– Athanasios av Alexandria (ca 295–373), Festbrev, 10:8, 19.

Till eftertanke:

• Hur inspirerar och formar tron på Jesus, Guds inkarnerade Son, våra liv?
• Hur har du upplevt Kristi tröstande närvaro i ditt liv?
• Varhelst vi ser någon som är törstig, hungrig, gråtande eller lidande, är Kristus närvarande.

Bön

Refräng: Ära vare dig, Kristus. Ära vare dig!

Guds Ord, du blev kött och kom för att bo bland oss.
Du har delat vårt liv i allt;
du dog så som vi alla dör.

Refräng: Ära vare dig, Kristus. Ära vare dig!

Davids son, du som var efterlängtad av de
rättfärdiga och profeterna,
du har framburit ett glädjebud för de fattiga;
du har förkunnat en nådens tid från Herren.

Refräng: Ära vare dig, Kristus. Ära vare dig!

Du kom för att bryta slaveriets bojor;
du vandrade omkring och gjorde gott;
du har öppnat vägen till Guds närvaro för alla.
Du kom in i världen i svaghet och fattigdom;
du har skingrat de övermodiga med din ödmjukhet;
du kallar de som är trötta och tyngda av bördor till dig.

Refräng: Ära vare dig, Kristus. Ära vare dig!

Du är Guds lamm och vår herde,
Guds tjänare och vår Herre;
du gjordes till ett med synden för vår skull, vår förlossare.

Refräng: Ära vare dig, Kristus. Ära vare dig!

Låt oss bedja.
Herre Gud, vår Fader,
dra vår blick till dig
så att vi tillsammans kan vandra
från mörker till ditt ansiktes ljus,
som uppenbarats för oss i Jesus, din Son och vår broder,
som lever med dig och den helige Ande
nu och i evighet.
Amen.

Bibelläsningar

2 Mosebok 3:7–8
Psaltaren 16:5, 7, 10, 11
Filipperbrevet 2:5–11

Patristiska läsningar

Från den latinska traditionen
Gud Fadern var full av barmhärtighet. Han sände sitt skapande Ord som kom för att frälsa oss och uppehöll sig på samma ställe och i samma omgivning som där vi miste livet, och han löste fängelsets bojor. Hans ljus uppenbarades och skingrade mörkret i fängelsets dunkel. Han helgade vår födelse och förintade döden när han löste just de bojor som vi var bundna med.
– Irenaeus av Lyon (ca 135–198), Bevis för den apostolisk förkunnelsen, 38 (sv övers Olof Andrén)

Från den grekiska traditionen
Det är av medlidande med människosläktet som frälsaren har nedstigit till jorden. Ja, han bar vårt lidande redan innan han led på korset, innan han antog vårt kött. Om han inte hade lidit skulle han inte ha kommit för att dela den mänskliga tillvaron med oss. Han led först och nedsteg sedan. Men vad är detta lidande som han genomgick för oss? Det är kärlekens lidande.
– Origenes av Alexandria (ca 185–254), Homilior över Hesekiel, 6:6 (sv övers Gerardus).

Från den syriska traditionen
Kroppen tackar dig, för att den räddades genom din förnedring. Den var ett vilselett får, och lejonet låg i bakhåll för att lemlästa den; synd är det odjur som i hemlighet sliter den i stycken. […] I stället för vår kropp överlämnade du din kropp till den död som förtärde oss utan att mättas. Bara
genom dig mättades och tillintetgjordes den.
– Efraim Syriern (ca 306–373), Hymn om jungfruligheten, 37:5

Till eftertanke:

• Vi vet att vi alla kommer att dö. Hur förändras sättet vi förhåller oss till den verkligheten av tron på att Jesus utplånar döden?
• ”Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset, Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss.” (Dietrich Bonhoeffer)
• Som den Uppståndne är Jesus med oss till tidens slut. På vilka sätt uppmuntrar det dig i ditt dagliga liv att han är din medvandrare?

Bön

Refräng: Vi prisar och ärar dig, Herre.

Välsignad är du, Kristus, den förstfödde av allt skapat:
du är krönt med härlighet och ära.

Refräng: Vi prisar och ärar dig, Herre.

För ditt namn ska alla knän böjas, i himlen,
på jorden och under jorden,
och alla tungor bekänna att du är Herre.

Refräng: Vi prisar och ärar dig, Herre.

Låt oss glädja oss och sjunga lovsånger till dig Kristus, Faderns älskade Son:
du är den Uppståndne, du kallar oss att leva i dig.
Vi tillber dig, vi ärar dig, ty du är konungarnas Konung och herrarnas Herre:
du har öppnat himmelriket för oss.

Refräng: Vi prisar och ärar dig, Herre.

Vi tackar dig i alla stunder och vi välsignar ditt namn:
du är med oss alla dagar till tidens slut.

Refräng: Vi prisar och ärar dig, Herre.

Låt oss bedja.
Herre vår Gud,
genom att förhärliga din Son Jesus har du befriat oss från döden.
Genom hans uppståndelse,
väck våra slumrande hjärtan,
upplys alla som söker dig
och låt morgonstjärnan lysa över oss,
Jesus Kristus, den levande,
som är Herre i evighet.
Amen.

Bibelläsningar
Hesekiel 36:24–28
Psaltaren 104:24–25, 27–29, 33–34
Johannesevangeliet 3:4–8

Patristiska läsningar

Från den syriska traditionen
Det är inte rätt att säga om den helige Anden att han flyr undan oss när vi syndar och återvänder när vi omvänder oss […] Vilken nytta har jag av den helige Anden om han kommer och bor i mig först efter att jag blivit rättfärdig? Om han inte finns i mig när jag faller och räcker mig handen för
att resa mig upp, hur kan jag då märka av hans hjälp? Vad är det för en läkare som lämnar den sjuke när han blir sjuk för att sedan komma tillbaka till honom när han blivit frisk igen? Är det inte så att läkaren ser till den sjuke när han är sjuk?
– Filoxenos av Mabbugh (ca 440–523), Om den helige Ande (sv övers Johan Andersson).

Från den grekiska traditionen
Detta är min Gud, alla herrars Herre, som ensam sträckte ut himlen och stadfäste jordens bredd under den, […] som grundade jorden ovanpå vattnet och gav jorden den anda som när den. Det är hans andedräkt, som ger liv åt allting. Om han skulle hålla tillbaks sin anda skulle allt förgås. Denna anda finns i din andhämtning och skälver i ditt bröst. Du andas Guds anda – och du vet det inte.
– Theofilos av Antiochia (100-talet), Till Autolykos, I:7 (sv övers Gerardus).

Från den latinska traditionen
”Er fader i himlen skall ge helig Ande åt dem som ber honom.” Detta är den Ande i kraft av vilken kärleken utgjuts i våra hjärtan, den som får oss att följa Guds bud genom att älska Gud och vår nästa. Detta är den Ande i vars kraft vi ropar: ”Abba! Fader!” Det är alltså Anden som ger oss
förmågan att be, och det är samma Ande som vi längtar efter att ta emot. Det är Anden som får oss att söka, och som vi önskar att finna.
– Augustinus av Hippo (354–430), Utläggning över Psaltaren 118, 14:2.

Till eftertanke:

• Guds Ande förnyar jordens ansikte varje dag och kallar oss att samarbeta.
• Vad är källorna till glädje i ditt liv och hur är de relaterade till den helige Ande?
• Var ser vi att den helige Ande verkar genom att övervinna våra splittringar och dra oss in i en djupare enhet, och hur kan vi delta i detta arbete?

Bön

Refräng: Amen, amen! Halleluja!

Du är Anden som blåstes över Adams ansikte,
som gjorde mänskligt kött till en levande varelse.

Refräng: Amen, amen! Halleluja!

Du är Anden som ges av den Uppståndne:
våra synder har förlåtits.

Refräng: Amen, amen! Halleluja!

Du är Anden som utgöts på pingsten:
du öppnade vägen för evangeliet att nå alla människor.
Du är Anden som väcker vår bön:
vi är burna av Guds kärlek.

Refräng: Amen, amen! Halleluja!

Du är Guds Ande, utgjuten över de döda:
gravarna ska öppnas och de döda ska uppstå.

Refräng: Amen, amen! Halleluja!

Låt oss bedja.
Gud vår Fader,
du har uppenbarat för oss ditt livs underbara mysterium
genom att sända din Son till världen
och dela med oss din Ande, helighetens och glädjens Ande.
Låt oss glädja oss i Anden
som förnyar jordens ansikte och drar oss mot enhet.
Vi bekänner vår tro på dig,
den ende Guden, trefaldigt helig:
Fader, Son och helig Ande.
Välsignad är du, nu och i evighet.
Amen.

Bibelläsningar
Jesaja 2:2–4
Psaltaren 133
Efesierbrevet 4:1–6

Patristiska läsningar

Från den latinska traditionen
Kyrkan är en enhet som genom att ständigt fortsätta växa utsträcks till en vidare skara av människor. Solen har många strålar, men de utgår likväl från en och samma källa. Likaså har trädet många grenar, men har trots det bara en enda, hård och seg rot. […] På samma sätt är det med Kyrkan. När hon övergjutits med Herrens ljus sprids strålarna över hela jorden, men likväl är det ett enda ljus som sprids överallt utan att kroppens enhet splittras. Hon utsträcker sina grenar över hela jorden genom sin överflödande rikedom.
– Cyprianus av Karthago (ca 210–258), Om Kyrkans enhet, 5 (sv övers Erik Claesson).

Från den armeniska traditionen
Heliga fäder och sanningens lärare! Ledare och herdar för Kristi hjord! Ni som leder och förvaltar Guds hus! Idag ser jag er samlade i en ande och i en kropp, i trohet mot honom som är huvudet för alla. Vem har fört er till denna fridfulla hamn av fred, ni fredsskapare i världen, om inte den helige Ande som har skänkts till oss från himlen som vår frid? Och för vilket syfte, om inte för att börja bygga Guds tempel som revs ner och förstördes, som det ondas upphovsman förgjorde?
– Nerses av Lambron (1152–1198), Synodalt tal.

Från den grekiska traditionen
Oräkneligt många är de män, kvinnor och barn, vilka är vitt skilda i fråga om ursprung och u utseende, hemland och språk, klass och ålder, kunskap och yrke, levnadssätt, seder och böjelser, vetenskap och ära, öde, humör och vanor, men som i Kyrkan alla blir till ett, pånyttfödda och återskapade i Anden. Alla blir märkta av en gudomlig prägel: att vara i Kristus och bära hans namn. Detta enkla, enande och obrytbara tillstånd, som de har del i genom tron, tillåter inte längre de många och djupgående skillnader mellan dem att spela någon roll, eftersom alla gemensamt relaterar till och möts i [Kyrkan].
– Maximos Bekännaren (ca 580–662), Mystagogi, 1

Till eftertanke:

• Kyrkan är kallad att sprida Kristi ljus över världen. Var upplever du denna verklighet i dina egna sammanhang?
• Även om Kyrkan i Kristus är en enda kropp, är kyrkorna historiskt uppdelade. Hur har du upplevt smärtan från denna splittring?
• Kyrkan som den helige Andes gemenskap, fridens och fredens givare, sänds ut för att leva och sprida budskapet om fred och frid i världen. På vilka sätt kan kyrkorna möjliggöra för sina medlemmar att uppfylla denna kallelse?

Bön

Refräng: Herre, hör vår bön!

Vid den tomma graven anförtrodde du nyheten om din
uppståndelse åt kvinnorna:
befria alla evangeliets budbärare från rädsla.

Refräng: Herre, hör vår bön!

På vägen till Emmaus förklarade du lagen och profeterna för lärjungarna:
öppna våra sinnen så att vi förstår Skrifterna.

Refräng: Herre, hör vår bön!

I övre salen gav du dina vänner din frids gåva:
hjälp oss att behålla denna frid och fred genom vår ömsesidiga kärlek.

Refräng: Herre, hör vår bön!

Vid stranden utnämnde du Petrus till herde över din flock:
upprätthåll med din Ande ledarna för våra gemenskaper, församlingar och kyrkor.

Refräng: Herre, hör vår bön!

Du samlade de skingrade lärjungarna på berget innan du återvände till Fadern:
ge enhet i tro och kärlek till alla som tror på dig.

Refräng: Herre, hör vår bön!

Låt oss bedja.
Himmelens och jordens Gud,
din Son Jesus Kristus har uppenbarat dig som vår Fader
och lovat oss din gåva, den helige Ande:
ge din Kyrka kraft att övervinna våra splittringar som väcker anstöt,
så att vi kan vittna om livet i gemenskap med dig,
i vår trosbekännelses enhet
och i kärleken till ömsesidig tjänst.
Genom Kristus, vår Herre.
Amen.

Bibelläsningar
Mika 7:18-19
Psaltaren 51:1, 7, 10, 12
Matteusevangeliet 28:16–20

Patristiska läsningar

Från den grekiska traditionen
Sådan är kraften i tron på Kristus, sådan är hans överflödande nåd: Liksom elementet eld, när det möter malm från gruvan, genast förvandlar jord till guld, så gör dopet dem som tvags till guld istället för lera. Anden faller då som eld in i våra själar, bränner upp ”bilden av det jordiska”, och
frambringar ”bilden av det himmelska”: nyskapad, ljus och glittrande, som från smältugnen.
– Johannes Chrysostomos (ca 350–407), Homilia över Johannesevangeliet, X:2

Från den syriska traditionen
Guds Son steg ned från himlen, blev människa och upphöjde dig från avgrunden, så att du skulle bli en Guds son. Han blev din broder i en livmoder fylld av helighet och gjorde dig till sin broder i dopets livmoder […] En Guds son gjorde han av dig, tillsammans med sig, i vattnet, så att han, den
enfödde, får bröder genom den andra födelsen. Ja, han blev själv människa genom en andra födelse, och genom denna andra tillblivelse gjorde han av dig en Guds son.
– Jakob av Serugh (ca 451–521), Tal 10.

Från den latinska traditionen
Människa, du vågade inte lyfta ditt ansikte mot himlen, du sänkte dina ögon mot marken – och plötsligt fick du ta emot Kristi nåd. […] Lyft då dina ögon mot Fadern, som har fött dig genom dopet, mot Fadern som har återlöst dig genom sin Son, och säg: ”Vår Fader!”
– Ambrosius av Milano (ca 337–397), Sakramenten, V:19.

Till eftertanke:

• Kristna döps in i Kristi död och uppståndelse. Vad betyder ditt dop för dig idag?
• Synden förfular oss på olika sätt. Genom dopet befriar Gud oss från denna förnedring.
• Trots olika kyrkliga traditioner och praxis, hur påverkar bekännelsen ”en Herre, en tro, ett dop” (Ef. 4:5) våra relationer med andra kristna?

Bön 

Refräng: Herre, vi tackar dig och välsignar ditt namn!

För att du har kallat oss till tro i dopet,
för den gemenskap vi delar i det nya förbundet,
för din närvaro i den heliga Kyrkan.

Refräng: Herre, vi tackar dig och välsignar ditt namn!

För vittnesbördet från förföljda kristna,
för lidandet i deras martyrium,
för deras deltagande i Kristi lidande.

Refräng: Herre, vi tackar dig och välsignar ditt namn!

För alla som kyrkans ledare som är satta att tjäna gemenskapen,
för dem som ber och arbetar för försoning mellan kyrkorna,
för dem som ger sina liv åt enheten.

Refräng: Herre, vi tackar dig och välsignar ditt namn!

Låt oss bedja.
Gud, vår Fader, vi prisar dig och välsignar ditt namn.
Tag emot vår tacksägelse för den enhet kristna redan har i bekännelsen till Herren Jesus.
Vi ber dig, påskynda den dag då vi ser det fulla ömsesidiga erkännandet av våra kyrkor
i en sådan gemenskap som du önskar, och för vilken din Son bad.
Vi ber detta i den helige Andes kraft.
Amen.

Bibelläsningar

Uppenbarelseboken 21:1–4
Psaltaren 85:8, 10–12
Lukasevangeliet 12:35–40

Patristiska läsningar

Från den syriska traditionen
Den människa som lever i kärlek i denna skapelse andas det liv som kommer från Gud. Redan i denna värld andas hon återfödelsens luft. I denna luft kommer de rättfärdiga att glädja sig vid uppståndelsen. Kärleken är det rike som vår Herre mystiskt lovade lärjungarna att de skulle äta av i hans rike. För när vi hör honom säga ”Ni skall äta och dricka vid mitt rikes bord”, vad skulle vi äta, om inte kärlek? Kärleken, snarare än mat och dryck, är tillräcklig för att nära en människa. Detta är det vin som ”gläder människans hjärta”. Välsignad är den som dricker av det vinet!
– Isak av Nineve (600-talet), Första samlingen, 43.

Från den grekiska traditionen
Du är den, Herre, som har befriat oss från fruktan för döden. Du är den som har gjort målet för det jordiska livet till början av det sanna livet. Du är den som för en tid låter våra kroppar vila i sömn och åter väcker oss vid den sista basunens ljud. Du är den som anförtror åt jorden vårt stoft, som du har format med dina egna händer. Åter ger du liv åt din gåva, du förvandlar genom odödlighet och skönhet det i oss som är dödligt och oformligt. […] Du är den som för oss har öppnat vägen till uppståndelsen genom att bryta ned dödsrikets portar och göra dödens herre maktlös.
– Gregorios av Nyssa (ca 335–395), Den heliga Makrinas liv, 24 (sv övers Sten Hidal).

Från den latinska traditionen
Genom hoppet ammar Gud oss, ger oss näring, stärker oss och ger oss tröst i detta strävsamma liv. I hoppet sjunger vi ”halleluja”. Se bara vilken glädje det finns i hoppet! Hur kommer då själva verkligheten att vara! Du undrar hur det kommer att bli. Lyssna på vad som står skrivet: ”De får njuta överflödet i ditt hus.” Det är den verkligheten hoppet handlar om. Vi är törstiga och vi är hungriga. Det måste innebära att vi ska bli mätta. Hungriga längs vägen, mättade när vi kommer hem. När ska vi bli mättade? ”Jag ska bli mättad när din härlighet uppenbaras.” […] Då kommer det
att bli ”halleluja” på riktigt, medan det nu bara är som ett hopp.
– Augustinus av Hippo (354–430), Predikningar, 255:5

Till eftertanke:

• Kärlek kommer att vara verkligheten i Guds rike. Konkreta handlingar av godhet gör detta rike närvarande i våra liv.
• Genom att leva i förväntan på Guds rike, hur kan vi vara med och konkret skapa tecken på det kommande riket i världen idag?
• Vi kallas att vara redo för Herrens andra ankomst. Hur förbereder vi oss för den?

Bön

Refräng: Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Herre Kristus, du som blev fattig för vår skull
och som lovar att de fattiga ska ärva himmelriket,
du fyller oss med dina rikedomar.

Refräng: Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Herre Jesus, som har ett milt och ödmjukt hjärta,
som uppenbarar en ny värld för dem som förtröstar på dig,
du ger oss din fullhet.

Refräng: Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Herre Kristus, som föll på knä och bad med ansiktet mot marken,
du som mitt i sorgen banade en tröstens väg,
du är glädjen som ingenting och ingen kan ta ifrån oss.

Refräng: Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Herre Jesus, som störtar härskare och makter
och som klär fredsstiftare härlighetens klädnad,
du förvandlar oss till din avbild.

Refräng: Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Herre Kristus, barmhärtig och medlidande,
som på korset förlät rövaren som dog tillsammans med dig,
vi bönfaller dig: Tänk på oss när du kommer med ditt rike.

Refräng: Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Låt oss bedja.
Herre, påskynda din stora och härliga dag! I vårt mörker är det många män och kvinnor som inte längre hoppas. Bevara trons låga i de svagas och lidandes hjärtan. Må Kyrkan vara en trogen budbärare av din son Kristus seger över döden, och en fyrbåk för förväntan på hans återkomst i härlighet. Han är den Levande, med dig och den helige Ande, nu och i evighet.
Amen

Jesaja 43:10-13
Men ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud. Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig. Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning. Det var jag som förutsade och förkunnade, ingen främmande gud ibland er. Ni är mina vittnen, säger Herren. Jag är Gud, också i framtiden är jag densamme. Ingen kan rycka något ur min hand, det jag gör kan ingen göra om intet.

2 Korinthierbrevet 4: 10-14
Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er. Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er.

Evangelium enligt Johannes 11:17-27
När Jesus kom dit fann han att Lasaros redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.« Jesus sade: »Din bror kommer att uppstå.« Marta svarade: »Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.« Då sade Jesus till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?« Hon svarade: »Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.«

Text: Bibeln.se

Jesaja 26:12-14,19
Herre, ge oss välgång, allt vad vi gör är ditt verk.
Herre, vår Gud, har vi haft andra härskare än dig?
Endast ditt namn vill vi bekänna.
De döda får inte liv igen, skuggorna uppstår inte.
Så har du straffat och förgjort dem och utplånat minnet av dem.
Dina döda skall få liv igen,deras kroppar skall uppstå.
Vakna och jubla, ni som vilar i mullen!
Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land.

Kolosserbrevet 3:9-15
Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare. Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla.
Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp. Visa er tacksamhet. 

Evangelium enlight Johannes 14:27-31
Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det när det har skett. Jag säger inte mycket mer till er, ty nu kommer världens härskare. Han har ingen makt över mig. Men världen måste få veta att jag älskar Fadern och gör som Fadern har befallt mig. Kom, låt oss gå härifrån.

Text: Bibeln.se